Det kan ge oss ett rikare liv.
Ändå är vi så få som utnyttjar det.

Det skapande tålamodet

För många år sedan kom jag som ambitiös ung präst till en stor församling i New York. Jag var full av idéer, reform­iver och entusiasm. Oturligt nog var två av församlingens mest infly­telserika äldre medlemmar raka motsatsen: de var försiktiga och konservativa, motsatte sig bestämt alla förändringar och ogillade näs­tan allt vad jag gjorde.

En söndag, när jag hållit en en­ligt min egen uppfattning riktigt bra predikan, kom en av mina kri­tiker fram till mig. "I den här kyr­kan", sa han kyligt, "får en predi­kan räcka högst 25 minuter. Ni höll på två minuter för länge."

Jag lyckades behärska mig ända tills jag kom hem. Då exploderade jag och skrek att församlingen fick välja mellan dessa båda gamla stofiler och mig.

Samma dag hade min far, som också var präst, kommit hem på lunch. Han lyssnade lugnt till mina utgjutelser. "Det är klart att du kan ta en dust med dem", sa han. "Men jag lovar att du kommer att ångra dig. Du får två bittra fiender, splitt­rar förmodligen kyrkan — och ska­dar med all säkerhet din karriär."

Han tystnade och såg forskande på mig. "Får jag komma med ett förslag? Framgång i livet beror på många faktorer. I det här fallet tror jag att en viktig faktor saknas hos dig — den egenskap som heter tåla­mod. Jag vet att de flesta männi­skor avskyr uttrycket 'Tålamod är en dygd'. Men som de flesta gamla talesätt är det sant, det fungerar — och just nu har du chansen att prö­va det."

"Jag får väl göra det då", sa jag. "Men hur ska jag bete mig?"

"Först och främst ska du låta ti­den arbeta åt dig. Gå fram lugnt och försiktigt, men ha hela tiden ditt mål i sikte. Studera de här bå­da männen, försök finna motiven till deras handlande. Se problemen ur deras synpunkt; låt dem känna att du tycker om dem som indivi­der. Sedan, när de börjat få sym­pati för dig och lita på dig — för det kommer de att göra — kan du föra dina idéer på tal. Det ligger en enorm styrka i tålamodet. Varför inte utnyttja den?"

Jag lydde hans råd, och det gör jag fortfarande. Ty min far hade rätt: hur svåra problem man än ställs inför, går de alltid att lösa med den beprövade metod som he­ter skapande tålamod.

Varje präst får se sorgliga exem­pel på vad som händer när männi­skor underlåter att utnyttja denna styrkekälla. Jag erinrar mig en ung läkare och hans hustru, som en gång kom till mig för att få hjälp med att reda upp sitt äktenskap. Han var idealist, djupt engagerad i forskningsarbetet på sitt labora­torium. Hon var materialist och mycket besviken över att hennes man inte ansträngde sig mer för att slå mynt av sin begåvning. Jag för­sökte övertala dem att ha tålamod, för jag trodde att äktenskapet skulle kunna räddas om det fick lite mera, tid på sig. Men hustrun yrkade på skilsmässa. Tre år senare utsågs lä­karen till chef för ett omfattande forskningsprojekt — och vann den prestige och fick de inkomster som hans exhustru hade eftersträvat.

Men hennes oförmåga eller ovilja att visa tålamod hade gjort att hon gått miste om allt detta.

Varför kan då inte människor beväpna sig med större tålamod? Mest, tror jag, därför att tålamodet har tre farliga fiender: modlösheten, denna vita kapitulationsflagga som gör att folk ger upp alltför lätt; missräkningen, som fördunklar om­dömet och stjälper uppgjorda pla­ner med den vrede den skapar; och tendensen att reagera alltför starkt vid påfrestningar, gripas av panik, förlora självbehärskningen. Jag vet en del om dessa fallgropar, för jag går själv i dem alla. Följaktligen måste, jag anstränga mig för att räk­na ut hur jag ska undvika dem. Kanske kan några av mina meto­der vara andra till hjälp. De är föl­jande:

