I SORGENS STUND

Alla drabbas vi någon gäng av sorg, men fa av oss har drabbats så hårt som författaren och TV-direktören Max Wylie. År 1963 var Wylie lyckligt gift och far till två begåvade unga döttrar. Då kom tragedin. Hans yngsta dotter Janice, som just fyllt 21, och hennes rumskamrat blev brutalt mör­dade av en man som bröt sig in i deras våning i New York. År 1968 avled Wylies hustru i cancer efter en lång sjukdomstid. Några månader senare dog hans äldsta dotter, 30-åriga Pamela, i lunginflammation. Wylie berät­tar här hur han lärt att trots alla hemsökelser försona sig med livet.

Livet måste gå vidare. Mora­liskt har man inte något annat val än att fortsätta, obe­roende av omständigheterna. So­cialt är förpliktelsen ännu starkare. Även om det inte tycks finnas nå­got att leva för, kan man inte för­neka sitt samband med människor­na omkring sig. Kalla det kärlek, sympati, omsorg eller engagemang — bandet till andra människor kan aldrig klippas av.

Att dra sig inom sig själv är en vanlig reaktion inför olyckan. Men ju mer en människa sysslar med sig själv, desto svagare blir hon. Om hon helt försjunker i sig själv, redu­ceras hon till noll och intet. Hon stänger själv vägen för sig till psy­kisk hälsa och något slag av me­ningsfullt liv.

Omedelbart efter en smärtsam förlust, när chocken är som mest akut, är det inte mycket man kan göra. Ingen, som just drabbats av en plötslig sorg, tror att tiden läker alla sår. Det enda man kan göra är att hålla sig stilla, okänslig för all smärta utom sin egen.

Men den som vill återvinna kraft och mod efter en förlamande kata­strof — vare sig det är förlusten av ett arbete, en invalidiserande sjuk­dom, ett dödsfall i familjen, eller en uppslitande skilsmässa — måste komma ihåg ett par saker. Hur ohygglig din situation än må vara, är du inte ensam om den. Du är inte den första som genomlider den. Många andra delar den med dig just i detta ögonblick. Olycka och sorg är den enda internationella va­luta som världen någonsin haft.

Dagen efter att vi på ett så fruk­tansvärt sätt förlorat vår dotter i New York, fick jag ett telegram som meddelade att min äldsta vän plötsligt avlidit i London. Hans än­ka var nu på väg hem med hans stoft och hon önskade att jag skulle vara med som prestav* vid begrav­ningen. De första timmarna fattade jag inte ens vad som stod i telegrammet. Men innan dagen var slut, började jag dunkelt ana än­kans sorg och den osäkerhet och förvirring som familjen måste kän­na. Fastän knappt medveten om vad jag gjorde, besvarade jag telegram­met med "Ja" — men jag trodde egentligen inte att jag skulle orka med två sådana begravningar inom loppet av två dagar.

Nu efteråt vet jag att jag lärde mig något värdefullt. Den egna sor­gen mildras något när man delar någon annans, och den blir en aning lindrigare att bära. Ens egen smärta försvinner aldrig helt, men att dela någon annans nöd hjälper till att skingra den isolerande och kvävande dimma som en stor per­sonlig förlust höljer en i.

Under månadernas lopp fann jag att ju mer man förmår deltaga i nå­gon annan människas svåra situation, desto mindre försjunker man i sin egen. I dag är jag åter enga­gerad i andra människor. Perspek­tivet på mitt eget liv började klar­na så snart jag vände ryggen, inte åt minnet, men åt förtvivlan. Sorgens flod vände när jag började tänka, inte på dödens, utan på livets reali­teter.

Under den tid vi hade tillsam­mans, var vårt familjeliv så inten­sivt levande att jag i dag kan fyllas till brädden av tusen minnen av de triumfer som mina döttrar skördade på sin väg till mognad. Jag tänker på utvecklingens osynliga, tysta triumfer, de små men viktiga segrar de vann efter lång övning eller hår­da studier: seger över fruktan, seger över algebrans svårigheter, upp­täckten av poesi, rytm, naturens skönhet och världens rikedom, lust och plåga. Och jag tror det är lika viktigt att komma ihåg stunder av skämt och skratt. Det finns säkert få familjer som har skrattat så myc­ket som vi gjorde tillsammans.

Till de människor som är lyckliga nog att vara omgivna av dem de älskar, skulle jag vilja ställa frågan: Vad är det för slags minnen du skapar just nu, i varje ord och handling? Det är den lugna ge­menskapen och samspelet dag för dag som gör livet rikt. Det är just nu, dag för dag, som du fyller den källa som ska vederkvicka dig när du blir ensam.

Om du märker att den gamla miljön — välkända ägodelar, an­sikten, röster, butiker, restauranger — ger näring åt smärtsamma minnen, så lämna den! När jag för­lorat hela min familj, bommade jag igen våningen i New York och flyt­tade 130 kilometer därifrån. Nu bor och arbetar jag på landsbygden. Jag tror att den drastiska flyttningen, efter 30 års storstadsliv, till mitt nya hem på landet med dess skön­het och ro, med nya ansikten, nya problem, nya krav, nya ljud och dofter, har en läkande verkan.

Jag stiger upp tidigt. Jag går och lägger mig tidigt. En vildgässflock har lagt beslag på en sjö i närhe­ten och väcker mig varje morgon när de snattrande flyger över mitt hus. Jag ser hur de landar på sjön utanför mitt fönster, och jag ser hur de börjar planera dagen. Jag stiger upp och börjar planera min egen.

Det är nödvändigt att hålla sig i gång, att satsa helhjärtat i arbete och vänskap. Det är viktigt att vid­ga sina vyer och sin bekantskaps­krets. Ett litet avsnitt i Paul Tillichs bok "Modet att vara till" belyser detta: "Då den romerske stoikern upplevde katastrofer bar han dem med resignationens mod. Om nu­tidsmänniskan har förlorat grund­valarna för sin existens, söker hon lägga nya grundvalar."

En sak till: Glöm dagens små förtretligheter! Jag läste en gång ett gott råd om detta: "Avsluta var­je dag och ta farväl av den. Du har gjort så gott du kunnat. Säkert var det några misstag och dumheter som smög sig in. Glöm dem så fort som möjligt. I morgon är en ny dag."

Max Wylie

* Bärare av en vanligen florbehängd stav fram­för liktåg.