Svåra stunder kan bli ljuva minnen

En del av visheten är att sätta värde på nuet, innan det är borta för evigt

Det har alltid varit mitt favoritmotto, och jag ville ha det skuret i trä över öppna spisen på mitt lantställe. Jag letade reda på en träsnidare, och per tele­fon gav jag honom måtten på spiselkransen och bokstaverade uttryc­ket: Forsan et haec olim meminisse iuvabit.

Två dagar senare kom han hem till mig, en mager och tystlåten man, som jag bedömde vara nå­gonstans i fyrtiårsåldern. Utan ett ord rullade han ut en bred remsa kalkerpapper och överförde  texten på furupanelen. "Latin, va?" fråga­de han och vände sig om för att ta upp en långskaftad kniv ur väskan.

"Det är ur Vergilius 'Eneiden' ", sa jag frånvarande — jag hade till min bestörtning upptäckt att hans vänstra hand var amputerad vid handleden. Han använde den stym­pade armen som stöd, vilade sin högra handled mot den och arbeta­de skickligt och säkert med kniven.

"Vad betyder det?" frågade han.

Jag översatte: "Kanske kommer även detta en dag att vara ljuvt att erinra sig."

Hur ofta upplever vi inte något som för ögonblicket kan vara en otrevlig erfarenhet men som senare förvandlas till ett lyckligt minne. En syssla som vi i barndomen hata­de kan i efterhand bli en av våra käraste hågkomster. En tröttsam re­sa, ett missat plan, en natt när man irrat omkring i en främmande stad, allt detta förändras när man ser tillbaka på det genom åren. Förtretligheterna bleknar bort och upple­velsen blir ett behagligt minne.

En sommar flög jag till en avläg­sen forellsjö i norra Ontario, allde­les i närheten av Hudson Bay. Me­dan vi låg och fiskade nedströms satte ett blixtnedslag igång en skogs­brand som brände ner vårt läger och förstörde vårt flygplan. Ingen visste var man skulle leta efter oss och vi hade ingen möjlighet att få iväg något meddelande. I tio elän­diga dagar livnärde vi oss på fisk, huttrade om nätterna under en ka­ninpäls, rullade cigarretter av teblad och rökte för att hålla knottsvärmarna på avstånd. Till slut upptäckte flygspaningen vårt flyg­plansskelett. I dag har jag nästan glömt insekterna och hungern och kylan, och vårt elddop framstår som ett äventyr som jag inte skulle vilja ha gått miste om.

Tänk om vi kunde njuta av livet varje dag i stället för att söka vår glädje i drömmeriets melankoliska efterglöd. Tänk om vi kunde lära oss att överse med de små förtretligheterna, den onödiga oron som hindrar oss från att njuta av stun­den och ge nuet sitt rätta värde innan det är borta för evigt. Jag tän­ker på en god vän som gifte sig med en underbar flicka — jag var bröllopsvittne. Några år senare ha­de mindre meningsskiljaktigheter antagit sådana proportioner att de skildes. Häromdagen sa min vän till mig: "Jag önskar vi hade vetat hur lyckliga vi var."

Träsnidarens kniv högg djupt in i furuskivan, säkert styrd av hög­ra handens fingrar. Jag kunde inte stävja min nyfikenhet. "Hur gick det till? Er andra hand, menar jag?"

Han verkade inte ta illa upp. "Det hände i armén. En plats som heter Attu. Blev träffad av en ja­pansk granat. Jag låg där avsvim­mad i snön hela natten och förfrös den."

Jag såg hur hans egg formade de sista bokstäverna: merninisse iuvabit — ljuvt att erinra sig.

"Fick en massa vänner i armén. Vi håller fortfarande kontakt. Varje år kring jul träffas vi och pratar om gamla tider." Han småskrattade. "Lustigt. Om någon då skulle ha sagt att vi en dag skulle gilla att prata om kriget skulle jag ha sagt åt honom att låta sinnesundersöka sig. Det var rena helvetet när vi var mitt uppe i det, men nu . . . "

Han blåste bort flisorna och tog några steg bakåt för att mönstra sitt verk. "Ser ganska vitt ut mot det gamla träet", sa han, "men det blir bättre när det åldras lite." Han stoppade tillbaka kniven i väskan. "Det tar tid."

Corey Ford