En erfaren själasörjare lär ut ett av de säkraste sätten

att leva i harmoni med sig själv och sina medmänniskor

Att be om förlåtelse

En kväll för några år sen kom jag hem trött och missmodig efter en lång arbets­dag som äktenskapsrådgivare. "Jag önskar", sa jag uppgivet, "att någon kunde ge mig en trollformel för bärgning av havererade äktenskap."

Min far, församlingsprästen, var just på besök hos oss. "Det ska jag göra", sa han. "Den består av två ord. Förmå bara makarna att en enda gång säga till varandra: 'För­låt mig.' Försök med det!"

Jag försökte, han hade rätt: de där båda orden kan försätta berg. Jag använde dem så länge jag syss­lade med rådgivning. När ett par som var osams kom till mig tog jag först den ena parten sen den andra i enrum och sa: "Jag vet att ni har fått utstå mycket, men säg mig en sak: vad är det i ert eget uppföran­de som ni ångrar mest?" Och alltid kröp det till sist fram något erkän­nande av egen skuld. Sen talade jag med dem båda tillsammans och bad dem upprepa vad de hade sagt pri­vat till mig. Också när splittringen var djup och bitterheten stor blev ofta dessa uttryck för ånger början till en framgångsrik medling.

En uppriktig bön om förlåtelse är något mer än ett enkelt erkännande att man har haft fel. Det är ett be­vis på att man inser att något man har sagt eller gjort har skadat ens relationer till en annan människa — och att man bryr sig om dessa relationer tillräckligt mycket för att vilja reparera dem.

Lätt är det aldrig. Att vidgå att man har felat svider i sinnet. Men har man väl svalt sin falska stolthet kan det bli en underbart renande och helande upplevelse.

Vi är alla människor och som sådana felbara och behöver följaktli­gen lära oss konsten att be om för­låtelse. Se dig tillbaka med oförvil­lad blick och betänk hur många gånger du har dömt strängt, sagt ovänliga ord, armbågat dig fram på någon väns bekostnad. Räkna sen efter hur många gånger du ärligt och' klart har visat att du ångrat dig! Lite skrämmande, eller hur? Skrämmande, därför att vi djupt inom oss vet att när det har begåtts en oförrätt — om än aldrig så ringa — så har någon slags gåtfull mora­lisk jämvikt blivit rubbad; och den förblir rubbad tills oförrätten tillstås och beklagas.

Min numera bortgångne läkarvän Clarence Lieb berättade för mig om en man som kom till honom med en hel räcka symtom, bland dem huvudvärk, sömnlöshet och magbesvär. Någon fysiologisk or­sak till symtomen stod inte att fin­na. Till slut sa doktor Lieb till sin patient: "Om ni inte talar om för mig vad som tynger ert samvete kan jag inte hjälpa er."

Efter en kvalfylld tvekan erkände mannen att han som boutrednings­man efter sin far hade lurat sin i utlandet bosatte bror på hans arv. Den kloke gamle läkaren förmådde sin patient att i hans närvaro skriva till sin bror och be om förlåtelse och bifoga en check som ett första steg mot gottgörelse. Han följde sedan med honom till brevlådan utanför porten. När brevet försvann i lå­dan, brast mannen i gråt. "Tack", sa han. "Jag tror jag är botad." Och det var han.

En från hjärtat kommande avbön kan inte bara återställa ett person­ligt förhållande som fått sig en törn, den kan rentav stärka det. För en del år sedan blev jag utsatt för myc­ken kritik vid ett välkänt teologiskt seminarium för mitt sätt att sköta min församling. En professor jag kän­de fällde en del mycket nedsättande omdömen. När de framfördes till mig hade jag bara att svälja förtreten.

