Acceptera och gå vidare

Skrivet av Arthur Gordon

2011-04-22 22:06

Lösningen på våra svåraste problem får vi ofta helt enkelt genom att se saker och ting sådana de är och tillfoga två ord

Acceptera och gå vidare

Arthur Gordon

För några år sedan fick goda vänner till oss det fruktansvärda beskedet att deras tonårige son höll på att bli blind, att det inte fanns någonting att göra. Alla greps vi av våldsamt medlidande med dem, men de förblev själva lugna och fattade. En kväll när vi hade varit och hälsat på dem och just skulle gå, försökte jag ge uttryck åt min beundran för deras själsstyrka.

Jag minns hur pojkens far lyfte blicken mot stjärnorna. "Vet du", sa han, "jag tror att vi har tre saker att välja emellan. Vi kan förbanna livet som gjort oss detta, och försöka finna något sätt att ge uttryck åt vår sorg och vårt raseri. Eller också kan vi bita ihop tänderna och försöka härda ut. Eller också kan vi acceptera det som händer. Det första alternativet är meningslöst. Det andra är sterilt och tröttsamt. Det tredje är vår enda utväg."

Accepterandets väg . . . hur många människor är det inte som vägrar att beträda den? Människor som inte vill kännas vid sin begränsning, som gömmer sig bakom förnekanden och ursäkter, som reagerar på svårigheter med harm och förbittring. Men det första, svåra steget för att reparera ett skadat förhållande, ja, ett söndertrasat liv innebär ofta att man måste vidgå och acceptera någon pinsam realitet. Först därefter kan man börja återuppbyggandet.

Den lagen tycks löpa som en röd tråd genom hela livets vävnad. Tänk till exempel på alkoholismen, denna hemska och gåtfulla sjukdom. Var börjar tillfrisknandet? Det börjar när man accepterar det oacceptabla. Det börjar med den oförbehållsamma bekännelse med vilken medlemmarna i Alcoholics Anonymous (Anonyma Alkoholister) presenterar sig på mötena: "Jag är alkoholist."

Eller låt oss ta ett äktenskap som knakar i fogarna. Varje medlare kan tala om att ingen försoning någonsin håller om den inte innefattar att man accepterar den andra parten som en ofullkomlig människa med fel och förtjänster. Det gäller också att acceptera att man själv har sin del i skulden till misshälligheterna.

Svårt? Ja, det är ohyggligt svårt. Men belöningen, mätt i mod och tillförsikt och slutlig lycka, kan bli över all förväntan. Jag kände en gång en präst som genom något slags ärftlig åkomma blivit döv och halvblind. Han fortsatte att predika som om ingenting hänt, gjorde sjukbesök, lyssnade med hjälp av sin hörapparat på vad människor hade att säga honom, skrattade hjärtligt åt allt som var roligt, gav frikostigt ut av sig själv och trivdes förträffligt med tillvaron.

En gång vid jultid följde jag med honom för att handla någon småsak i en till trängsel fylld drug-store. På insidan av entrédörren satt en spegel, och när vi skulle lämna butiken kom min väns spegelbild emot honom. Han såg så dåligt att han trodde det var en annan person och steg åt sidan, och det gjorde givetvis spegelbilden också. Han gick fram, mötte på nytt sig själv i spegeln och steg än en gång åt sidan.

Vid det här laget hade det blivit dödstyst bland åskådarna. Ingen visste riktigt vad man skulle säga och göra. Först när min vän gick mot dörren för tredje gången märkte han själv att det var en spegel han hade framför sig. "Nej men det är ju bara jag!" sa han. Han bugade djupt. "Trevligt att råka dej, gamle gosse! Glad jul på dej!" Alla i lokalen brast ut i förtjust skratt, och jag hörde någon mumla: "Den karlen klarar sig i alla väder." Att han klarade sig berodde naturligtvis på hans underbara förmåga att acceptera; han kunde finna sig i sin begränsning, och just detta gav honom kraft att övervinna den.

Finns det något sätt att förvärva den förmågan, att göra sig osårbar för de oundvikliga slag och nålsting som vill skada ens självkänsla och sarga ens själ? Ett sätt är att se sitt lidande, sin förlust, sitt problem rakt i ögonen, utan att rygga tillbaka, och så tillfoga de två obetvingliga orden: men ändå.

