Outgrundliga är hans vägar .....

INSTÄNGD

Det var en kall, blåsig midvinterdag, men jag var fullt sysselsatt - och svettig - inne i mitt hus, där jag hade bott  ensam de senaste 15 åren. Jag behövde lite omslagspapper, så jag öppnade takluckan och drog ner den nedfällbara trappan till vinden och klättrade upp. Jag var 81 vid den tiden, och det ögonblick då den iskalla vindsluften slog emot mig visste jag att jag borde ha satt på mig mera kläder. Nåja, jag skulle skynda på.

För att hålla den varma luften kvar där nere, stängde jag luckan till vindförrådet bakom mig. Jag hörde ett klick. Jag visste genast att jag blivit inlåst. Dörren hade ingen knopp, jag hade tagit bort den för att byta ut den mot en som var trasig där nere. Och det fanns ingen annan person i huset.

Den kalla vindsluften gick genom märg och ben. Jag svepte in mig i en filt för att stoppa mina skakningar och tittade ut genom vindsfönstret. Inga grannar i sikte. Hur som helst, fönstret hade fastnat eftersom det inte öppnats på flera år.

En timme gick. . . sedan en timme till.

"Kära Herre, skicka ett av  mina barn att hjälpa mig." Jag visste att denna bön var orealistisk. Ingen av mina fyra barn hade planerat något besök.

Vid mina fötter fanns en gulnad och dammig hög med min son Billys kvarlämnade skolmaterial. Ovanpå låg en gammal penna. Jag plockade upp den och tänkte på de timmar den hade varit i Billys hand.

Än en gång bad jag om hjälp. Plötsligt och tydligt kom en fråga till mig, "Vad är det du håller i din hand?"

Jag tittade på pennan, min blick föll inte på det ställe där blyspetsen stack ut, utan på metalldelen i andra änden  som en gång hade varit försett med ett suddgummi. Metalldelen var nu tillplattad, utan tvekan hade min Billy bitit där medan han försökte klara av något matteproblem.

Jag gick till dörren och stack in pennans metalldel i nyckelhålet. Låset klickade till. Dörren öppnades.

Fru T.H. 1985

Översatt från engelskan av Elof Granholm 11.07.2012