Kan ni ta och ge kritik?

Det är aldrig lätt att vare sig ge eller ta emot befogad kritik, men här är några förslag som kanske kan hjälpa er på traven

Miljoner människor före­drar att inte protestera mot vad de tycker vara en nedrighet, trots att en protest skulle göra deras tillvaro betydligt lättare. I stället håller de tyst av fruktan för att kritik skulle avslöja vissa svagheter hos dem som mot­parten kommer att dra nytta av. Andra lever i den felaktiga tron att den som kritiserar ovillkorligen är antingen en bråkmakare eller en rå­ga ta. (De som har den inställningen är ofta barn till dominerande, tja­tiga föräldrar, och de är benägna att stå ut med vad som helst bara de inte blir likadana.)

Andra tror att de blir accepterade enbart så länge de uppträder und­fallande. Nästan alla dessa anser sig ha försökt protestera, men inför dö­va öron. Det brukar visa sig att man ignorerat deras missnöjesytt­ringar antingen för att de varit så vaga eller så späckade med ovid­kommande grovheter att kärnpunk­ten i protesten kommit i skymun­dan.

I ett intimare förhållande, där den ene blir lidande av den andres beteende, inser ofta inte den som förorsakat lidandet vad han ställt till med — och kommer kanske hel­ler aldrig underfund med det om inte den lidande protesterar. Då är det också stor risk för att den lidan­de automatiskt tror det värsta om sin partner — och kanske aldrig får reda på om denne hade kunnat ta rättelse och upphöra med sitt för­nedrande handlingssätt.

De flesta av oss vill inte förorsaka lidande, men likafullt är vi i stånd att såra de människor som vi älskar. Om en god vän eller partner krän­ker oss genom sin ton eller sitt uppträdande är det vår plikt att på­peka detta för honom och ge honom en chans att visa att han handlat oavsiktligt. Att kritisera är emeller­tid en konst lika mycket som en skyldighet, och att protestera på ett sätt som är både rättvist, effektivt och träffsäkert kräver övning. Nedanstående principer i fråga om att ge och ta kritik är resultatet av flera års forskning bland studenter och gifta par och har hjälpt till att be­vara ett konstruktivt utbyte i många människors relationer till varandra.

Att kritisera

1.  Framför kritiken till den ni vill kritisera, inte till någon annan.

2.  Kritisera inte er partners beteen­de inför någon annan. För de flesta är kritik detsamma som ett person­ligt angrepp. Den likgiltighet för motpartens egenvärde som ligger i er egen benägenhet att kritisera veder­börande i andras närvaro uppfattas minst lika allvarligt som innehållet i kritiken. För att vara rättvis och för er egen skull — vänta tills ni är på tu man hand.

3.  Jämför inte er partners beteende med andras. Ingen vill bli beskriven som sämre än någon annan. Jäm­förelsen får motparten att slå döv­örat till, även om kritiken är befo­gad. Förövrigt förfelar oftast så­dana  jämförelser sin   verkan.

4.  Framför er kritik så snart ni får ett lämpligt tillfälle. Att tala ut blir, som alla andra uppgifter, svårare ju längre man skjuter upp det. Att vänta  komprimerar  bara  ens  egen ilska och ökar risken för att man kan komma att säga saker som inte har med själva saken att skaffa.

5.  Upprepa er inte när ni kritiserar. Har ni en gång framfört er kritik och konstaterat att den noga beak­tats, så låt motparten få den belö­ningen för tålmodigt lyssnande att slippa höra samma förseelse disku­teras på nytt.

6.  Kritisera bara sådant som går att ändra på. Man kan be en person att inte skrika, men att be någon att inte bli arg är förmodligen att be­gära för mycket. Själv ber jag alltid de patienter som bär solglasögon att ta dem av sig på min mottagning, eftersom jag får bättre kontakt med dem då jag kan se dem i ögonen. Men eftersom det i åtskilliga fall är nervositet som får folk att komma till mottagningen i  solglasögon, skulle det vara meningslöst att be dem slappna av.

7.  Försök att kritisera endast en sak i taget. Kommer ni med fler klago­mål samtidigt så lockar ni motpar­ten att leda in diskussionen på ovä­sentligheter om ni inte själv redan gjort detta — oavsiktligt. Klaga till exempel inte på mattan i ert kon­torsrum om ni marscherat in till chefen för att kräva den befordran ni gjort er väl förtjänt av. Om äm­net för diskussionen råkar bli priset på mattor blir följden att ni känner er missbelåten — och chefen tycker sig kanske med gott samvete kunna avstå från att befordra er genom ett löfte om en ny matta.

8.  Ge ingen förvarning till den kri­tik ni tänker framföra. "Hörrudu, det var en sak som jag länge tänkt prata med dig om. Du kommer kan­ske att bli arg. Bli inte det är du hygglig   . ."

