Det är den enklaste sak i världen att sprida de
snälla saker som folk säger om varandra.
Och det gör oss alla gladare.

Skapa lite god vilja

Det var för flera år sedan, och jag hade just fått min första församling i en liten fabriksstad i Rhode Island. Jag fann att församlingen var djupt splittrad genom en sådan där tvist som bör­jar med två bittra antagonister och slutar med att alla tar parti för nå­gon av dem. Ledare för den ena gruppen var en oemotståndlig kraft vid namn mrs Follett. Ledare för den andra var en orubblig klippa vid namn mrs Lloyd. Det gick så långt att de båda grupperna börja­de sitta på var sin sida i kyrkan och blänga på varandra över mitt­gången.

Min brist på erfarenhet var stor, och jag var helt inställd på att tala med de båda damerna och framhål­la deras kristna plikt att sluta upp med att hata varandra. Men en medlem av församlingen, en barsk gammal fabriksarbetare vid namn Rowbottom, hindrade mig. "Det kommer inte att hjälpa", sa han. 'Ni kommer bara att göra det värre. Vad en församlingspräst bör göra är att sprida god vilja. God vilja är starkare än illvilja."

"Men hur kan man sprida god vilja", invände jag, "om det inte finns något att börja med?"

Rowbottom klappade mig allvar­ligt på axeln. "Skapa lite, min poj­ke", sa han. "Skapa lite!" Och så gick han sin väg.

Jag visste att fientlighet framkal­lar fientlighet, att bitterhet alstrar mer bitterhet och att församlingen hade råkat in i en sådan ond cirkel. Medan jag funderade på vad Row­bottom hade sagt, gick det upp för mig att detsamma kanske gällde po­sitiva saker. Om man kunde förmå en av de båda stridande damerna att säga minsta lilla vänliga ord om den andra, skulle den onda cirkeln kanske kunna brytas.

Nitisk som jag var på den tiden gjorde jag ofta hembesök hos mina församlingsbor. Och eftersom jag på sin höjd vägde 60 kilo, ville de snälla damerna i församlingen alltid bjuda på mjölk och paj eller ka­kor, "för att den unge prästen inte skulle blåsa bort". Så en dag, när jag satt i mrs Lloyds vardagsrum, samlade jag allt mitt mod och nämnde att jag föregående dag ha­de fått en bit paj hemma hos mrs Follett. Jag tillade i förbigående: "Hon är duktig på att laga mat och baka, inte sant?"

Ett egendomligt läte kom från mrs Lloyds läppar. "Jo, hon är duk­tig på att laga mat och baka. Om bara hennes humör vore hälften så gott som hennes bröd, skulle vi vara glada allesammans."

En halvtimme senare satt jag i köket hos hennes antagonist och ba­lanserade en assiett med kakor i knät. "Mrs Follett", sa jag efter några inledande fraser, "jag hörde mrs Lloyd säga något vänligt om er i dag."

"Vem?" utbrast mrs Follett.

"Mrs Lloyd. Hon sa att ni var duktig. . . (här tuggade jag fullt medvetet på en kaka) ... på att laga mat och baka. Och det är ni verkligen."

"Jaså", sa mrs Follett. "Jaså. Jag skulle då aldrig ha trott. .. Vad det beträffar . .. (hon skakade på hu­vudet som om hon inte kunde tro vad hennes egen röst sa) ... Peg­gy Lloyd är inte så dum på att baka hon heller!"

Ni kan säkert tänka er vart jag gick nästa dag och vad jag passade på att sprida. Det var kanske inte mycket till god vilja, men det blev ändå början till slutet på splittring­en i församlingen. Rowbottom hade nämligen rätt: kärlek är starkare än hat, vänlighet är starkare än ovän­lighet, fientlighet är inte ett natur­ligt tillstånd — de flesta människor vill komma ur det och känner sig mycket bättre till mods när de gör det.

Även om alla fick glädje av mitt lilla experiment, var det jag själv som drog största nyttan av det, för det blev början till min stora hob­by: att förmedla de små gnistor av god vilja som annars aldrig skulle nå över den klyfta som skiljer män­niskor åt.

Vad är det då för knep jag an­vänder? Jo, för det mesta är det helt enkelt att föra en komplimang vi­dare. Jag har övat upp mig i att lyssna efter uttryck för beröm eller uppskattning när folk talar med var­andra — och att föra dem vidare.

Det är så enkelt! De berömman­de orden kan lindas in i samtalet nästa gång man möter eller talar i telefon med den person som upp­skattningen gällde. Man kan också skriva ner dem som en hälsning el­ler låta dem ingå i ett brev.

