Konsten att lyssna och bara finnas till

           Henrik Daréus

Ett bollplank. Så beskriver Henric Daréus, pastor i missionsförbundet, sin roll i de många olika krisgrupper som han suttit med i. En av de uppgifter han haft har varit att stödja de som blivit av med jobben i samband med att Ericsson lade ner i Norrköping.

   Det är när vi reflekterar och talar med andra som vi ser lösningar och får nya perspektiv. Det är en process som vi bara kan gå igenom själva. Men andra människor är viktiga för att vi ska komma vidare och inte köra fast. Samtidigt måste vi ge människor rätt till sin sorg, menar Henric Daréus.

    – Det värsta man kan säga är »det ordnar sig«. Det betyder att vi inte tar människors oro på allvar, att vi bara vill släta över.

Han pratade med alla

Som representant för kyrkan fick han en mellanställning vid Ericsson-nedläggningen, han blev den som alla på alla nivåer tyckte att de kunde tala öppet med. Han talade med de anställda likväl som med företagsledningen och fackombuden. Det betydde att han fick höra vad alla tyckte om varandra och ta emot all ilska och alla aggressioner.

    – Det viktigaste var att jag inte hade någon skyldighet att rapportera. Jag var en neutral person som man kunde vräka ur sig saker till om sin »skitstövel till chef«.

   Henric svek aldrig förtroenden han fick. Däremot tycker han att han ibland kunde gå emellan och förklara och medla, till exempel förstod inte alltid företagsledningen vad de anställda kände, att de drabbades så hårt. Företagsledningen fattade inte alltid enkla saker som att människor inte kan gå tillbaka och börja arbeta omedelbart efter att de varslats, att de kanske behöver tid för att samtala och bearbeta.

Syndabockssyndromet

Det är lätt att det bildas läger på en arbetsplats när några får gå och andra får stanna. Det skapas osäkerhet och avundsjuka. De som får gå är förkrossade, de som ska stanna känner skuld.

   Sådana stämningar måste man försöka överbrygga genom samtal, menar Henrik Daréus.

    Människor är också snara att försöka hitta syndabockar, och helst någon i närheten som man kan skälla på. Men i fallet Ericsson hade ju inte den lokala företagsledningen heller någon makt. Det handlade om beslut som fattats på högre nivå.

   – Det handlar om globala företag som ändrar om strukturer av företagspolitiska skäl. De ser inte fabriksarbetarna, känner inte alls »Svensson på fabriksgolvet«.

Lätt negativ stämning

Även facket fick sin släng av sleven trots att Henric Daréus tycker att det gjorde ett jättebra jobb för att försöka skapa så bra förutsättningar för alla de uppsagda som möjligt.

    – Det blir lätt en negativ stämning där man talar om »dom på fackexpeditionen« i motsats till »vi här på golvet«. När det i stället borde handla om »vi allihop tillsammans«. Människor känner sig inte alltid delaktiga. De tror att facket ska »fixa det här åt mig«.

   Vid den andra uppsägningsomgången fick alla som var uppsagda och inte hade nytt jobb att gå till ett helt år med full lön. Sedan fick de söka jobb och praktisera under handledning av uthyrnings- företaget Proffice och Arbetsförmedlingen som Henric Daréus nu fortsätter sitt samarbete med. Mycket av detta var fackets förtjänst.

Försäkringsrådgivare, fastighetsmäklare och pastor

Henric Daréus har gått en krokig väg för att komma fram till det han är idag. Först arbetade han som försäkringsrådgivare och fastighetsmäklare. Två yrken där man också träffar många människor som befinner sig i kris. Bakom en husförsäljning ligger ofta dödsfall, skilsmässor, uppsägningar eller något annat tragiskt.

   – Jag kände mig mer som medmänniska än som försäljare, förklarar Henric och medger att han nog inte var något vidare på att göra affärer.

   Gudstron hade han med sig hemifrån med det dröjde rätt länge innan han insåg att den också skulle vägleda honom till ett nytt yrke.

   – Jag har försökt att stöta och blöta min tro. Grundmeningen för mig är något som kanske låter banalt: Att göra ett bra liv för människorna.

   En viktig del av denna tanke är att finnas till för andra när det ser som allra mörkast ut. Det är ofta då som människor vänder sig till kyrkorna, något som blivit tydligt i samband med händelser som mordet på Olof Palme och Estoniaolyckan.

   – Något händer som vi inte greppar och då längtar vi efter något mer. Något som kan hjälpa oss att se ett hopp i allt elände.

Lära sig leva med smärtan

Men ofta kanske det inte är så lätt att hitta något hopp. Det handlar snarare om att försöka leva med smärtan. En del människor känner att kyrkan kan vara ett stöd även i detta medan andra kanske mer behöver andra människor. I bästa fall kan prästen (eller pastorn som det heter i Missionsförbundet) vara både och, både en andlig vägledare och en medmänniska.

Började arbeta som pastor

1986 gick den då 33-årige barnafadern ut och började arbeta som pastor. Redan då var han klar över att han ville arbeta med just krishjälp. Ett av de första uppdragen var att sitta som jourhavande präst på nödhjälpsnumret 90000 (numera 112). Så småningom flyttade han tillbaka till Norrköping där han bott tidigare i livet. Där blev ett av hans första uppdrag att arbeta i kyrkornas gemensamma larmjour på kvällar, nätter och helger.