För det första: när de resultat jag hoppats på inte förverkligas trots alla mina bemödanden och modlös­heten kommer smygande, drar jag mig till minnes filosofen som sa att snille inte är något annat än en ovanlig förmåga till tålamod. Jag tänker på Luther Burbank, som en gång beräknade att han dragit ut en miljon kaktustaggar ur fingrarna under de 16 år han ägnat sig åt att utveckla en ätlig kaktus för nötbo­skap. Eller också erinrar jag mig vad Thomas Edison glatt svarade den skeptiker som frågade honom hur han kunde försvara 1.000 miss­lyckade experiment i ett enda forsk­ningsprojekt: "Nu känner vi ju till 1.000 sätt som det inte fungerar på!" Jag försöker kort sagt att inte fästa mig vid bakslagen utan att se fram emot den slutliga lönen för min tålmodiga envishet.

För det andra: när jag känner hur missräkningens vrede börjar sti­ga i mitt sinne, tänker jag på ett yttrande Winston Churchill fällde under andra världskriget. "Ni be­härskar inte era känslor", morrade premiärministern till en häftig, otå­lig general. "De behärskar er!" I stunder av missräkning har jag fun­nit hjälp i det som den schweiziske psykiatern Paul Dubois kallade för "ordterapi". Enligt hans teori kan ord som "stillhet", "lugn eller frid", då de uttalas högt eller åkallas i tan­karna, motarbeta den förbittring som blir följden av missräkning. - Framför allt kan bönen få tålamo­det att återvända. När man är miss­räknad är man alltid självuppta­gen; bönen motverkar detta genom att leda tankarna bort från det egna jaget. Nästa gång ni har bråttom någonstans med bilen och ideligen stoppas av rött ljus, reta då inte upp er så att blodtrycket far i höj­den, utan försök be för någon ni känner som befinner sig i verkliga svårigheter. Om ni ber av hjärtat kommer er känsla av missräkning omedelbart att minska.

Vad beträffar tålamodets tredje fiende — tendensen att förlora be­härskningen i en kritisk situation — lärde jag mig en gång en nyttig läxa vid en av marinens flygbaser. Där fanns en officer som uttalade sin stora beundran för en amiral, som jag träffade på en middag hos be­fälhavaren.

"Ingenting   skrämmer honom", sa officeren till mig. "Han har nerver av stål." Denne amiral, fortsatte han, hade en gång varit kapten på ett stort hangarfartyg. En dag, när han var på väg in i hamn, strök en tankbåt tätt förbi fören på hans fartyg. En kollision tycktes oundviklig. I detta kritiska ögonblick rusade en löjtnant ut på kommandobryggan och ropade: "Kapten, det brinner på hangar­däck!"

Eld ombord på ett hangarfartyg torde vara något av det mest ris­kabla som kan inträffa. Men kapte­nen, som hade blicken fäst vid tank­båten, svarade inte. "Eld på han­gardäck!" skrek löjtnanten än mer desperat. Kaptenen såg inte ens på honom. "Jag hörde er första gång­en", sa han lugnt och tålmodigt. "Gå och släck den."

Senare frågade jag amiralen själv om historien var sann. "Ja", sa han. "Det är den faktiskt. Och innerst inne var jag förmodligen ännu ner­vösare än den unge officeren. Men jag tvingade mig själv till tålamod, till att först ägna mig åt det vikti­gaste problemet — att undvika kol­lisionen. Jag har lärt mig långt ti­digare att om man tvingar sig till att uppträda lugnt i en kritisk situa­tion, så smittar lugnet av sig på andra."

Man kan bli medveten om det värdefulla i skapande tålamod på många sätt. Genom att höra en klo­kare person tala om det, som jag gjorde. Genom att se det tillämpas av andra människor. Genom att ge akt på livet självt. Trots allt finns det ingenting som kan påskynda sol uppgången. Ingenting kan ändra tidvattnets rytm. Dessa båda ting har ett evigt tålamod, som den otåliga människan kan låna av om hon är förnuftig.                                                            

Det  viktigaste,   vem  man  än är och var man än befinner sig, är att sträva  efter  tålamod  och vara  uthållig i försöken att tillägna sig det. Det är nyckeln till ett framgångsrikt liv. Och det kan uppnås av oss alla.

Norman Vincent Peale