Tankar efter jul

Så har vi åter en gång firat ju­len med allt vad det innebär för oss var och en av gläd­jeämnen och besvikelser, av upp­fyllda och ouppfyllda förvänt­ningar. För mig personligen känns det som en stor lättnad när vardagslugnet infinner sig igen. Visst är det trevligt med julen som en ljusets fest mitt i midvintermörkret. Men ack så många pro­blem denna helg för med sig, eller rättare sagt ståhejet kring den. Det som vi egentligen firar, näm­ligen vår Frälsares födelse, har bli­vit en bisak i vår tids uppskruva­de och flyktiga tillvaro. Varuhu­sens lockande utbud och strål­glans, människornas handel och vandel, julfester, julklappar, julbjudningar, mat och dryck har bli­vit det förhärskande.

Den mörka tiden före jul kun­de vara en tid för begrundande tankar inför kommande högtid. Liksom Maria i sitt hjärta be­grundade ängelns budskap att hon skulle föda en Frälsare till världen, så kunde också vi ha an­ledning att begrunda vad denne Frälsare betyder för oss. Han föd­des inte förgäves till världen. Han levde inte här på jorden och dela­de människornas levnadsvillkor för ros skull. Han kom för att lära oss leva och ta hand om varandra, för att frälsa oss från våra synder och för att erbjuda oss evigt liv.

Tung tid

Julen är vår största familjehög­tid. Ensamma, utslagna, bort­glömda, avvikande människor upplever julen som en mycket tung tid, när de känner sig ännu mera ensamma och utelämnade än någonsin. Alla människor borde ha någon att fira jul tillsam­mans med som tycker om dem. Men så är inte förhållandena. Frälsarens födelse borde med rät­ta vara den främsta högtiden just för de ensamma och bortglömda, för dem som är ringa i världen, ef­tersom Jesus själv var och fortfa­rande är deras största vän. Det var just dem Han ömmade mest för och tog sig an. Han lindrade deras nöd, Han återupprättade männis­kovärden, Han botade sjuka, Han reagerade emot de orättvisor som förekom. Jesus var inte impone­rad av yttre status eller falskt sken som människor omgav sig med. Han såg till det inre, till hjärtats renhet och äkthet. Under sitt jor­deliv levde Jesus själv som en avvikare i allra högsta grad. Han var född till en smärtornas man, som bar våra synder och smärtor ända intill döden på korset.

Inför julen söker sig mina tan­kar till många tragiska människo­öden, som finns mitt ibland oss. Där finns hon, den nästan tvångsmässigt ordentliga, som planerar och kontrollerar allt in i minsta detalj, som städar och putsar fre­netiskt, som sänder prydliga små julkort och hälsningar till alla släktingar och bekanta, men som sällan får några gensvar. Där sit­ter hon ensam i sitt välstädade hem, trött och besviken tvingas hon igen en gång inse att hon tyvärr inte är så populär och upp­skattad i bekantskapskretsen som hon skulle vilja vara.

En annan har kanske erfarit så många bittra besvikelser i livet, att han inte längre orkar sända några julhälsningar. För att skydda sig själv har han slutat sträcka sig ut och kontakta människor. Han har i stället byggt hårda pansar kring sin egen sårbarhet.

Otaliga är de människor som väntar på kort och julhälsningar från anhöriga. För var dag som går med uteblivna hälsningar blir de mera och mera besvikna. "Man kommer inte längre ihåg mig! Jag är inte längre någon som räknas med! Man vill inte ens sända ett litet julkort!"

Där finns hon den lilla damen, som börjar oroa sig för julen re­dan i november: "Kommer någon hem till mig i år? Eller blir jag månne bjuden någonstans! Borde jag höra mig för om församlingen tänker ordna med julmiddag för ensamstående i år? Hur skall jag klara av denna jul om jag måste vara ensam?"

I en stuga på landet sitter kan­ske en ensam gammal man, som just har fått meddelande om att hans närmaste anförvant har dött några dagar före jul. Hur orkar han ta sig igenom julhelgen i sin ensamhet och med sin sorg?

Det finns massor av olyckliga människoöden som kunde om­nämnas. Människor som ingen egentligen orkar eller vill bry sig om. Tidsandan vi lever i bäddar tyvärr för en tilltagande operson­lighet och egoism i vårt samhällstänkande. Jag frågar mig om och om igen vart vi är på väg

Oönskade

Några dagar före jul råkade jag se ett teveprogram från Sverige om före detta  mentalvårds- patienters levnadsförhållanden. Många av dem som intervjuades var bo­stadslösa och vandrade omkring i städerna. Nattetid kunde de i bäs­ta fall smyga sig in i någon trapp­uppgång och sova några timmar. Deras möjlighet att sköta sin hy­gien var ytterst bristfällig. Många år av sina liv hade de tillbringat på mentalsjukhus, där de ändå haft tillgång till mat och husrum, nu var de oönskade överallt. De­ras självuppskattning och självkänsla, som förut varit kantstött, var så gott som obefintlig det handlade om att försöka klara livhanken från dag till dag. En stor del hade valt att begå själv­mord. För att klara livhanken tvingades många av dem att bli kriminella.

Det kan verkligen sägas vara oförlåtliga missar, som beslutsfat­tarna har gjort sig skyldiga till an­gående psykvårdsplaneringar, när olycksdrabbade människor i så kallade välfärdssamhällen nödgas leva under förhållanden som kan jämföras med u-ländernas slum­områden.

Att leva och vara människa har så många betydelser, det gäller inte bara att följa minsta mot­ståndets lagar. En av de viktigas­te betydelserna handlar trots allt om vad vi i kärlek har kunnat göra för en nödlidande medmän­niska. Det viktigaste är inte hur framgångsrika och mäktiga per­soner vi har lyckats bli i livet, inte heller hur populära och uppskat­tade vi har varit i umgängeskret­sar. Det viktigaste handlar sist och slutligen om, om vi i kärlek har kunnat göra något för en annan människa. Om vi helhjärtat har kunnat bry oss om. "Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig."

Juletiden kunde vara en tid när vi helhjärtat bryr oss om de säm­re lottade i livet, de ensamma och de övergivna. Det kunde vara en tid när vi söker upp nödlidande och delar med oss av vårt över­flöd.

Plötsligt kommer det en dag när vår tid är ute, när vi måste bryta upp. Den dagen har vi bara att tomhänta lämna allt som hör jor­delivet till och gå in i en annan till­varo. Hur väl vore det inte om vi hade hunnit bry oss om, medan tid är.

Julens budskap är glädjefullt. Ett barn bliver oss givet, en Fräl­sare föds åt oss. Vi har all anled­ning att välkomna detta barn, denna Frälsare och att frambära vår hyllning liksom herdarna på marken gjorde.

Ljus och värme

Denne Jesus vars födelse vi just har firat, Han som själv föddes under extremt enkla och svåra för­hållanden skulle säkerligen reage­ra emot vårt uppskruvade sätt att fira julen. Om Han skulle gå här på jorden idag så skulle Han sannoligt besöka alla ensamma och sjuka, alla bortglömda och ut­slagna. Han skulle sprida ljus och värme mitt i midvintertidens mör­ker och köld. Han skulle knacka på hos dem som av olika anled­ningar känner sig övergivna och utanför den sociala gemenskap som vi alla har behov av.

Må det nya året bli ett år när vi orkar bry oss om hur vår med­människa har det inom sig och runt omkring sig!

Rita Fredriksson

05.01.1996