Och det ger en sådan tillfreds­ställelse! Den som uttalade de vän­liga orden får glädje av den tack­samhet som mottagaren känner. Mottagarens behov av beröm och gillande — ett behov som är gemen­samt för oss alla — blir tillgodosett på ett trevligt och överraskande sätt. Och man själv, förmedlaren, upplever tillfredsställelsen i att veta att man genom sin lilla insats har spritt en liten smula god vilja.

Det är förvånansvärt hur ofta dessa små uppmuntrande ord tycks nå sitt mål just då personen i mottagaränden är modfälld eller ned­stämd. En gång skrev jag en liten hälsning till en ung illustratör och berättade vad jag hade hört en re­daktör säga om hans arbete. Några veckor senare fick jag svar. Innan han nåddes av min hälsning hade han slutat teckna och måla och ta­git jobb i ett varuhus. "Men", skrev han, "jag kom fram till att om din vän tyckte om något som jag hade gjort för ett bra tag sedan, så skul­le jag kunna göra något lika bra eller ännu bättre i framtiden. Så jag återgick till vad jag verkligen vill ägna mig åt, att teckna och måla som frilans, och den här gång­en tänker jag inte ge upp."

När någon säger något positivt till dig om en tredje person, så ställs du i själva verket inför ett val: antingen kan du behålla det för dig själv — eller också kan du föra det vidare så att det når sitt egentliga mål. Mer än en gång har jag med framgång använt rikoschettprinci-pen i trassliga, relationer mellan människor.

En gång kom en medlem av min församling till mig med ett problem. Han hade nyligen blivit utnämnd till chef för ett stort företag. En annan man, en mycket skicklig för­säljningsdirektör, var förbittrad, för han tyckte han borde ha fått job­bet. "Vi är beroende av hans lysan­de affärsbegåvning", sa min vän. 'Men nu sätter han käppar i hjulet för oss. Vad ska jag ta mig till?"

Min vän var en skicklig biljardspelare. Jag svarade: "Jag har lärt mig att när man ska göra en lyckad stöt i biljard, så måste man ofta låta sin egen boll krocka ett par andra. Så här har du mitt råd. Se till att du under det närmaste halv­året talar med folk på företaget om den här mannens skicklighet. Det spelar ingen roll vad han gör — fortsätt bara att tala väl om honom. Om ingenting har förändrats på ett halvår, så avskeda honom!"

Experimentet slog så väl ut att min vän några år senare, när han skulle pensioneras, föreslog sin före detta konkurrent till efterträdare. Varför? Jo, för att godhjärtade människor hade fört vidare en del av min väns vänliga ord, så att de nådde sitt egentliga mål — mannen själv — och förvandlade honom från en missnöjd underordnad till en lojal vän.

En del människor har svårt för att säga ett uppskattande ord direkt till den det gäller. De känner sig generade. Alldeles häromdagen hör­de jag en vän med stolthet i rösten berätta för några kamrater att hans fru var den finaste människa han någonsin hade träffat. När jag fick tillfälle att berätta det för henne, lyste hon upp. "Tack ska du ha!" utbrast hon. "Det skulle han aldrig ha kunnat säga till mig!" I sådana fall kan den vidarebefordrade upp­skattningen vara som ett ljuvligt regn över förtorkade marker.

Jag tror att dessa ord "i andra hand" många gånger rentav kan be­tyda mer än de direkta. Det hän­der ju faktiskt lätt att man avfärdar en direkt komplimang som ren ar­tighet eller kanske smicker. Men om någon berömmer en bakom ens rygg, så är det troligt att han me­nar precis vad han säger.

När bekymrade människor söker mig som själasörjare, är de ofta djupt deprimerade. De tycker att världen är full av problem och elän­de — och det finns ingenting de kan göra åt det. "Där har ni fel", brukar jag säga. "Det finns något mycket enkelt ni kan göra genast. Gör det till en vana att alltid vi­darebefordra de vänliga, uppskat­tande och positiva omdömen ni hör till den person det gäller. Gör det inom ett dygn! Annars kan det hän­da att ni glömmer det. Ju oftare så­dana små gnistor av god vilja förs vidare till omgivningen, desto mer reduceras alla negativa känslor av fruktan, ensamhet och fientlighet. Och ni kommer att häpna över hur mycket bättre ni själv kommer att känna er!"

Och de känner sig faktiskt bättre — att sprida glädje åt andra är bäs­ta sättet att själv få uppleva glädje.

Ett arabiskt ordspråk uttrycker det så här: Välsignad den som säger ett vänligt ord; trefalt välsignad den som för det vidare.

Varför inte bli trefalt välsignad?

Norman Vincent Peale