Lite vanlig hövlighet

En själasörjare talar om hur några enkla artighetsregler kan fungera som stötdämpare på vår gropiga levnadsväg

Efter att i många år ha för­sökt hjälpa medmänniskor med de mest skiftande pro­blem har jag en sak helt klar för mig:  i fall efter fall hade proble­men kunnat lösas eller kanske aldrig uppstått  om  de  berörda  personer­na   bara hade   visat  varandra  lite vanlig hövlighet.

Hövlighet, artighet, takt — kalla det vad ni vill, men i dagens hek­tiska samhälle tycks tillgången ald­rig kunna möta efterfrågan. Mången tårögd hustru har anförtrott mig: "Det är inte så mycket vad min man säger som sättet han säger det på. Han behöver väl inte gallskrika åt mig?" "Jag avskyr min chef", muttrar en missbelåten kontorist. "Han säger aldrig ett berömmande ord vad man än gör." "Vår ton­åring bara snäser åt oss", säger en förtvivlad förälder.

Sådana problem är inte på nå­got vis speciella för de personer som söker upp mig. Överallt längtar människor efter vänlighet, och när de inte möter någon blir de sårade och missmodiga. "Med hövlighet uträttar man saker och ting på ett lyckligt sätt", sa Ralph Waldo Emerson. Och motsatsen är lika sann: ohövlighet kan fördärva en dag — eller ödelägga en vänskap:

Jag tror de flesta av oss har en obehaglig känsla av att "vanlig höv­lighet" var mycket vanligare på Emersons tid än i vår egen. Varför har det blivit så? En förklaring är att hövlighet inte längre inskärps vid uppfostran så som för hundra år sen eller ens för en generation sen. "Uppför er nu ordentligt", förma­nade alltid min mor oss barn när vi var bortbjudna. Vår far kyrkoher­den protesterade en gång och sa att det verkade som om hon jäm­ställde ett gött uppförande med en god moral. "Nej", svarade hon lugnt, "men ens moral märks inte alltid. Ens uppförande märks."

"Ohövlighet", skrev i något sam­manhang den kaliforniske hamnar­betaren och filosofen Eric Hoffer, "är den svaga människans imita­tion av styrka." Artighet å andra sidan är ett bevis på inre styrka och säkerhet. Och artighet medverkar faktiskt till sådan inre balans genom att dämpa fientlighet och miss­tänksamhet. "Om vi tillräckligt länge behandlar våra medmänniskor med den låtsade tillgivenhet som benämnes artighet", har en vis man sagt, "så kommer vi så småningom att finna det svårt att inte hysa äkta tillgivenhet för dem."

Om hövlighet nu är en så stor tillgång, varför är det då något så ovanligt? Den enkla sanningen är att vi alla föds som egocentriker. Hövligheten tvingar oss att jämstäl­la andras behov med våra egna — och att vänja oss vid att ständigt göra detta kan vara både tidsödan­de och besvärligt.

Vilka är de grundläggande be­ståndsdelarna i ett artigt sätt? En känsla för rättvisa bland annat; ar­tighet är faktiskt ofta inte något an­nat än ett väl utvecklat sinne för fair play. En god vän har berättat att han en gång körde sin bil på en smal kurvig grusväg i en bergstrakt. Framför honom låg en annan bil som rev upp kvävande dammoln. Det var långt kvar till den asfalte­rade huvudvägen. Så körde den framförvarande bilen plötsligt åt si­dan och stannade. Min vän stanna­de också och frågade om någonting var på tok. "Nej", sa den andre fö­raren, "men nu har ni kört i dam­met efter mig så här långt. Resten av vägen är det min tur att köra i dammet efter er." Oväntad, hjärtevärmande vänlighet!

En annan beståndsdel i ett gott sätt är blygsamhet. Varje form av självförhävelse, varje försök att framhålla sin egen duktighet är ett avsteg från äkta hövlighet. En god vän till mig har berättat hur han en gång mycket försynt fick en lektion i den här sortens artighet. Som tolvårig pojke var han ute på fågel­jakt tillsammans med sin far och en gammal domare och sköt mot en lyftande flock. "Jag träffade två, jag träffade två!" skrek han. "Så ska man nog inte säga", rättade den gamle domaren honom. "Det är bättre att säga: 'Två träffar här.' Vi var ju fler än du som sköt."

I uppmaningen "tänk på ditt uppförande" ligger underförstått att ingen annan kan tänka på det för ens räkning. Problemet är ens eget och det följer en hela livet, för ingen människas uppträdande blir någonsin fulländat. Men alla kan vi förbättra det, bland annat genom dessa tre enkla metoder:

• För det första: genom att öva oss i hövlighet. Ett sätt är att under en dag eller kanske en vecka kon­centrera sig på sitt uppträdande inom ett speciellt område. Sättet i telefon till exempel: hur ofta låter ni jäktad, pratar för länge, låter folk vänta, struntar i att säga ert namn? Och hur är det med lånade böcker som ni har glömt att lämna tillbaka, förhastade löften som ni inte har hållit?

• För det andra: genom att tän­ka hövligt. Om våra tankar i all­mänhet kretsar kring oss själva kan vi inte bli annat än ohövliga och själviska. Om vi övar oss i att tänka på andra, och får för vana att "identifiera" oss med andra män­niskors problem och hopp och far­hågor, då följer nästan automatiskt ett behagligt sätt.

I inget annat sammanhang är detta att "tänka hövligt" viktiga­re än i äktenskapet. Författaren Arnold Bennett brukade under sin ungkarlstid klaga över att närhelst två av hans bekanta gifte sig så följde "hövlighetens död". Varför blir det så?

En orsak är otvivelaktigt den mycket mänskliga (om också felak­tiga) föreställningen att vi inte all­tid behöver visa vårt artigaste sätt mot en närstående. En annan är att det i hemmets avskildhet, där alla kan lägga av masken, ligger nära till hands att låta svikna förhopp­ningar och irritation gå ut över den som är närmast till hands — ofta mannen eller hustrun. Den enda boten är att öva sig att "tänka hövligt" tills det blir en vana. "När ni känner att er irritation håller på att ta sig ett våldsamt utlopp", har jag ofta sagt till grälsjuka äkta par, "så tvinga er att under de närmaste tio minuterna behandla er äkta hälft som om han eller hon vore gäst hos er." Min teori är att om ett par makar kan tvinga sig själva till så lite som tio minuters hövlighet så kommer den värsta stormen att be­darra.

• Till sist: ni kan få ett behagli­gare sätt genom att lära er att ta emot artighet, ta emot den med glädje och fröjdas när ni möter den. Konstigt nog finns det folk som blir misstänksamma inför artighet. De blir besvärade när de bemöts med en artighet som inte tycks ford­ra något i gengäld.

Men många av livets underba­raste gåvor får man faktiskt alldeles gratis. Man kan inte köpa en sol­nedgång eller förtjäna en trasts sång. De är vår världs vänligheter mot oss, som vi får till skänks utan att någon kräver en motprestation. Vår egen vänlighet och hövlighet är, eller borde vara, av samma slag.

När allt kommer omkring är det en fråga om vad man har för in­ställning till folk — inte bara folk i största allmänhet, utan individer. Hövlighet är Bibelns gyllene regel förverkligad. Jag tror att om jag fick göra ett tillägg till Bergspredikan så skulle det lyda så här:

Saliga äro de hövliga.

Norman Vincent Peale
Pastor vid Marble Collegiate Church, New York City