www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Medelåldern - självförverkligandets tid
Skrivet av Martin Symonds & Joan Rattner Heilman   
2007-10-05 19:38
MEDELÅLDERN -
SJÄLVFÖRVERKLIGANDETS TID

Med. dr Martin Symonds & Joan Rattner Heilman

Ingen slipper undan medelålderns "kris"'. Men om du inte försöker fly ifrån den kommer du att finna att den erbjuder en chans till självkännedom och förnyelse.

Allting känns jobbigt. Du har ingen lust att ta det där extra krafttaget för att bli befordrad. Det värker i ryggen när du går och lägger dig på kväl­len. Midjan håller bestämt på att försvinna. "Var livet inte mer än det här?" frågar du dig. Du kän­ner dig trött, rastlös, nervös, osäker och uttråkad, allt i en skön bland­ning. Du är medveten om att du . slösar bort din tid, men du kan helt enkelt inte komma igång. Du har förlorat den gamla gnistan. Känner du igen dig? Du är på väg in i medelåldern, och vad du upplever är de första symtomen på medelålderns kris — en psykiskt mycket kännbar period i ditt liv.

Harry Y., som just fyllt 43, ut­trycker, det så här: "Helt plötsligt — jag tror det var när det började dyka upp pojkar som ville bjuda ut vår dotter — insåg jag att jag inte längre tillhörde den yngre genera­tionen. Jag såg på de unga flickor­na i kortkort på kontoret och tänk­te: Jag kunde vara far till dem! Det var som om luften gick ur mig."

Anne B., 38, trebarnsmamma, sä­ger: "Mitt äktenskap är inte sär­skilt lyckat, ungarna klarar sig prak­tiskt taget själva nu, och jag känner mig utanför. Ingen behöver mig. Hela tiden tänker jag: År det så här mitt liv ska se ut i fortsätt­ningen? Jag blev nästan chockad när en taxichaufför kom med en invit och jag faktiskt övervägde om jag skulle nappa. För det mesta känner jag mig nere."

John R., 52, framgångsrik affärs­man, berättar: "Jag har ett lönande företag, villa, sommarställe, till­räckligt med pengar för att köpa vad jag vill, semester två gånger om året — och ändå känner jag mig inte tillfreds längre. När min far dog gick det plötsligt upp för mig att nästa gång är det min tur, och vad har jag egentligen uträttat här i livet?"

Den medelålderskris som Harry, Anne och John upplever är indi­viduell och drabbar dem också oli­ka hårt. Men den är allmänmänsk­lig, ofrånkomlig och normal. Hos kvinnor uppträder den vanligen i åldern 35—40. Män drabbas kan­ske inte förrän i 45—50-årsåldern. (Trots allt som sägs om övergångs­åldern, både hos män och kvinnor, inträder den här krisperioden näs­tan alltid långt före de fysiska för­ändringarna.) Hur som helst drab­bas vi alla, och när den kommer är det en tröst att veta att ingen undgår den. Ingen.

Ironiskt nog påminner medelål­derns kris och puberteten mycket om varandra: naturliga utvecklingskriser, perioder av förändringar och påfrestningar som har att göra med anpassningen till en ny livsfas. Medelålderns kris är en återupp­levd pubertet. På nytt frågar vi oss: Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad är det för mening med allt­sammans? Det är knappast lättare att finna svaren nu än när man var 15 år, och situationen kompli­ceras av en känsla av att det är bråttom, vetskapen om att man inte har oändlig tid till sitt förfogande.

Hur besvarar du frågorna? Kom för det första ihåg att du går ige­nom ett utvecklingsskede — det är inte ett permanent tillstånd. Du är fortfarande du. Och du är inte en­sam. Dessutom kan skedet bli oer­hört konstruktivt — ett nytt till­fälle att lära känna sig själv, en ny chans till omprövning och värde­ring, en ny möjlighet att utvecklas till en levande, ärlig och självförverkligad människa. Du får ett till­fälle att stanna upp och ta en över­blick.

