Det livsbejakande hoppet

Det är en övning i tapperhet, en livsstil, ett hjärtats språk

"Allt som göres i världen göres av hopp", sade Martin Luther. "Hoppet är måhän­da den främsta lycka denna världen erbjuder", sade Samuel Johnson.

Ett är säkert: varken individer eller samhällen kan överleva utan denna förunderliga gnista. Hopp är den mekanism som får människo­släktet att klamra sig fast vid livet, drömmande, planerande, byggande. Hopp är inte motsatsen till realism. Det är motsatsen till cynism och förtvivlan. De verkligt stora män­niskorna har alltid hoppats när ing­en ljusning skönjdes, uthärdat det outhärdliga, lyckats bygga när föga fanns att bygga på.

Detta är den naturliga och sunda inställningen hos levande varelser. "Ett glatt hjärta är en god läke­dom", säger Ordspråksboken. Det­ta urgamla visdomsord har på nytt bekräftats i vår tid. Efter andra världskriget fann man till exempel att de krigsfångar som varit över­tygade om att de skulle komma hem med livet i behåll, vilkas tan­kar varit inriktade på framtiden, kom ut ur fångenskapen vid mycket bättre vigör än de som trott att de aldrig skulle komma hem igen.

Psykiatern Flanders Dunbar sök­te belysa detta fenomen då han be­skrev två patienter med hjärt-kärl­sjukdom som båda var lika illa däran. Den ene sade: "Det beror på er nu, doktorn." Den andre sade: "Jag måste göra något för att bli frisk." Den förste dog; den andre blev frisk.

Fil. dr Martin Seligman vid Pennsylvaniauniversitetet har sökt kartlägga orsakerna till depression, det lidande som varje år drabbar miljoner människor. Han har fun­nit att deprimerade personer. ser varje liten svårighet som ett oöver­stigligt hinder. Patienterna bryr sig inte om att samarbeta med läkaren för "det tjänar ingenting till vad jag gör". Första steget i en fram­gångsrik behandling måste alltså vara att återge dem tron på att de kan bli nyttiga människor och styra sina egna liv.

Vår tilltro till oss själva påverkar också vårt beteende gentemot and­ra. Vi har alla träffat på den typ av person som skalden A. E. Housman syftade på när han skrev om "den dödliga sjukan i en själ alltför olycklig för att vara god". En män­niska som hoppas ser sina medmän­niskor sådana som de skulle kunna vara, och hjälper dem.

Jag kände en gång en man med en alkoholiserad fru. Om och om igen gjorde hon honom besviken. Men han förlorade aldrig hoppet. En kväll skämde hon ut honom in­för några gamla vänner. Efteråt brast hon i gråt. "Varför går du inte ifrån mig?" frågade hon i för­tvivlan. "Därför att jag minns en förtjusande kvinna", svarade han. "Och jag tror hon finns kvar." Så småningom tillfrisknade hustrun.

Men sviker inte hoppet oss var dag? Är inte hoppet för de flesta människor bara som att ropa i ök­nen? Som svar på sådana frågor kan man bara säga vad vi alltid har vetat. Hoppet är emot alla odds. Författaren Damon Runyon sade en gång: "Livets chanser är fem mot sex." Så har det alltid varit. Allt liv är en strid mellan ljus och mör­ker, mellan glädje och förtvivlan. Och ändå hoppas vi, för det mesta.

Varför? Kanske därför att hop­pet är naturligt för människan. Vi vaknar som nya människor var morgon, därför att vi efter nattens dvala på något vis återuppstår ur det drömmande mörkret och bör­jar från början igen. Jag minns en man som hade drabbats hårt av ödet. Hans hustru hade gett sig av med en annan man, hans son hade hamnat på ungdomsvårdsskola, själv hade han en obotlig sjukdom, och till råga på allt hade en elds­våda nästan ödelagt hans villa. Han försökte begå självmord. Men när han vaknade morgonen efter sade han till en vän som hade vakat hos honom: "Så vackert väder det är! Vet du, jag tror jag kan bygga upp huset igen." Livet självt hade återfötts inom honom.

Hoppet spirar lika självfallet som att frön gror och solen går upp, och kanske av samma skäl. Hop­pet tycks ha satt sin signatur över­allt på jord och himmel och hav och allt som lever. Celler delar sig; träd spricker ut i löv; djur föder och skyddar sina ungar — allt i ett slags kosmisk förväntan, en föraning av morgondagen.

Men hur naturligt och livgivande hoppet än är så kan vi förlora det. Hos många av oss tröttnar helt en­kelt hoppet när våra liv blir trötta. Kan vi lära oss att hoppas eller få hjälp att återfinna vårt hopp?

Visst kan vi det. Just därför att hoppet ingår som en naturlig be­ståndsdel i livets flod kan det på ett naturligt sätt fås att flöda om man avlägsnar slagget som dämmer upp det. Här är några tips.

Hoppas för stunden. Det finns tillfällen då det är svårt att tro på framtiden, då modet helt enkelt svi­ker oss. Då gäller det att koncentre­ra sig på nuet. En alkoholist måste lära sig att hålla sig nykter en dag i sänder; en förtvivlad människa måste lära sig att hoppas på en dags nåd i sänder. Odla le petit bonheur ("den lilla lyckan") tills modet vänder tillbaka. Se fram mot de glädjeämnen som nästa minut lovar: en god måltid, sömn, en trevlig bok, en film, den trösterika sannolikheten att stjärnorna ska tändas på himlen i kväll och solen gå upp i morgon. Skjut rötter i nuet så att ni växer er stark nog att tän­ka på morgondagen.

Gör någonting. "När jag inte kan se någon utväg", skrev en okänd till mig för några år sedan, "gör jag ändå någonting." Detta är ett gott råd till alla som är handlingsförla­made av hopplöshet. Det hjälper dem ut ur dödläget. "Den enda verkliga synden här på jorden", skrev Charles McCabe i sin spalt i San Francisco-tidningen Chronicle, "är att inte kämpa, att inte förverk­liga sin personlighets möjligheter." Om allt annat verkar fastlåst kan vi i alla fall ändra på oss själva.

Tro på hoppet. Låt ingen inbilla er att pessimisterna har mutat in sanningen. De är människor som hellre lever i en dimma av skepsis än de riskerar en besvikelse. I sam­ma stund som man säger att det inte finns något hopp har man dessutom världens bästa undan­flykt att inte göra något åt en si­tuation. Det är den mogna männi­skan inom oss som då hon slås ner reser sig igen och säger, mot alla odds: "I morgon blir det bättre."

Hoppet är inte en lögn utan san­ningen själv. Människans strävan är sanning, och vad hon åstadkommer i sin hoppfullhet lever vidare ock­så när hon själv har tröttnat, Al­bert Schweitzer-gestalterna här på jorden är lika verkliga som Hitler-typerna. Helt vanliga människor kan, styrkta av tro, utföra helgon­gärningar och hjältedåd.

Fatta därför hopp! Hoppet är lika livgivande som vårsolens sken. I alla situationer utövar det sin ma­giska verkan, ty hopp är ett mål i sig självt. Det är en övning i tap­perhet, en livsstil, ett hjärtats språk.

Även om vi inte vinner, även om döden och nöden till sist överman­nar oss, har hoppet gjort sin nyt­ta, ty det sätter oss i stånd att pres­sa den yttersta droppen glädje ur den tid som är oss given. Om lyc­kan väntar oss så var hoppet berät­tigat; om olycka drabbar — ja då har hoppet styrkt oss att möta den.

 
Ardis Whitman