Konsten att säga tack

Skrivet av Michaela Drury

2011-09-28 14:50

Det är saligare att giva än att taga
och ofta betydligt lättare

Konsten att säga tack

Michaela Drury

Det är saligare att giva än att taga heter det, och det är förvisso sant. Men vi glömmer lätt att det krävs generositet inte bara för att ge, utan också för att ta emot.

En kvinnlig kollega till mig blev plötsligt avskedad till följd av omständigheter som hon inte på något sätt var skuld till. Hon hade problem i privatlivet också en svårt sjuk syster och undergrävd ekonomi vilket jag råkade känna till därför att vi satt så att jag inte kunde undgå att höra hennes telefonsamtal.

Ett par dar sen hon hade slutat gick jag impulsivt in i en blomsteraffär och skickade blommor till henne för en efter mina dåvarande förhållanden ansenlig summa. Dagen därpå ringde hon upp mig och sa: "Du kan nog aldrig riktigt fatta vad du gjorde för mig i går. När jag öppnade och fick se springpojken med den stora blomsterkartongen brast jag i gråt. Det var den första ljusstrålen på många mörka veckor. Nu ska jag upp på en firma och söka plats i morgon, och för första gången på hela tiden har jag verkligen lust att gå."

Detta att hon tog emot min gåva så fullkomligt naturligt, utan förlägenhet eller protest, till och med utan något "inte skulle du ha gjort det", beredde mig en sådan djup och innerlig glädje att det gav mig en viktig lärdom för livet: Att ta emot helhjärtat, enkelt och utan krusiduller är det finaste sättet att löna en givare, det må gälla en present eller gästfrihet, ett gott råd, en tjänst eller en hedersbetygelse. Ett rätt mottagande är bästa tacket.

För de flesta människor är det mycket lättare att ge än ta emot. Om ni tvivlar på det, så tänk efter hur ni brukar ta emot en komplimang!

Jag var en gång med på en liten tillställning som en god vän hade ordnat för att vi skulle få träffa hans franska fästmö. Det var klent beställt med franskkunnigheten i sällskapet, så flickan kunde inte delta i konversationen. Men hon visade ändå så tydligt sitt intresse för oss allesammans och var så söt och rar att vi samlades omkring henne och överhopade henne med komplimanger som kunde ha gjort henne skär om kinden som en nyponblomma om hon hade förstått dem. Till sist ryckte hon fästmannen lätt i armen och bad honom tala om vad vi hade sagt. Han skrattade och gav henne en resumé. Jag vet inte exakt vad han sa, men när han talat till slut såg hon på oss, gjorde en liten graciös bugning med huvudet och sa på sitt blivande hemlands språk: "Tack!"

Effekten var häpnadsväckande. Alla kände sig plötsligt så obegripligt varma om hjärtat, så välkomna och på något sätt betydelsefulla. Och ändå hade flickan bara accepterat våra komplimanger.

"En sluten hand kan inte ta emot", säger ordstävet. Detsamma kan sägas om hjärtat. En dam med chefspost i ett filmbolag gav en gång sin sekreterare en check i julklapp och bad om ursäkt för att hon inte hade något mera personligt att komma med. Det hade varit oerhört jäktigt på arbetet de senaste dagarna, så hon hade inte fått tid att gå ut och handla.

Sekreteraren smålog och sa: "Å, vilken lättnad! Jag är i precis samma predikament, och jag har grubblat så på hur jag skulle lämna fram den här." Varpå hon överräckte en check på en blygsam summa till sin chef.

Denna protesterade energiskt och satte igång med en lång föreläsning om vad en sekreterare kunde ha råd med och att hon chefen ju lika gärna kunde ha dragit av den där summan från sin check om så skulle vara, och så vidare och så vidare.

Sekreteraren hörde henne lugnt till slut, sen sa hon: "Ni har varit en underbar arbetsgivare, och det är ni som har lärt mig nästan allt jag kan. Men på en punkt tror jag att jag kan ha en lärdom att ge er: Man måste kunna ta emot också. Det blir roligare så för bägge parter."

Några ögonblick stod hennes chef som förstummad. Så sträckte hon fram handen och sa: "Ni har rätt. Var söt och låt mig få den där checken. Jag har sett ett par oförskämt dyra strumpor som jag gärna vill ha och hjärtligt tack!"

Att enkelt och självklart acceptera en gåva eller ett erbjudande, även om det kanske innebär ett brott mot konvenansen, kan vara bevis på sann hövlighet. Jag befann mig en kväll i en TV-studio där dåvarande amerikanske FN-ambassadören Henry Cabot Lodge skulle framträda i ett program. Han kom sent och visades in i kontrollrummet för att i en hast få nödiga regianvisningar. Vi var redan flera personer i det lilla rummet, och det fanns ingen ledig stol. Jag var den enda närvarande kvinnan, men jag var också den enda som inte egentligen hade någon funktion att fylla. Jag överlade hastigt med mig själv, försökte räkna ut vad etiketten
fordrade, men gav upp försöket och erbjöd ambassadören min stol.

Han gav mig en snabb blick och satte sig. Producenten gick när han hade gett sina anvisningar, och mr Lodge flyttade sig genast så att min stol blev ledig och jag kunde sätta mig igen. Under de få minuter som återstod tills hans programpunkt började pratade han glatt och obesvärat med mig, sedan bugade han och sa adjö. Han gjorde ingen som helst affär av att jag hade avstått min sittplats åt honom, och det behövdes ju inte heller.

Jag hoppas att jag börjar lära mig konsten att ta emot vad människor ger mig och därmed berika både dem och mig. För några dar sen fick jag ett interurbansamtal från en avlägsen ort; det var en god vän i små omständigheter som ringt upp bara för att tala om för mig att hon saknade mig. Samtalet råkade komma i en stund då jag innerligt väl behövde lite uppmuntran, och när telefonisten efter tre minuter stack emellan med sitt "en period", var min första impuls att säga: "Lägg på luren, jag ringer upp dig så kan vi prata länge." Men jag hejdade mig i tid. Var det ett sätt att ta emot en gåva? Det skulle ha varit detsamma som att säga: "Jag har råd men det har inte du." I stället sa jag adjö och skrev några rader till henne samma kväll för att hon skulle få veta hur gott det hade gjort mig att höra hennes röst.