ATT KOMMA IHÅG

Människans minne är en helt otrolig mekanism. Ännu har vetenskapen bara teorier om hur hjärnan gör för att minnas något. Men däremot kan man ge tips om något som är av stort intresse för oss alla: hur vi kan förbättra vårt minne

Då och då i livet träffar vi på personer vars högeffektiva min­ne väcker vår respekt.

En 55-årig styrelseordförande vid ett stålverk kan läsa igenom ett tal en gång och sedan hålla det nästan ordagrant utan minnesanteckning­ar. Han känner flera tusen anställda vid namn och kan fortsätta ett samtal med vem som helst av dem precis där det slutade för ett år sedan.

Den 37-årige ordföranden för ett handelshus tycker att "när man verkligen är jäktad kommer man ihåg varenda affärstransaktion — upp till tusen på en dag. Köpa, sälja, det blir som en puls. Det har en rytm som hjälper en att komma ihåg allt."

Om sådana människor brukar vänner och arbetskolleger säga: "Vi vet inte hur han bär sig åt." Det gör inte vetenskapsmännen heller, vad det anbelangar. Man vet fortfarande inte om människans minne styrs genom kemiska eller elektriska im­pulser eller om det har obegränsat lagringsutrymme eller måste gallras kontinuerligt för att lämna plats för ny information. Man vet inte ens exakt var i hjärnan minnena lagras.

Det betyder inte att forskarna har suttit overksamma. Man har konst­ruerat invecklade datormodeller för att simulera både "episodiskt min­ne" (som används för att återge enstaka företeelser som ett namn, ett ansikte eller ett datum) och "seman­tiskt minne" (när man återger hela informationssystem som språk, ma­tematik eller bilkörning). Man har kartlagt skillnaderna mellan "korttidsminne" och "långtidsminne", och mikroskopiskt undersökt hjär­nor både av ofödda foster och av senila åldringar. Man har till och med experimenterat med att överfö­ra minnesfunktionen från en levande varelse till en annan. Visserligen har alla dessa försök inte lett fram till någon slutgiltig generell förklaring av minnet, men en del insikter har ändå registrerats:

•  Biologiskt sett tycks åldern bety­da mindre för minnesförsämring än man  tidigare  trott.  Men när mer kunskaper förvärvas kan det bli sammanblandningar av rivaliseran­de gamla och nya minnen. (Har du aldrig famlat efter handbromsen på det ställe där den satt i din förra bil?)

•  Oro för att man inte kommer ihåg en sak kan blockera minnesfunktio­nen. Ta det lugnt. Ofta kan ett mer indirekt angrepp på det gäckande talet eller namnet leda fram till rätt svar.

•  I en stressituation förbättras min­net genom att kroppen tvingas bilda kemiska substanser som stimulerar hjärnan.  Alltför hård press kan däremot leda till "examens- syndromet", ett slags förståndssamman­brott. Varje människa har sin egen mest gynnsamma (optimala) stress­nivå.

•  Vissa skenbara minnesförluster kan bero enbart på att omgivningen inte är den vanliga. Ett exempel på denna förvirring som är beroende av sammanhanget är när man inte känner igen sin tandläkare när man möter honom på flygplatsen.

Alltsedan Greklands storhetstid har människan försökt lösa minnets gåta. Platon beskriver det som "en bädd av formbart vax" som tar emot intryck av tankar och upplevelser som om de hade inpräntats med ett sigill. De flesta av dagens forskare ansluter sig till någon variant av "telefonväxelteorin" för minnet. De anser att de tio miljarder neuroner (nervenheter) som ingår i människo­hjärnan anordnar sig i samman­kopplade elektrokemiska kretsar som kallas engram eller minnesspår. Varje uppkoppling av ett engram är ett minne. Liksom enskilda glödlam­por i de ljusskyltar som visar rörliga nyhets- och reklamtexter antas varje neuron kunna "tändas" och "släck­as" i ett obegränsat antal engram. Problemet är att ingen någonsin har sett ett engram.

I motsats till engrammen har man kunnat se och studera hjärnans my­riader av neuroner i åratal. Varje neuron består av en gangliecell med dess utlöpare. Axonen, eller axel- cylinderutlöparna, överför kemiska meddelanden till andra nervceller. Ett antal "mottagarantenner", som kallas dendriter, tar emot impulser från andra celler. Omkopplingsstäl­let där nervimpulsen går över från en neuron till en annan kallas synaps. Det är i de molekylära om­vandlingarna vid synapserna som vetenskapsmännen anser att hem­ligheten bakom minnet och inlär­ningen döljer sig.

