Ta det med humor

Hur ofta kan inte ett kvickt infall bryta udden av livets prövningar!

Många människor förlorar i livets hårdare konfronta­tioner genom att gå till frontattack — när de mycket väl skulle kunnat hemföra segern med en nypa humor. Låt mig ta ett ex­empel. En ung vän till mig fastna­de i en bilkö när han var på väg till jobbet strax efter det att han mot­tagit ett ultimatum: om ni kommer för sent en gång till får ni sparken. Även om det fanns en giltig an­ledning till att Sam så ofta kom för sent — allvarlig sjukdom i hem­met — förstod han att han inte kunde komma dragandes med den ursäkten igen. Kontorschefen gick antagligen redan fram och tillbaka och repeterade vad han skulle säga när han avskedade Sam.

Mycket riktigt. Sam steg in i kon­torslandskapet klockan 9.35. Där var lika tyst som i omklädningsrummet efter en förlorad match. Alla arbetade hårt. Kontorschefen gick fram till Sam. Plötsligt pressade Sam fram ett leende och sträckte ut handen. "God dag, god dag", sa han. "Jag heter Sam Maynard. Jag söker ett jobb som lär ha blivit le­digt för exakt 35 minuter sen. Den som kommer först till kvarn ... som man säger."

Explosioner av skratt. Kontors­chefen försökte dölja ett leende och gick tillbaka till sitt kontor. Sam Maynard hade räddat sitt jobb — med det enda verktyg som kunde klara situationen: ett skratt.

Humor är en mycket effektiv men ofta förbisedd metod att handskas med de svåra situationerna i livet. Man kan använda den när man för­söker bilägga tvister, när man ber om ursäkt, när man säger "nej", när man kritiserar och när man förmår någon att göra som man själv vill utan att denne någon förlorar an­siktet. I vissa lägen är hu­mor det enda redskap som kan klara situationen. Hu­mor är ett sätt att diskute­ra ämnen som är för käns­liga för en seriös dialog.

Humor är ofta bästa sät­tet att förhindra att ett li­tet missöde trappas upp till en stor skandal. En kvicktänkt engelsk värdin­na hade en gång inviterat åtta distingerade gäster på middag. Hon hoppades kunna enrollera dem i en stor välgörenhetskampanj. Sparsamhet och stram livs­föring var nödvändiga i England på den tiden, och hon hade engagerat sina barn som servitörer. Hon visste att vad som helst kunde hända — och det gjorde det också när sonen, koncentrerad som en lindansare, bar in en stor stekt kalkon. Han klarade svängdörren till matsalen med armbågen, men när dörren svängde tillbaka stötte den till brickan och fågeln hamnade på mat­salsgolvet.

Pojken stod som fastnaglad och gästerna stirrade ner i tallrikarna. Värdinnan vred på huvudet, log mot sonen och sa: "Det gör inget, Daniel. Plocka bara upp den och bär tillbaka den till köket" — hon ta­lade långsamt och tydligt så att han skulle uppfatta vad hon menade — "och ta in den andra."

Middagen var räddad, ingen behövde känna sig generad och gästerna hade hjärtligt roligt åt den lilla oförargliga komplotten.

Humorns förmåga att lösa upp aggressiva knutar beror ofta på dess outtala­de löfte: "Om du hjälper mig ur knipan, min vän, ska jag hjälpa dig." Kne­pet är att tillskriva mot­ståndaren vänliga avsikter och att le en smula — men inte för mycket. När Canadas generalguvernör Ro­land Michener, som be­härskade denna teknik till fulländning, en gång skul­le inspektera en skola hej­dades han utanför skolgrinden av hotfulla strejk­vakter — maskinister och städpersonal strejkade. Om han inställde inspektionen skulle han allvarligt skada sitt ämbetes anseende, om han ignorerade strejkvakter­na skulle han ta ställning i en arbetskonflikt och skapa svårigheter för regeringen.

Medan han funderade på saken samlades flera strejkande framför honom. Plötsligt spred sig ett illmarigt leende över hans väderbitna an­sikte med den lilla blyertsstrecks- mustaschen "Det var väldigt snällt av er att komma ut allesamman och ta emot mej", dundrade han. "Tack ska ni ha. Ska vi gå in?" Strejkvakterna gick åt sidan, och när de började skratta klev general- guver­nören med raska steg uppför skol­trappan.

Men humor är ofta mer än bära skratt och skämt. I sina kraftfulla­re former är den något av en tro­jansk häst: ingen är på sin vakt mot ett skämt. Vi släpper in det därför att det ser ut som en liten träleksak. Men när det väl har kommit in kan det vända upp och ner på en stad och framkalla revolution och upp­ror eller vitglödgad motståndsanda. Det finns t.ex. många som anser att den engelska humorn, näst efter det hjältemodiga engelska flygvap­net, var det som verksammast bidrog till att förhindra Nazi-Tysklands seger i andra världskriget. Ett exem­pel räcker: den berömda historien om kvinnan som drogs fram ur sitt sönderbombade hus under London-blitzen. När någon frågade: "Var är er man?" borstade hon tegeldammet från huvud och armar och svarade: "Han är borta och slåss någonstans i Libyen, den fega kraken!"

Humorn räddar inte bara presti­gen eller jobbet, ibland kan den rädda livet självt. Psykiatern Viktor E. Frankl satt i ett tyskt koncentra­tionsläger under andra världskriget. När det krympande antalet överle­vande sjönk allt djupare ner i helvetet sökte Frankl och hans bäste vän desperat efter utvägar att hålla sig själva och medfångarna vid liv. Utöver undernäring, utmattning och sjukdomar var bottenlös förtviv­lan den stora dödsorsaken i dessa förnedringens boningar.

Humorn är ett av själens bästa vapen i kampen mot döden efter­som den åtminstone tillfälligt kan höja människan över förtvivlan och skräck. Som psykiater visste Frankl det, och han gjorde det därför till regel att han och hans vän en gång om dagen hittade på och berättade en rolig historia, helst om något som kunde inträffa efter deras be­frielse.

Andra fångar smittades av deras trotsiga skämtsamhet. En svältande intern sa att han kände på sig att han skulle göra bort sig om han kom på en fin middag någon gång i framtiden. Varför då? Jo, när sop­pan serverades skulle han automa­tiskt bönfalla värdinnan: "Ös från botten!"

Frankl berättar också en historia om en av tyskarnas gunstlingar bland fångarna. Dessa favoriter tjänstgjorde som vakter och hade vissa privilegier. Ofta blev de lika arroganta som SS-männen och för­aktades av övriga fångar. En fånge nickade mot en sådan avskydd gunstling och sa: "Kan ni tänka er, jag kände honom när han bara var bankdirektör!"

Om humor framgångsrikt kan användas i kampen mot döden, vad kan då inte du och jag göra med den i vardagslivet?

William D.Ellis