Sök skönheten i vardagen

Skrivet av George P.Morrill

2011-09-29 14:33

Det finns ögonblick av skönhet varje dag i vårt liv.
Det gäller bara att ha ögonen öppna för dem.

Sök skönhet i vardagen

George P. Morrill

En natt för många år sedan, när jag seglade med ett tankfartyg från Persiska viken till Italien, gick vi på grund i Suezkanalen. Vi slet som djur i det kyliga mörkret, spände vajrar från fartyget till stranden och drog med vinscharna för att få oss flott. När gryningen närmade sig satt vi fortfarande fast på tvären och spärrade farleden för en massa andra båtar. Uppätna av insekter, så utmattade att vi inte orkade svära ens, stod vi och lutade oss mot relingen med våra kaffemuggar.

Då hände ett under. Himlen färgades röd. Sakta bleknade stjärnorna bort. En ny dag föddes ur öknen en strålande blå dag som smekte och förgyllde varje sandkorn.

"Vackert", mumlade någon. "Ja, ta mig tusan", sa en annan barskt.

Vårt dystra humör var som bortblåst. Vi tågade iväg till mässen och åt frukost i lugn och ro. Klockan tio kom en bogserbåt och drog oss flott.

Sedan dess har jag många gånger upplevt hur skönheten som dyker upp när man minst anar det kan ta gadden ur en besvärlig situation. Thomas Mann skrev: "Skönheten kan genomborra en som ett sting av smärta." Han menade att den kan röra vid strängar så djupt inom oss att andra känslor förflyktigas. När detta händer utan förvarning, är det som att plötsligt födas på nytt. Skönhetens trollspö förvandlar oss till nya människor, bättre rustade att möta stundens prövningar.

Som sjöman lärde jag mig att lindra krigstidens påfrestningar genom att rikta blicken utåt. Där låg havets smaragdgröna vidder i ständig förändring. Min privata lek var att försöka upptäcka vilka nya skönhetsupplevelser som varje vakt kunde bjuda på flygfisk som blänkte till som silvermynt, en ovanlig skymningsdager med purpurglitter i vågorna, en fiskmås med pärlskimrande vingar som ritade en cirkel mot den solklara himlen.

Vanan att söka skönhet följde mig senare i land. Och både i mörka och ljusa tider har jag försökt finna något vackert att glädjas åt också den gråaste dag.

Ibland kan det vara svårt. En gång stod jag sjuk och modstulen och såg hur marsregnet piskade mot gyttjan på den steniga tomt där jag tänkte bosätta mig med familjen. Vår halvfärdiga stuga såg så enslig och dyster ut, och liksom alla unga människor som försöker bygga upp sin tillvaro på egen hand frågade jag mig själv: Vad i hela världen har jag här att göra?

Plötsligt lyste solen fram, värmande och lingul. Strax därpå hörde jag ett rop. På en klipphylla högt ovanför vår stuga stod min granne, bonden Richard Bradley, och viftade med sin käpp. "Kom hit upp!" ropade han.

Sida vid sida njöt vi av att se ut över den leende, daggfriska dalen. Fåglarna kvittrade. En traktor tuffade långt borta. Så långt ögat kunde nå skimrade det späda lövverket som grönt skum. Den gamle bonden lät käppen svepa ut över dalen och sa: "Tio minuter av sånt här kan hjälpa en svag stackare genom en hård vecka."

Han var den gången i 75-års-åldern, och hans leder var värkbrutna av 60 års hårt arbete. Han hade med nöd och näppe klarat livhanken på att sälja mjölk. Han hade följt en älskad dotter till graven. Han hade kämpat mot oväder, kokoppor och skatter. Nu invigde han en nykomling i skönhetens återupplivande makt.

"Du får säkert stugan färdig oroa dig inte", sa han vänligt.

När jag var pojke och gick på internatskola hade jag fått order hemifrån att hälsa på mammas gamla faster Ida, som låg på ett sjukhus i närheten med en bruten höft som aldrig skulle läkas. Första söndan jag kom blev hennes gamla pergamentansikte alldeles skrynkligt av glada rynkor.

"Du har fått mina blommor att slå ut", sa hon och pekade på några fuchsior med små violetta blomblad. Jag stannade pliktskyldigast en halvtimme och gick min väg utan att titta på blomkrukorna.

Nästa söndag talade hon om blommorna igen deras färg hade blivit starkare, tyckte jag inte? Jag nickade väluppfostrat.

