Åkomman kan botas: för att vara intressant måste man vara intresserad

På tal om tråkmånsar
 

Om du tror att du är det, så är du det inte. Men om det aldrig faller dig in att du skulle kunna vara det, så finns det en kuslig möjlighet att du faktiskt är det, ty tråkmånsens mest utmär­kande drag är just detta att han är totalt omedveten om sin egen trå­kighet. Han är alldeles för själv­belåten, okänslig för stämningar el­ler upptagen av att roa sig själv för att bekymra sig om vilket intryck han gör på andra.

Tråkmånsen uppträder i de mest skiftande varianter. En av de värsta tycker jag är Berättaren, som bild­ligt talat börjar sin historia med sin anmoder, kryssar sig igenom hela stamträdet och slutar med alla ätteläggar, medan hans åhörare sitter runtomkring i ett tillstånd av artig, hjälplös förstening.

En annan typ som jag gör allt för att undvika är Vitsaren: mannen med frågan "Har du hört den här?" ständigt målad i sitt ansikte. Och alla känner vi Hypokondern, som öser symtom ur en bottenlös elän­desbrunn och mår allra bäst när hon — eller han — får tillfälle att stygn för stygn redogöra för sin se­naste operation. En som jag också drar mig för. att träffa är mannen — det är nästan alltid en man — som konsekvent avbryter alla uttalanden, om än aldrig så försynta, med ett "Ånä, stopp där" för att sen omständligt förklara varför det inte är som den stackars talaren på­stod. Och så har vi Kändis-snobben, som lyckas plocka in ett fint eller berömt namn i så gott som varenda mening. Ofta känner han verkligen de personer han talar om, och så försöker han låna av deras nimbus för att kompensera sitt eget mindervärdes- komplex.

De flesta tråkmånsar börjar uttråkningen med orden "jag kommer ihåg . . ." Om du skulle upptäcka att du själv erinrar dig alltför myc­ket alltför ofta — särskilt om dig själv och de dina — så bör du allt­så ta dig i akt. Det påminner mig om en berömd replik som tillskrivs Winston Churchill. En ambassadör sa en gång till honom: "Jo, det var så sant, sir Winston, jag har ju ald­rig berättat för er om mina barn­barn." Varpå sir Winston klappade honom på axeln och svarade: "Det är jag fullt medveten om, min käre vän, och jag kan inte säga hur tack­sam jag är!"

Thomas Fuller, en engelsk histo­riker på sextonhundratalet, skrev en gång så här, och hans ord är värda att lägga på minnet: "Gör icke din person, din familj, dina släktingar eller vänner till ofta återkommande ämnen för ditt tal. Säg icke: 'Så här är det mitt sätt och min vana att handla; jag plågas ofta av liktornar; mitt barn sade något så klokt förliden kväll.' "

Men alla tråkmånsar behöver inte vara trista. Jag har träffat gnist­rande spirituella tråkmånsar, som monopoliserat konversationen och bombarderat sin omgivning nästan till medvetslöshet med kvickheter. Å andra sidan kan medelmåttigt begåvade människor verka inspireran­de och hålla samtal igång enbart genom att visa lite äkta intresse. Det gamla talesättet att konsten att konversera är konsten att lyssna in­nehåller verkligen en djup sanning. Med sitt vakna och vänliga intresse skänker de goda lyssnarna liv åt en tillställning, medan de begåvade egoisterna ofta tar död på den.

Men naturligtvis räcker det inte med att vara en god lyssnare. Om vi bara lyssnade allihop, skulle vi få leva i ständig tystnad. Och det är sannerligen ingen väntjänst att uppmuntra tråkmånsar med alltför mycket tålmodighet. En varsam men fast hand kan ibland beskära en knoppande tråkmåns till passan­de höjd. Jag vet till exempel en hustru som har ett signalsystem för att varsko sin man att han har be­rättat en historia förut.

En talrikt förekommande tråk­måns är den som lagt sig till med ett favorituttryck eller andra egen­domligheter i tal och uppträdande. Den tråkmånsens vänner måste ut­härda den slitna klyschan, det omu­sikaliska visslandet, det evigt upp­repade "förstår du". Nyligen kom jag på mig själv med att plocka in ett "jag menar" i var och varannan mening. Jag började ge akt på mig själv, och nu har jag nästan lyckats utrota den enerverande ovanan.

Det är klart att vi kan skratta åt tråkmånsar; men tråkighet är egent­ligen inte något att skratta åt. Det är en allvarlig och smittsam andlig åkomma. Säkerligen är den förkla­ringen till många olyckliga äktenskap. Män och kvinnor som i kär­lekens vår gjorde sitt bästa för att hålla varandra intresserade och på gott humör, slöar ofta till när de va­rit gifta några år, och hemmet blir så småningom ett dystert ställe som de längtar bort ifrån.

Kan en tråkmåns botas? Ja, om han blir medveten om åkomman in­nan den blivit kronisk. Vi kan vakta på eventuella symtom hos oss själva, och när vi väl blivit uppmärksamma på faran kan vi vidta motåtgärder. En av de effektivaste är att hysa ett levande intresse inte bara för våra egna angelägenheter utan också för omvärldens, att ta aktiv del i vad som händer och sker omkring oss.

Jag vet att man efter en hård ar­betsdag gärna vill koppla av, lägga hjärnan på sofflocket så att säga. Men vi är aldrig fullt så trötta som vi tror, och vila är snarare att byta sysselsättning än att sjunka ner i sysslolöshet. Det är inte någon till­fällighet att det ofta är den männi­ska som ger mest av sig själv i sitt arbete som också har mest kvar att ge när hon kommer hem till de sina.

Kort sagt: att vara intresserad är att vara intressant; att själv vara andligt levande är att få andra män­niskor att känna sig levande och tacksamma mot den som ingivit dem den känslan. Begrunda den gamle skottens bön: "O Gud, låt mig förbli levande så länge jag le­ver." Lev varje dag som om den vore din sista och glöm hur under­bar gårdagen var. Gör det mesta av dina möjligheter — du kommer att bli förvånad över hur stora de är.

Den som håller på och pysslar i sitt hobbyrum blir inte så lätt ut­tråkad som den som tillbringar sina kvällar med att gäspa sig igenom serierna i kvällstidningarna. Den som tar med sig sina barn ut i skog och mark och lär dem och sig själv något om naturen har betydligt stör­re utsikt att slippa ha tråkigt än den som stuvar in hela familjen i en bil och sluter sig till de hopar av män­niskor som susar fram längs vägar­na i ett försök att undfly tristessen.

När vi får det alltför bekvämt lig­ger långtråkigheten ofta på lur. Vi har blivit berövade de besvärlighe­ter som höll våra förfäder ständigt vaksamma och aktiva, och vi har gripits av den vanföreställningen att arbetet, livets salt, är en börda som vi bör kasta av oss så fort vi kan, så att vi får så mycket fritid som möjligt — bara för att finna hur dåligt vi är rustade att utnyttja den.

Vad vi sysslar med, vad vi är, vad vi gör av oss själva formar inte bara vårt eget liv utan också deras som står oss nära. Den som utnytt­jar sina gåvor, sin förmåga att gripa och ta vara på de många tillfällen till livsutveckling som ligger inom räckhåll för envar, värmer också sin familj, ja hela sin omgivning med sin entusiasm. I sina egna ögon ter han sig kanske bara som en kug­ge i det stora maskineriet, men i själva verket är han samtidigt en skapande mästare i den största av alla konstarter: konsten att leva.

En sådan människa blir aldrig tråkig — varken för sig själv eller för andra.

I.A.R.Wylie