Förra sommaren träffade jag en man som hade varit flygare och fallskärmshoppare tills hans utrustning vid nittonde uthoppet inte fungerade som den skulle. Fallskärmen vecklade inte ut sig ordentligt, och reservfallskärmen snodde in sig i den. Med en fart av 100 km i timmen smällde han i en uttorkad sjöbotten. Han slog sönder sig så grundligt att läkarna misströstade om att han någonsin skulle kunna lämna sängen. De sa honom detta, och han sjönk ner i den svartaste förtvivlan.

Men på sjukhuset fick han ofta besök av en medpatient som hade fått ryggraden bruten i en bilolycka. Denne man skulle aldrig mer kunna gå, nej, aldrig ens röra ett finger. Men han var alltid glad och pigg. "Inte för att jag önskar någon att vara i mina kläder", sa han. "Men ändå . . . jag kan ju läsa, höra på musik, prata med människor . . ."

Men ändå: De två orden flyttar uppmärksamheten från det som har gått förlorat till det som finns kvar och till det som alltjämt kan stå att vinna. De orden ingav flygaren så mycket hopp och energi att han arbetade sig igenom sina prövningar och numera kan gå utan att så mycket som halta.

En del människor förväxlar accepterande med apati, men det är en himmelsvid skillnad. Den apatiske orkar inte skilja mellan det som går att avhjälpa och det som inte går att avhjälpa; den som accepterar förmår göra den distinktionen. Apatin förlamar handlingskraften; accepterandet frigör den genom att avlyfta den orimliga bördor. President Eisenhowers mor var en djupt religiös kvinna. Då den blivande presidenten var barn brukade hon säga till honom: "Vår Herre ger dig korten, men hur du spelar dem är din egen sak." Den filosofin rymmer accepterande men inte skymten av apati.

Det låg heller ingen apati i våra vänners sätt att acceptera att deras son skulle förlora synen. De hjälpte honom att lära sig blindskrift. De fick honom att inse att livet kunde vara både gagnerikt och fyllt av glädje, fastän det måste levas i mörker. Han studerar nu vid universitetet. Det går strålande fint för honom och hans inställning till omvärlden verkar att vara ett glatt: "Mitt handikapp är blindhet. Vilket är ditt?"

I sådana fall frigör accepterandet människan genom att krossa självmedlidandets bojor. När man väl en gång har accepterat slaget, besvikelsen, är man fri fri att göra nya ansträngningar som kanske kommer att lyckas alldeles utmärkt.

Acceptera, gå vidare den linjen har många stora män inrättat sitt liv efter. Abraham Lincoln berättade en gång att han under inbördeskrigets politiska skärseld gjorde sitt bästa utan att fästa sig vid kritik, och det tänkte han fortsätta med. "Om resultatet visar att jag handlat rätt, blir allt som sägs emot mig betydelselöst. Om det visar att jag handlat fel, gör det ingen skillnad om så tio änglar svär på att jag har gjort rätt." Det var hans sätt att skildra hur han accepterat det ohyggliga ansvar, den fruktansvärda ensamhet som ligger i presidentskapet.

Om sålunda accepterandet får sin belöning, kan i gengäld ickeaccepterandet få allvarliga följder. Vi kände en familj med tre barn. Det äldsta var en flicka, som var snäll och rar men hade mycket svårt att fatta. Det var tydligt att hon vår något utvecklingsstörd, men det kunde föräldrarna inte förmå sig att acceptera. De utgick envist från att hon hade normala själsförmögenheter. De satte henne i skolor där hon inte kunde följa med undervisningen. De försökte tvinga fram prestationer som hon var ur stånd till. Under sin kamp för att anpassa världen efter flickans begränsningar försummade dessa föräldrar sina båda andra barn känslomässigt. De menade väl, de trodde att de handlade rätt. Men deras vägran att acceptera sitt barn sådant det var gjorde livet till en plåga för hela familjen.

När allt kommer omkring ligger kanske upphovet till all vishet i det enkla konstaterandet att saker och ting inte alltid är som vi skulle vilja ha dem, att vi själva inte alltid är så goda eller ädla eller arbetsamma som vi gärna inbillar oss. Men ändå . . . men ändå . . . med varje nu soluppgång ställs vi inför en ny dag, ett nytt tillfälle, en ny chans att göra det bättre.

"O Herre", lyder en gammal bön. "skänk mig kraft att förändra det som behöver förändras, mod att acceptera det som inte kan förändras, och klokhet att förstå skillnaden."

Man har kallat den bönen accepterandets bön och det med rätta.

Senast uppdaterad 2011-04-22 22:18