Ur psykologisk synvinkel är det viktigt att erkänna krisen, att ac­ceptera den och inte sätta sig till motvärn. Du måste förstå det som sker inom dig. Oron är inte något som kommer plötsligt, utan smy­gande som ett litet hål i ett bil­däck. Jag har sett vad som händer när människor inte uppmärksam­mar de tidiga, vaga tecknen på att krisen är på väg. Som psykiater har jag fått plocka upp bitarna.

Gary A., en av mina patienter, hörde till dem som inte brydde sig om de första signalerna. Vid 55 års ålder försökte han fortfarande vara toppidrottsman och spelade squash, tennis och till och med fotboll med tonåringar. Han färgade håret svart, gymnastiserade varje dag för att hålla magen platt och hade ett förhållande med sin 23-åriga sekre­terare. När hon övergav honom för en 27-åring rasade allt samman. Det var då han kom till mig.

Dick S. gjorde precis tvärtom. I 45-årsåldern fick han för sig att livet var slut. Han kom inte längre i sin karriär, han kände sig inte sär­skilt stimulerad av sin hustru, och ingenting intresserade honom. Dick gav helt enkelt upp och blev allt mer deprimerad. När han sökte mig vid 53 års ålder hade han fått problem med spriten.

Båda dessa män vägrade att ac­ceptera verkligheten — Gary ge­nom att försöka vara ung, Dick ge­nom att intala sig att han redan var död.

De tidiga signalerna — rastlös­heten och oron — kan inte för­nekas. De är förebud till den verk­liga krisen, som kan indelas i vissa bestämda faser. För den som är realist är dessa faser vanligen korta. Men en del använder återstoden av sitt liv till att försöka arbeta, sig igenom dem.

Den första psykologiska fasen är chock och förnekande — man för­söker .tränga bort tanken på de grå hårstråna, midjan som försvinner och trötthetskänslan.  En del kvinnor försöker förtvivlat hålla ung­domen kvar — med tonårskläder, hormonpreparat och ansiktslyft­ningar. Män försöker ofta kämpa emot ålderdomen genom att överge sitt gamla hem och ändra sina gam­la vanor. Ungdomskulten förvärrar det hela. Vi lever i en tid då allt som är nytt och ungt hyllas och allt som är gammalt föraktas. Att vara gammal är något negativt, och där­för känner vi oss underlägsna de unga.

Den andra fasen i medelålders­krisen är fruktan. Denna fas kän­netecknas vanligen av ängslan och ett behov av att klamra sig fast: "Säg att jag är söt", "Säg att jag är snygg", "Säg att jag är ung och spännande och att du behöver mig." Nu måste hustrun eller man­nen (båda kanske upplever samma problem) ge den andra sitt stöd, om inte äktenskapet ska gå i kras. Man måste känna att man är äls­kad, har stöd och att någon bryr sig om en. Olyckligtvis kan mot­parten under denna fas uppfattas som den onda ande som alltid stått hindrande i vägen för självförverk­ligandet. Det kan hända att man­nen i sin fruktan söker en ny hust­ru, eller att hustrun börjar umgås med en yngre man.

Efter fruktan kommer den tredje psykologiska fasen: depressionen i egentlig mening, apatin, "vad tjä­nar det till"-perioden. Det kan hän­da att man försöker bemästra sin ångest genom att fly verkligheten. Det mest karakteristiska i den här fasen är slöhet och oföretagsamhet.

Man går till sitt arbete, utför nätt och jämnt sitt jobb och kommer hem alldeles utmattad. Det vikti­gaste är trygghet. Några utmaning­ar vill man inte ställas inför. Psy­kosomatiska besvär är vanliga: klåda under armen kan betyda can­cer, magknip en hjärtattack. Man kan inte sova, eller också sover man för mycket. Man vaknar tidigt med en känsla av panik.

