BERÄTTA OM KRIG - DET ÄR VANSKLIGT GÖRA

av Lorenz von Numers

Skillnaden mellan mitt »skrivande nu» och ditt »läsande nu» är så stor att jag verkligen inte vet om det jag här sätter till pappers mera kan slå an någon sträng inom dig. Det som är vårt krig på tre näs med fasta ställningar har kanske övergått i blodiga bataljer eller vapenvila när du läser detta. En man som har fått till uppgift att beskriva ett krig medan det pågår måste ständigt kämpa med underlägsenhetskomplex. Han rodnar ända ned till naveln vid tanken på huru det han skriver skall förefalla ringa för alla dem som verkligen upplevat mycket. Om han har förmågan måste han nöja sig med att ge en så god litterär form som möjligt åt det lilla han kan skildra.

I alla våra bygder lever det män som upplevat oräkneliga händelser av stor hemskhet och dramatik, men de berätta därom med ord som andra till lust och leda använt för att beskriva tilldragelser, som de i sin okunskap trott vara stora. Ty också de som själva äro krigare leva under inflytande av den dåliga, rikt förekommande litteraturen om krig. Om man blott kunde nå därhän att inte alldeles förvilla deras begrepp om gott och naturligt uttryckssätt vore ju något vunnet. För övrigt måste man hålla sig till randanteckningarna — i väntan på en ny sergeant de Bourgogne.

Det är naturligtvis de första träffningarna i ett krig som göra det outplånligaste intrycket. Då är man färsk från det civila. Sedan blir allting bara upprepning, fastän enskilda episoder av olika orsaker kunna stiga fram i relief. De första veckorna äro de längsta och innehållsrikaste. I minnet upptaga de den ojämförligt största platsen. Detaljerna orka ännu etsa sig fast i hjärnsubstansen. Men att berätta om vad man innerst upplevat utan att ta sin tillflykt till utslitna fraser, det är mycket svårt. Krigets yta är oss till leda välbekant.

Jag minns t.ex. den smala, höga åsen så länge jag lever. Där rann den svarta Koitereenjoki som brutit sig en fåra genom de sandiga kullarna och slog sina breda bukter i sankmark och urskog. Tjärade insjösnipor gledo fram och tillbaka över den krusade vattenspegeln med proviant och patroner åt det ena hållet och sårade åt det andra. Det var ett anfall som gick på tok för oss. En ensam bataljon hade gjort ett försök att erövra en befäst by inne i ödemarken, bakom minfält och taggtråd. Halva byn blev tagen, men den andra halvan höll stånd och mot kvällen måste de våra draga sig tillbaka för att inte få sin reträttväg avskuren. Fienden hade starkare artilleri och många granatkastare. Nåväl, byn blev erövrad senare, på annat sätt.

Det hade regnat hela eftermiddagen, ett envist stilla silande som vätte ned allting. De sårade lågo blåfrusna och fnittrande på sina bårar, ty fastän det redan var en vecka in på juli månad hade vi kyliga nätter så här högt uppe i Karelen. Det blev ett mödosamt bärande för sanitärerna. Stigen var smal och stenig och det var åtskilliga kilometer till förbandsplatsen. Skumt var det också.

Medan jag efter striden stod på åsen i skydd av en tovig gran och rökte kommo några karlar med bårar på axlarna. De ställde varsamt ned sina bördor och jag kunde se att det var stupade, ty man hade täckt över dem med lövruskor, för att inte såren skulle synas. De döda lågo efter varandra i en rad längs åsen, kanske ett halvt dussin, inte flera. Det var ju bara en liten strid som säkert inte skulle gå till krigshistorien. De döda lågo där i sin ungdom och sitt armod med de slitna sommarblusarna svarta av regn och dödsbrickorna framdragna. Bärarna sutto nedhukade och torkade då och då den strömmande svetten ur pannan med handens avigsida. De voro mycket andfådda och de talade inte. Över skogen som stod becksvart bakom dem steg skenet av en brand.