James McGaugh är psykobiolog vid Californiauniversitetet i Irvine. Han har experimenterat med minnesförbättrande droger (varav en är koffein) som förstärker signalerna mellan neuroner. Han kan visa experimentella bevis för någonting som många forskare redan miss­tänkt: att fruktan eller stor glädje, känslor som gör att man upplever något mycket intensivt, kan utlösa kemikalier som förstärker synapsövergången och på så sätt etsar in ett starkt och kvarstående minne.

Vid Massachusetts Institute of Technology studerar dr Richard Wurtman hur olika komponenter i födan kan användas för att förbättra minnet. Kolin, som finns i sådana födoämnen som ägg, sojabönor och lever, absorberas direkt ur blodet av hjärnan. Där omvandlas det till acetylkolin, en kemisk transmittorsubstans som transporterar nervim­pulser förbi synapser. Det finns bevis för att personer med svår minnesförlust har för litet acetylko­lin i hjärnan, och att kontrollerad tillsats av rent acetylkolin kan vara verksamt vid behandling av deras handikapp. Wurtman tror optimis­tiskt att födan småningom kan kom­ma att spela en viktig roll för att förbättra minnet.

Det har länge varit känt att stor alkoholkonsumtion utplånar min­net, och att det försvagas till och med av en måttlig konsumtion. Alkohol påverkar hjärnans förmåga att bilda proteiner som är neuronernas byggstenar. Även om neuronerna inte kan nybildas (en förlust av hjärnvävnad genom sjukdom eller skada är alltså oersättlig) omsätts deras proteininnehåll hela tiden i en kontinuerlig omvandlingsprocess. I praktiken bildar människan därför en ny hjärna varje månad men med samma neuroner och engram, precis som en ny pressning av en LP-skiva har samma spår som den gamla och låter likadant när man spelar av den.

Det förekommer även annan forskning för att förbättra minnet än med medicinska preparat eller lämp­lig mat. "Minnet är som en muskel", hävdar experimental- psykologerna. "Man måste öva det för att hålla det i form."

Dessa forskare delar in minnes­processen i tre faser: registrering, befästande och återkallande. I den första fasen är det uppenbarligen nödvändigt att vara uppmärksam för att förvärva nya informationer. "Men vanligen måste man göra något mer än bara uppleva en händelse för att komma ihåg den", säger Thomas Landauer som är psykolog vid Bell-laboratorierna i Murray Hill, New Jersey. "Man måste bearbeta den på något sätt." Han tror att det är meningslöst för inlärningen att repetera samma sak gång på gång så snart man fått veta den, om man bortser från att det kan hjälpa för korta perioder. Man kan .till exempel hålla ett telefonnummer i minnet genom att upprepa det tills man slår det på telefon, men man kommer knappast ihåg det efteråt.

För permanent lagring rekom­menderar Landauer vad han kallar "utspridd övning" - det vill säga uppehåll mellan repetitionerna. Han påstår att man för varje övningsomgång faktiskt skapar ett nytt minne, som kan lagras på ett nytt ställe. För att komma ihåg förteckningar re­kommenderar Landauer kategoriin­delning. Så till exempel bör man tänka på grönsaker, köttvaror och mejeriprodukter som olika grupper när man är ute och handlar mat.

Otaliga minnessystem har utfor­mats på senare år för att hjälpa glömska personer att hänga upp sina minnen på någonting. Alla bygger på associationer där man kopplar ihop det man försöker min­nas med någonting man redan kän­ner till (ungefär som barn som alltid har lätt att rita av Italien därför att landet på kartor liknar en stövel).

För äldre människor som är rädda att förlora minnet har forskarna goda nyheter. Människohjärnan för­blir formbar och kapabel att lära till sent i livet, förutsatt att den får tillräckligt med stimulans. Dr Ar­nold Scheibel vid Hjärnforsknings­institutet vid Californiauniversitetet i Los Angeles har studerat åldringars hjärnor i mikroskop bara några timmar efter att de avlidit. Det var bara vid fall av allvarlig senilitet som han fann akut synapsförstöring.

Experiment med råttor har visat att de som lever i en "berikad miljö", med hjul att springa i och leksaker att leka med, utsätts för mindre synapsförstöring än råttor som lever ett trist liv. Dessa experi­ment har tillsammans med hans eget forskningsarbete övertygat Scheibel om att inlärning av nya färdigheter, som nya språk, eller att spela något instrument, eller att ta på sig något uppdrag i samhället, gör att en pensionär kan bibehålla sitt minne under längre tid.

Naturligtvis kan det vara till hjälp att kunna glömma ibland, t.ex vid en svår personlig sorg. Eller också kanske glömskan helt enkelt gör att människans minnesbank inte blir överfylld. Ingen vet. I vilket fall som helst gäller det att träna upp sin hjärna att gripa minnena i de flyen­de lockarna. Annars kanske de bara försvinner ut i tomma luften.

Roy Rowan