Mänsklig kontakt ett livselixir

John Kord Lagemann

För lite sen gjorde jag en bussresa som jag har gjort många gånger förr. Som vanligt sjönk varje passagerare ner i sin fåtölj som i en osynlig låda — och slog igen locket om sig. Men när vi var ungefär halvvägs hände det något: bussen fylldes plötsligt av syrendoft. En flicka i stolen bakom min hade tappat en liten parfymflaska. Missödet förändrade atmosfären i bussen i mer än ett avseende. Passagerarna satt upp, vände sig om och log mot varann, började prata med varann. Innan vi var framme fann jag mig fördjupad i ett samtal med min närmaste granne om allt möjligt, från den moderna ungdomen till livets mening. En gemensam upplevelse, om än så trivial, hade brutit isoleringen och skapat detta magiska ting som heter mänsklig kontakt.

I våra dagar börjar vetenskapen återupptäcka något som vise män har vetat alltsedan Plato — att detta att samtala med människor inte bara är roligt utan också befordrande för den själsliga hälsan. Psykiaterna förordar ett ömsesidigt utbyte av tankar och insikter mellan läkaren och patienten. Äktenskapsrådgivare framhåller förtroliga samtal som grundvalen för äktenskaplig harmoni.

Allt detta går tillbaka på insikten om att när människor talar med varandra, uppriktigt och med känsla, har det en uppbyggande och vederkvickande verkan på sinnet. Problem finner sin lösning, hämningar lossnar. Intellekten kommer i livgivande beröring med varandra, låter sig påverka och blir berikade.

Få människor är så känslomässigt utarmade att de inte har åtminstone några sådana samtal på gång — med en hustru, en vän, en kollega. Varför verkar då dessa utbyten av tankar och känslor så berikande på vårt liv? Jag tror att det beror på att människan är ett ofullständigt väsen — för att vara verklig för sig själv måste hon vara verklig för någon annan. Vårt sinne kräver beröring för att kunna förbli levande.

I efterkrigstidens London träffade jag en f. d. fallskärmsjägare som blivit tillfångatagen av tyskarna och inspärrad i en fönsterlös cell i ett fångläger. "Jag trodde jag skulle förlora förståndet, och det hade jag nog gjort också — om det inte varit för knackningarna!'' berättade han. "En dag hörde jag knackningar genom väggen, och jag kunde snart urskilja en bestämd rytm som jag kände igen — en signal som amerikanska bilförare ibland brukade 'tuta' efter en visa med orden 'Shave and a haircut — six bits'. Vi turades om med att knacka den första delen och så vänta på att den andra skulle svara med det avslutande dubbelslaget. Isoleringen var bruten, och jag visste att vi skulle kunna hålla ut tillsammans. Vi upprätthöll kontakten på det där sättet i två veckor tills vi blev fria. Budskapet var alltid detsamma: 'Här är jag och där är du. Vi är inte ensamma!' "

Under de gångna åren har det där budskapet många gånger hjälpt mig att förstå innebörden av verklig kontakt människor emellan. Jag försöker finna något sätt att påminna den jag talar med om att "Här är jag, där är du — vi är inte ensamma". Det underbara med detta slags kontakt är att man känner att ingen mänsklig varelse är en främling. Man är färdkamrater på samma stråt och man utbyter erfarenheter som kommer vägen framför en att te sig mindre skrämmande. Vad ska vi göra för att inte gå miste om detta underbara inslag i vårt liv?

Liksom elektricitet behöver det mänskliga kontaktbehovet stundom en ledare. Jag minns en mycket blyg ung man som stod i vårt vardagsrum och hade förfärligt svårt att hålla ett samtal igång med en lika blyg ung dam. Min hustru beslöt att ingripa. Hon rotade i sin sykorg och fick fram en cirka meterlång garnstump.

"Var bussiga och håll den här åt mig", sade hon och räckte den ena änden av garnstumpen åt den unge mannen och den andra åt flickan. Sen försvann hon upp i de övre regionerna. När hon tio minuter senare uppenbarade sig igen höll de bägge ungdomarna alltjämt troget i garnstumpen — och var inbegripna i ett livligt samtal.

Dylika "ledningar" kan vara otroligt effektiva när det gäller att få den personliga kontaktens växelström att flöda. Att hålla i samma bok, att spela fyrhändigt, att dansa med varandra — allt sådant är bara variationer på samma tema som garnstumpen. Men sinnesintryck påverkar fantasin så livligt att det inte alltid är nödvändigt att uppleva dem direkt. På bjudningar har jag ofta märkt att vad som börjar med ett utbyte av recept på aptitretande specialrätter slutar med ett utbyte av idéer. En god konversation är alltid saltad och pepprad med sinnesintryck.