En gränsjägarsergeant hade kommit fram till männen. Han ställde sitt gevär mot ett träd och började långsamt gå den tysta raden ut. Han sökte sina kamrater. Han böjde sig ned, tände en tändsticka och betraktade det ena lugna, gråa ansiktet efter det andra. Så stannade han vid den sista i raden, en ung pojke som låg med huvudet vänt åt sidan. Sergeanten strök eld på en sticka, så föll han ned på knä och öppnade varsamt den dödes blusfickor. Till bärarnas förman, som stigit fram ur skymningen sade han: — Jag tror att det är Mikkolas pojke, från vår by. — Och han fortsatte att leta. Ur den vänstra fickan, över hjärtat, drog han ut ett papper. Han rätade upp sig, vände försiktigt på papperet, så att vi kunde se det, bärarnas förman som var korpral och så jag som stod under granen. Det var ett fotografi, vått och brutet i kanterna, men trots skymningen kunde man ändå urskilja att det föreställde en gård, ett boningshus i två våningar, en lada, några höstackar. Det var allt. Hans gård. Ingen käresta. Ingen amulett. Gården.

Regnet hade upphört att strömma. Ur den svarta skuggan bland träden stego bärarna fram, fattade tag om bårarnas skalmar, lyfte sina tunga bördor upp på krokiga ryggar, lämpade över skalmarna på axlarna, började långsamt i vaggande gåsmarsch gå den steniga stigen bort mot Koitereenjokis branta strand. Vi förlorade dem snart ur sikte. Några granar stängde vägen.

Att hämta upp minnen som sökt sig djupt ned är som att lyfta vatten ur en brunn när stävans rep är för kort. Man slänger och knycker med repet, men stävan lägger sig bara lättjefullt på sida i den darrande vattenspegeln.

Det är kanske en massa händelser som passerat en utan att man anar det. Medan man ligger med näsan tryckt mot mossan och är ängslig ske måhända militära avgöranden av stor vikt. Men man är strängt upptagen av att utröna om det skall smälla bredvid eller bakom. Under en häftig strid är för de flesta människor tiden söndersprängd av så många parallellaktioner att de mycket snart förtröttas och förslöas och bara ha ett par trötta tankar kvar som mola och mola i domnade hjärnvindlingar.  Ångest och spänning som förvandlats i slöhet äro svåra att efteråt beskriva och frammana.

Man kan sällan ur gamla brev som man skrivit hem få klart för sig vad man egentligen tänkte och kände för t.ex. ett och ett halvt år sedan. Människan är ju aldrig den samma när hon upplever en sak och när hon berättar om den. I brev måste ju så mycket döljas av olika skäl. Man är nästan värnlöst överlämnad åt minnets förmåga av lagring och omgestaltning. Och minnet har sin egen värdeskala för vad som skall anses av vikt och vad icke.

Jag tog mig härom veckan en titt på slagfältet vid Säntämä by där ett av våra svenska regementen i blodiga strider pressade sig igenom på vägen till Svir. Tiotalstusen granater ha fruktansvärt härjat den ståtliga tallskogen och knappt ett träd har klarat sig utan skärvor. Det är visserligen ingenting av det tragiska i ett landskap som Summa eller Kollaa över dessa nejder. Så vild var granatstormen icke. Men ängen vid den splitterprickade vita klosterkyrkan är bara granathål vid
granathål, rödrostiga, med avskjutna larvfötter och uppfläkta huvar stå en stridsvagn och en pansarbil i uppförsbacken. Av hela den gråa byn är bara väggen av en lada kvar och som vita råtthål i den brunröda mon lysa de våras ställningar. Men allt detta är gammalt. Det är liksom steriliserat av sol och sand och vinterköld. Så mycken död här var och så mycken ångest och möda! Och det får vi inte glömma, så mycken förtröstan och offervilja. Men allt detta är inte mera här. Det är inte heller i krigsdagböckernas torra kolumner eller på kartornas blad. Det finns bara inombords, någonstans, hos karlar som plöja sina åkrar i någon svensk bygd eller kanske ännu bära vapen. Minnet av denna hårda, långa och blodiga möda skall småningom förändras, få en annan färg, formas om efter något som de läst eller hört andra berätta. Men dessa tre korta ord skola ändå prägla allt: »lång», »hård» och »blodig».