Även sexuella problem aktualise­ras. Män som uppfattar samlaget som en plikt som de inte kan eller vill fullgöra kan bli impotenta. Kvinnor som uppfattar samlaget som en bekräftelse på att de har ungdomen i behåll blir förtvivlade och ifrågasätter sina mäns trohet. Man ser ofta frenetiska försök att bevara eller återvinna potensen. Den som befinner sig i denna fas visar ofta nedsatt motståndskraft mot vardagslivets stress: "Stör mig inte." "Kom inte till mig med dina problem." Missnöje, bitterhet och pessimism kan förgifta atmosfären i hemmet så att alla, också den deprimerade, försöker fly därifrån.

Lyckligtvis kommer de flesta igenom denna fas oskadda och går in i den fjärde: depressionens upp­lösning. Denna sker i två etapper. Den första påminner om de upp­muntrande tillropen i ett omkläd­ningsrum före en tävling: "Okay, ut på plan och spela matchen! Inget mer gnäll. Visa folk att du inte är besegrad än! Inga fler undanflykter."

Ibland är pådrivaren det "inre jaget", ofta är det vänner, rådgivare eller en psykiater. Och om tillropen fungerar, blir man upp­livad och ung på nytt. Man skaffar sig t.ex. nya vänner, börjar med nya aktiviteter och hobbies. Man får en känsla av att det är bråttom. Vem vet hur länge jag hänger med? Jag måste göra det nu.

Den andra etappen i den fjärde fasen är självförverkligandets tid. Man betraktar ärligt och sakligt sig själv, sitt liv och sin situation. Det kan innebära en nyttig chock. Man inser att man inte kommer att bli direktör för företaget eller nobel­pristagare. Man kommer inte att bli rik. Partnern kommer inte att bli yngre och attraktivare — och inte man själv heller.

Nu är det dags att stanna upp och tänka efter, att satsa på sina verkliga resurser. Nu är det dags att analysera sig själv — sina käns­lor, önskningar och möjligheter — så att man kan leva med sig själv sådan man är, utan självbedrägeri och bortförklaringar, utan "men". Med andra ord — att acceptera och respektera sig själv. Det viktigaste kriteriet på psykisk hälsa — i alla åldrar och i alla faser — är att man kan leva med sig själv i självrespekt. (Bakom psykisk sjukdom döljer sig däremot alltid ett självhat.)

Att acceptera sig själv betyder inte att man inte kan förändras. Du blir naturligtvis inte plötsligt bjudningens medelpunkt om du i hela ditt liv har varit en tyst och stillsam person. Men du har för­mågan att välja en handlingslinje, precis som när du var tonåring. I realiteten är detta ditt stora tillfälle att göra det du alltid velat göra. Strunta i vad "folk", grannar och till och med din familj väntar av dig. Åk på den där semestern du har talat om. Börja ta pianolek­tioner. Återuppta dina studier och fullborda din examen. Snickra inte ihop en bokhylla ifall du avskyr att snickra — gå ner till stranden och bada i stället! Vem har sagt att du måste tacka ja till en middagsbjudning? Vem har sagt att du måste tjäna en massa pengar?

Se över din situation. Eftersom detta är en avgörande period för de flesta äktenskap, kan det nu va­ra rätta tiden att verkligen ta upp och försöka lösa de problem i äktenskapet som du förut velat blun­da för. Detsamma gäller ditt yrke. Det kan hända att du tycker du är på rätt plats, men att en del mindre förändringar behöver göras. Men det kan också hända att du fak­tiskt avskyr ditt jobb, och då är detta det rätta tillfället att under­söka  andra möjligheter.

Ärlig självprövning är första ste­get. Det gäller för dig att finna ditt verkliga jag med dess tillgångar och brister, sympatier och antipa­tier. Sedan måste du acceptera det. Följ dina känslor, rannsaka dig själv och tillvarata chansen att börja på nytt. Nu inleder du ett nytt skede i ditt liv. Medelålderns kris är ett minne blott.

Senast uppdaterad 2011-04-23 10:41
 
 
Top! Top!