Varje gång jag hälsade på henne i fortsättningen talade hon om blommorna om de mådde bra eller dåligt, hur de skiftade i malva eller ametist. Så småningom blev jag fascinerad av den pigga gamla damen. Hon hade sett min morfar gå ut i kriget. Hon hade sett en begåvad son bryta samman på ett mentalsjukhus. Hennes man hade omkommit i en bilolycka. Själv skulle hon aldrig kunna gå igen.

Ändå var hon på något sätt triumferande. En eftermiddag röjde hon hemligheten med sin styrka. "När jag var barn gick jag till skolan längs en liten landsväg", berättade hon. "Jag upptäckte att om jag tittade på något vackert det första jag gjorde på morgonen det kunde vara en vildros eller en silverbäck så klarade jag allt tråkigt eller ledsamt som kunde hända under resten av dan."

Ett sådant förbund som ett barn knyter med skönheten ger styrka i livets alla växlingar längre fram. Så var det med filosofen och flygaren Antoine de Saint-Exupéry. En natt tvingades han nödlanda med sitt plan i Sahara. Ensam och hotad av döden låg han i sanden och lät minnen av skönhet flöda fram.

"De kom till mig ljudlöst, som en källas vatten, och först kunde jag inte fatta den ljuvlighet som fyllde mig. Någonstans fanns en park skuggad av granar och lindar och ett gammalt hus som jag älskade. Det betydde föga att huset var långt borta, att det inte kunde värma mig i min kropp, inte heller skydda mig, förvandlat som det nu var till en dröm. Att det fanns till räckte för att det skulle fylla min natt med sin närvaro."

Timmarna gick. Stjärnorna passerade revy. Vad Saint-Exupéry skulle minnas efter räddningen var inte faran utan detta otörgätliga möte med något underbart från det förgångna.

De flesta av oss upplever sällan så dramatiska möten med skönheten. Men hur enformigt vårt liv än kan tyckas möter vi ändå ständigt något sällsynt och vackert. Det gäller bara att försöka upptäcka det och bli medvetna om det, att bli skönhetssökare i vardagen.

En augustikväll fastnade en familj i en bilkö. Bilarna kröp fram en halv meter i taget, och irritationen ökade. Hettan och tröttheten blev för mycket också för föräldrarna. Då var det någon som upptäckte att den dubbla raden med röda baklyktor, som sträckte sig långt framåt, liknade ett jättelikt rubinarmband. Någon annan upptäckte att de mötande strålkastarna liknade ett glittrande diamanthalsband. Till slut medgav hela familjen förvånat att det faktiskt var en oförglömligt vacker syn som bredde ut sig framför dem.

Skönheten hade räddat en resa från att bli förstörd.

Hur lär man sig att upptäcka sådana inspirerande skönhetsvärden? Man kan öva sig i att finna skönheten i vardagslivet precis som en seglare övar sig i att upptäcka bojarna i farleden. Jag känner en man som aldrig går förbi en lekplats utan att stanna och titta på barnen i deras lyckliga, spännande lekar. "Man ser alltid något förtjusande lockar som dansar, en liten unge som ler med gluggar mellan tänderna som fastnar i minnet", säger han.

En annan vän till mig samlar vackra stenar. Hans skrivbord är kantat med underliga bergarter i alla regnbågens färger som möter hans behov av ögonfröjd.

"Jag tycker om att vandra omkring bland de sköna ting som smyckar världen . . ." skrev George Santayana, samtidigt som han avstod från att äga dem. Så kan också du vandra genom åren och frossa i rikedomar utan att ge ut ett öre. Ingen kan ta betalt för att du i beundran står och ser på en hög med drivved på stranden eller på ett jetplan som drar ett spår efter sig tvärs över fullmånen. Ingen kan sätta prislappar på frömjölet som dansar sin vårliga dans i parken... på en väldig bro som vävs av stjärnornas ljus ... på vildgässen som avtecknar sig mot hösthimlens moln.

Men om detta gratisnjutande ofta inte blir av i vår tids alltmer uppdrivna tempo? Desto större skäl för dig att fånga skönhetens ögonblick då de skimrar förbi. Etsade i ditt minne kommer de att återvända till dig gång på gång när du behöver nytt mod och ny livslust.

Ofta kan vi inte behålla en skönhetsupplevelse för oss själva. Det bubblar i oss av glädje, och vi måste helt enkelt berätta om den eller visa den för någon. En kväll skyndade skaldinnan Emily Dickinsons far till kyrkan och drog i klocksträngen. Byborna rusade ut. Vad var på färde? Eldsvåda? En olycka? Ingendera. Mr Dickinson hade överväldigats av skönhet och kallade ut alla för att beundra en solnedgång som var så praktfull att han inte kunde behålla den för sig själv.

Senast uppdaterad 2016-09-19 09:18