Någon gång skall också detta krig, vars slut vi icke skönja, begränsas av två årtal inom en parentes. Det sista skottet skall smälla över sotsvarta backkrön, den sista granaten spricka ut i ett moln av mull och splitter på löpgravskanten. Och pojkarna skola tvehågsna skockas i korsudörren när telefonogrammet kommit. Men medan jag skriver detta slåss hela världen. Nya sprängämnen debutera i gamla katedraler och eländet är så stort att man inte riktigt vet vad man först skall beklaga.

— Man ger sig in i ett krig som i ett äktenskap, precis som om utgången vore given! — Kompaniets fältväbel yttrade eftertänksamt dessa visdomsord när han kom med köptobaken på lördagskvällen. Och han suckade avmätt som det anstår en barnafar. Vi sutto och solade oss på en stock bakom kommandokorsun och kompanichefen plockade högsommarens frodiga ogräs ur sin lilla köksträdgård som väl kunde rymmas på ett matsalsbord. — Det var en ganska ung man som gick där och petade bland rödbetor och sallad,  men han hade redan varit kapten ganska länge. Som blodung reservfänrik låg han i snön vid Suomussalmi och Kuhmo, gick till nya, ständigt nya hopplösa motangrepp med en handfull män som blevo allt färre de sista veckorna innan tvångsfreden kom. Om det då fanns någon barnslighet kvar hos honom var den nog väl dold. Nu var han gift förstås och skulle kanske bli häradshövding bara kriget tog slut.

Hans ordonnans som skötte sprutkannan gick in i detta krig som värnpliktig av yngsta årsklassen, en skägglös yngling då, med tonårens ledlöshet i kroppen. Men han är inte mera en yngling, vad man än må tro därhemma i Österbotten där far får sköta gården, sjuk som han är. Nej, ordonnansen har varit en man länge.

Fältväbeln är lanthandlare från östra Nyland. Han är en man som börjar närma sig fyrtiotalet. Sårad vid Marjapellonmäki. Far till fyra barn. Han har åldern inne redan och kan se på livets företeelser med en fryntlig lanthandlares humorfyllda skepsis. Detta är tre vanliga infanterister. Det är ingenting märkvärdigt med dem, men de ha blivit prövade.

Nu sitta vi alltså på stocken av rödfuru som skall bli möblemang till korsun. Vi samtala som vanligt om allt möjligt under solen och när storkriget är slutbehandlat blir det tal om vår egen strid. Men ingen av dessa tre män berättar om sig själv. De äro bara åskådare eller objektet för krigets många predikat. De tala om goda män som blivit borta. Om den tappra Sirén, han med silverplåten i pannan, som med en handfull karlar drev tillbaka ett par ryska kompanier i Orrkullens skyttegrav och stupade när verket var fullbordat. De berätta om den glade Jalle Malmgren som föll för en ensam granat en lugn dag på egen mark. Det är många som inte mera äro kvar. Eller kanske förs talet på strider som hängt på ett hår och som kamraters rådighet och mod klarat upp. Wessbergs motanfall vid Pitkäjärvi, Storbackas lugn under den första höstens strider vid Jandeba. Ur myllret av händelser har ett fåtal minnen kristalliserats ut. Och nu, en vacker kväll med liten artilleriverksamhet och några lediga timmar kan det vara gott att dröja vid etapperna i det som blev en lång resa. Vad tiden skall gömma vet ingen av oss. Inte heller vem som skall ha sista ordet och färglägga allt med sin kulör. Efterklokheten skall också få ha sin talan. Men vi veta att våra minnen kan ingen ta ifrån oss, minnet av kamrater som inte mera kunna berätta, minnet av stunder då vi gjorde räkenskap, minnet av platser som måste bli tagna eller försvarade och blevo det. Vi äro människor och därför se vi allt genom vårt egos färgade glas, men när vi betrakta denna tillvaro tillsammans blir det kanske någon ordning på vårt personliga spektrum.

En rusig humla surrar tungt förbi oss. Ordonnansen sänker strålar ur sin kanna. Doften av mylla och gödsel stiger varm ur den lilla köksträdgården och blandas långsamt med kärrmarkens kyliga fläktar. Kompanichefen rätar gäspande på sin styva rygg och sätter sig bredvid oss på stocken. — Det var en gång, säger han sakta.

SFV/1943

Redigerat Elof Granholm 13.04.2014