Personalchefen i ett stort företag sade nyligen till mig: "Man ser inte bara personen som kommer in för att bli intervjuad, man ser också sig själv återspeglad i hans beteende. Av två platssökande kanske den ene återspeglar en själv som en auktoritativ figur utan någon egentlig individualitet men utrustad med makt att ge eller neka honom det han så gärna vill ha. Den andre aspiranten kanske återspeglar en bild av en själv som inte är så alldeles olik den som mötte en på morgonen när man rakade sig. Man känner sig som en person, inte bara en roll. Man försöker förstås undvika att låta sig påverka för mycket av detta, men det kan inte hjälpas att man tycker mer om nummer två."

Den första grundregeln när det gäller att uppnå personlig kontakt är att hålla samtalet borta från det formella planet och i stället rikta in det på samtalspartnern som individ. Alla känner vi nog någon som har den underbara förmågan att få andra människor att blomma upp. Det är alltid en upplevelse att samarbeta med dem i affärslivet. Deras blotta närvaro vid ett konferensbord får idéerna att flöda. När man träffar en av dessa människor på en middagsbjudning, blir plötsligt ens egen konversation riktigt blixtrande.

Hemligheten med dessa människor är att de på tusen olika sätt ställer frågan: "Hur känns det att vara du?" De vill veta vad du tycker om, vad som irriterar dig, vad som väcker din längtan. Därför att de verkligen är intresserade av hur det känns att vara du, känner du att de har nått in till ditt verkliga jag.

I dessa slags samtal upptäcker vi saker och ting om oss själva, samtidigt som vi talar om dem för vår samtalspartner. Vi talar ofta uppriktigare än vi tänker, erkänner i ord sanningar som vi inte vågar erkänna i vår ensamhet.

Kanske är det därför vi ibland förskansar oss bakom idel skämt och alldagliga fraser. Det är ett faktum att många av våra hemliga tankar om oss själva skulle fördunsta, om vi blottade dem inför någon annan. Det är märkvärdigt hur envist vi håller fast även vid förringande idéer om oss själva — ända tills vi upptäcker hur illa de rimmar med en annan människas syn på oss.

Vid en middagsbjudning för lite sen berättade gästerna om vändpunkter i sitt liv. Hedersgästen, en berömd vetenskapsman, avslöjade att han vuxit upp under trycket av föreställningen att han var den "obegåvade yngre brodern". Denna föreställning blev så inrotad hos honom att beröm och uppmuntran bara gjorde honom generad eller rent av misstänksam — ända tills en annan människa gav honom en ny och mera realistisk syn på sig själv. Den människan var en ung kvinna som så småningom skulle bli hans hustru.  "Vad i all rimlighets namn kan hon se hos mig?" frågade han sig. Svaret kom genom den välbekanta form av mänsklig kontakt som kallas förälskelse. Resultatet för hans vidkommande blev fördjupad självkännedom och ett riktigare perspektiv på sin egen förmåga.

En viktig orsak till att äkta makar ofta har svårt att bibehålla en levande kontakt är den romantiska föreställningen att kärleken ska utplåna alla olikheter mellan människor så att de tänker och känner lika.

I Frankrike var jag för lite sen weekendgäst hos ett äldre par som bor ganska ensligt på landet och mest är hänvisade till varandras sällskap, men som det oaktat samtalar med ett intresse och en livaktighet som om de vore ett par gamla vänner vilka just återfunnit varann efter en lång skilsmässa. När jag uttryckte min förvåning över detta sade min värd: "För att känna verklig närhet till en annan människa måste man hålla en viss distans." Eller med andra ord: vi måste sky den aggressiva vanan att försöka omskapa andra efter oss själva. Alltför sällan är vi medvetna om den oerhörda press vi utövar på våra hustrur eller män, på våra barn och våra vänner för att förmå dem att vara som vi vill ha dem i stället för att vara som de är.

När det finns kontakt mellan två människor är det inte alltid nödvändigt att tala ut om allting. I påfrestande stunder tar min hustru och jag tillflykt till musiken. I stället för att tröska igenom ett problem med argument och motargument dämpar vi belysningen och lyssnar till en Bachsvit eller en Beethovensonat. Den gemensamma musikupplevelsen gör oss känsligare för varandras stämningar och lynnen; efteråt finner vi ofta att divergensen helt enkelt har försvunnit. Metoden fungerar därför att vårt speciella slag av tystnad gör oss lyhörda för den mänskliga kontaktens djupaste budskap: "Här är jag, där är du — vi är inte ensamma."