I stället för att "skyddsympa" motparten mot lidandet så mördar ni med injektions- sprutan. Med en sådan inledning övertygar ni både motparten och er själv om att kri­tiken kommer att bli nedgörande och att han förmodligen inte kom­mer att uppta den lika vänligt som ni framställer den.

9.  Be inte om ursäkt för kritik som ni anser berättigad. En ursäkt kom­mer bara att inför er själv förringa värdet av kritiken och få er att grubbla över om ni hade rätt att säga det som ni redan sagt. Ber ni om ursäkt innebär det också att ni ber motparten stötta er så att ni inte sviktar inför påfrestningen att vara oense med honom, ett beteende som är liktydigt med att ni lägger en ny börda på hans axlar.

10.   Undvik ironi. Två av ironins grundläggande faktorer är förakt och rädsla. Det egna föraktet får motparten att inte lyssna till er, och eftersom ni valt att angripa honom indirekt intensifierar ni er rädsla för honom. Att vara ironisk är fegt och ohederligt, hur raffinerat man än lägger sina ord.

11.  Undvik att diskutera motpartens motiv när ni protesterar. Det finns väl knappast en enda människa som inte känner skillnaden mellan "Var snäll och avbryt mig inte" och "Du låter mig aldrig få tala till punkt". Uttryck som "Du ger katten i hur länge jag måste vänta på dig" och "Sluta med att försöka reta upp mig" är lika olämpliga. Det ger er åhörare en ursäkt för att bortse från det väsentliga i er kritik om han kan stödja sig på slutsatsen att er uppfattning om hans motiv är fel. Man måste akta sig för att förväxla begreppen konsekvens och avsikt.

12.   Undvik ord som "alltid" och "aldrig".  Om man tillgriper över­drifter för att ge större eftertryck åt det man säger så berövar man sig själv det psykologiska övertag som en precis och måttfull kritik medför.

13.  Om ni aldrig ger er motpart be­röm kan ni inte heller vänta er att han ska ställa sig positiv till er kri­tik. Kritik ekar högt och länge om det är det enda man får höra. Vill ni ha en möjlighet att då och då komma med kritik måste ni vid and­ra tillfällen berömma den ni kriti­serar. Jag rekommenderar också att ni tar för vana att tacka motparten för att han lyssnar till er kritik.

Att bli kritiserad

1.  Var tyst medan ni blir kritiserad och visa tydligt att ni lyssnar. Även om ni inte håller med er kritiker så vänta med att diskutera er åsikt tills han avslutat sin kritik.

2.  Se på den som talar med er. En­dast härigenom kan ni visa att ni är öppen för vad som sägs och posi­tiv till kritiken.

3.   Ni får på inga villkor försöka hitta fel hos den som just kritiserat er. Om den som kritiserar er råkar göra en grammatisk  groda  så  på­peka för all del inte detta i anslut- ­ning till kritiken.

4.   Ge inte intryck av att kritiken gör er helt förkrossad. Det är svå­rast att ha att göra med den typ av människor som till en början är stridslystna men som, sedan de ställts mot väggen, beter sig som om de stod på förtvivlans brant. Försök inte skaffa er övertag genom att spe­la på er svaghet.

5.  Gör er inte lustig. Bristande res­pekt uppfattas av många som något vulgärt och obehagligt.

6.   Förvräng inte kritiken. Om er kritiker säger att ni är tanklös ska ni inte påstå att han framställt er som elak och sedan börja försvara er mot en anklagelse som inte fram­förts. Om ni med flit överdriver en beskyllning mot er är det detsamma som att ni struntar i den.

7.  Håll er till saken. Använd er in­telligens till att precisera kritiken, inte till att blanda bort korten.

8.  Insinuera inte att den som kriti­serar er drivs härtill av skumma, hemliga motiv. Frågan om varför ni blir kritiserad har inte med kri­tiken som sådan att göra. Om mot­partens motiv nödvändigtvis ska diskuteras bör det ske vid något an­nat tillfälle.

9.   Gör klart för motparten att ni förstår, hans kritik. Att göra en för­tydligande omskrivning av den är ett utmärkt sätt  att  visa  att  man fattat vad kritiken går ut på. På det sättet har ni klart sagt ifrån att ni vet vad kritiken syftar till och att ni lagt den på minnet.

Låt inte folk hacka på er under den förevändningen att de ger er en konstruktiv kritik. Man kan skil­ja mellan gnatighet och kritik genom att observera om motparten håller sig till reglerna här ovan. Gör han inte det, och vägrar han att låta er slippa kritik när ni ber om det, har han avslöjat sig som en manisk kritiker. Den idealiska stigen är smal: man måste vara öppen för kritik utan att låta sig tyranniseras av den.

George Weinberg