Så en dag fick jag ett brev från denne professor. Han hade lämnat seminariet och övergått till försam­lingsarbete. Och nu insåg han för första gången i sitt liv att folk be­höver en begriplig religion som fun­gerar i det dagliga livet. Han hade haft fel i sin bedömning av mig, skrev han, och hoppades att jag skulle ta emot hans bön om förlå­telse. Och vad hände? Jo, de bittra känslor jag otvivelaktigt hade hyst gentemot brevskrivaren försvann som genom ett trollslag. Jag kände varm tillgivenhet för min kollega och skrev genast ett svar där jag ta­lade om detta för honom. Alltsedan dess har vi varit goda vänner.

Ibland tvekar folk att be om för­låtelse av rädsla att bli avspisade. Den risken finns alltid, men den är inte stor. Kristendomens grundare uppmanade oss alla att förlåta inte sju utan sjutti gånger sju gånger. Varför? Därför att han visste att detta att förlåta renar hjärtat från agg — och att agg i längden blir till ett lyte. Vem kan må väl av att åter­uppleva grämelse och vrede om och om igen?

Hur gör man då när man ber om förlåtelse? I min verksamhet som rådgivare har jag utarbetat några riktlinjer:

•  Om du inte kan förmå dig att klä din avbön i ord, så ge ett tec­ken. Efter ett gräl kan en blomma ta taggen ur minnet av ovänliga ord. En liten present bredvid en tallrik eller under en huvudkudde kan vara en bön om tillgift — och ett bevis på dina känslors beständighet. Beröring­en av en hand kan återknyta brut­na kommunikationer. Under skatta aldrig detta hjärtats tysta språk.

•  Minns att det aldrig är föröd­mjukande att be om förlåtelse, utan tvärtom ett bevis på mognad och är­lighet. Stora själar kan be om för­låtelse. Efter det blodiga slaget om Gettysburg talade  sydstatsgeneralen Robert  E.  Lee till  sina uttröttade och förtvivlade män och påtog sig hela skulden till nederlaget.

•  En bön om förlåtelse måste ha sin grund i äkta ånger, annars ute­blir dess läkedom. Den måste vara verkligt uppriktigt menad.

•  Be om förlåtelse med värdighet — stående, inte på knä. Du försö­ker vrida rätt något som har gått snett, och det förtjänar respekt.

•  När en ursäkt är på plats, så framför den  genast.  Dröjsmål gör det svårare och ibland till och med omöjligt. När jag satt i styrelsen för en stor stiftelse lyckades en tilltagsen ung tjänsteman övertyga oss om att han borde få ersätta den gamle direktören. Men inom kort visade det sig att vi hade gjort oss skyldiga till en allvarlig felbedömning — vi borde aldrig ha låtit den gamle direktören avgå. Jag föresatte mig att säga honom detta, men innan våra vägar korsades drabbades han av en hjärtinfarkt och dog. Min bön om förlåtelse blev aldrig framförd och det grämer mig än i denna dag.

•  Om du tycker att någon är skyldig dig en ursäkt och den ute­blir, så försök handla rationellt i stället för att grubbla eller gräma dig. Skriv några rader, eller sänd en hälsning med någon gemensam vän, och förklara varför du känner dig förfördelad och att du skulle vil­ja bli kvitt den känslan. Om du gör det lätt för en medmänniska att be om förlåtelse så gör hon det för­modligen gärna — det troliga är att hon inte heller trivs så värst bra med situationen.

•  Be inte om förlåtelse bara för sämjans skull när du själv inte tyc­ker du har felat. Hållningslöshet är inte bra för någon.

•  Om du vet någon som förtjä­nar en ursäkt från dig, någon du har förfördelat eller dömt för strängt el­ler bara försummat, så gör nånting åt det — nu genast. Skriv en rad, slå ett samtal, ge ett tecken — en bok, en blomma, en burk hemkokt sylt, vad som helst som kan säga: "Här är jag och jag är olycklig för att vi har kommit ifrån varandra och önskar vi kunde överbrygga klyftan; jag är villig att ta på mig min del av skulden — eller hela — och jag hoppas du vill ta emot min utsträckta hand med det budskap gesten vill överbringa — de mest hugsvalande orden i hela världen: 'Förlåt mig-.' "

Norman Vincent Peale