   Det var en sådan jourvecka som beskedet kom att Estonia-färjan förlist. Med på den fanns många just från Norrköping, bland annat en stor grupp pensionärer. Henric Daréus minns fortfarande samtalet som väckte honom tidigt på morgonen. Det var en polis som undrade om han hunnit höra några nyhetssändningar.

    – Nej, jag är lyckligt ovetande, svarade en sömndrucken Henric Daréus som intuitivt förstod att något fruktansvärt måste ha inträffat.

    Snabbt samlades en grupp personer till ett krismöte, där fanns kommunfullmäktiges ordförande och representanter för bland annat landstinget, socialtjänsten och kyrkan. Henric Daréus kom att ingå i en grupp på tre personer som samordnade verksamheten kring det kriscentrum som byggdes upp i stadshuset i Norrköping.

Att inte veta skapar ångest

En viktig uppgift blev att samla och föra vidare information kring vad som hade hänt. Det är något som han upplever som väldigt viktigt i krissituationer. Det uppstår snabbt rykten och eftersom alla är så känslomässigt berörda är det lätt att människor börjar spekulera.

   Det här gäller vid alla kriser, påpekar Henric Daréus. Även vid Ericsson-nedläggningen snurrade ryktena och skapade ångest bland de anställda. Många gånger är de praktiska frågorna viktiga att ta itu med först. Kriscentrumet fyllde en viktig funktion som platsen där man fick råd i juridiska frågor av allehanda slag. Här var det framförallt socialtjänsten som grep in och redde ut hur det fungerar till exempel med dödshjälpsförklaringen när någon dör utan att kroppen återfunnits.

Förbereda en sorg?

Vid en uppsägning är det snarare försäkringar och möjligheter till ersättning som måste diskuteras. Vad ska man leva på när man inte har något jobb att gå till? Ofta kan det vara skönt att ta itu med sådant eftersom det är så påtagligt jämfört med de känslor som själva händelsen utlöser.

    Kan man förbereda sig på en sorg?

   – Nej, egentligen inte, tror Henric Daréus. En situation är aldrig den andra lik. Den som arbetar med krishantering kan förstås utbilda sig och skaffa sig information om hur människor generellt fungerar när de drabbas av kriser och katastrofer. Men det handlar mycket om att försöka vara närvarande och se vad som behövs göras i den aktuella situationen

Ingenting får hindra oss

– Vi är alla dåligt förberedda på smärta. Vi kör vårt race och ingenting får hindra oss att hålla full fart. Barnen får inte ens bli sjuka så de inte kan gå på dagis. Men den som aldrig stannar upp tappar viktiga delar av livet. Därför kan kriser ibland vara nödvändiga och viktiga. De lär oss saker om oss själva och livet som vi inte annars skulle förstå. Jag tror det är något typiskt västerländskt eftersom vi har varit så förskonade från krig och katastrofer.

   I synnerhet döden har en laddning för oss svenskar, menar Henric Daréus som ofta hört människor som drabbats av sorg berätta hur deras vänner går över på andra sidan gatan. Det värsta vi kan tänka oss är att stå inför någon som bryter ihop och börjar gråta, hellre smiter vi.

   Han tycker att vi har orimliga krav på oss att vi alltid måste vara så starka och oberörda.

    – Folk säger: Tänk, den änkan är så stark. Hon fällde inte en tår på begravningen. Men kanske är det styrka att gråta, att inte stänga in sina känslor.

Företagsnedläggning också en kris

En företagsnedläggning är kanske mindre dramatisk än ett dödsfall, men även här handlar det om starka känslor. Nedläggningen gick i huvudsak i två steg, först 1997 då 1800 av företagets anställda fick gå (det var 2400 anställda, 600 blev kvar i det ursprungliga företaget och resten skingrades, några började till exempel arbeta på Ericsson i Linköping och i Kumla medan mönsterkortsdelen såldes till ett amerikanskt företag med intakt personal) och sedan 1999 då man i princip monterade ner resten av företaget.

    Trots att den första uppsägningen drabbade fler tycker Henric Daréus att den andra omgången kändes värre.

    – Rent fysiskt satt de som fick gå i första omgången i fyra olika lokaler. Det fanns en distans.

   Andra omgången satt alla under ett och samma tak, företagsledningen, facket och de anställda var så mycket närmare varandra.

Deras värld rasade samman

För många kom nedläggningen som en chock, hela deras värld rasade samman.

   Arbetet är ofta människors grundtrygghet i vårt samhälle, vilket i sig är ett problem menar Henric Daréus, som berättar om en föreläsning han hade där han bad människor inleda med att säga några ord om sig själva. Alla utgick självklart från att de skulle säga vad de arbetade med.

   Henric satt sist i raden och lade upp sin presentation på ett annat sätt.

   – Jag berättade först att jag har tre barn, en fru som jag älskar, ett hus som jag trivs i. Dessutom är jag pastor i Missionsförbundet, blev hans avslutning.

   Avsikten var att ge deltagarna en tankeställare kring vad vi värdesätter i livet, och som sådan fungerade den. Ett helt år senare kom en av deltagarna fram till Henric och kommenterade hans agerande.

Viktigt med handledning

Hur orkar man då med att själv vara den som alltid ska hjälpa andra som är i kris? Henric dröjer lite med svaret och påpekar att han själv just har avslutat en lång sjukskrivning för överansträngning.
   Sjuktiden har förhoppningsvis lärt honom att ta bättre hand om sig själv, säger han.

    – Man behöver handledning. Det är viktigt. Men också en meningsfull fritid. Eller kanske snarare tid för sig själv, tid för att göra saker som man tycker om. Själv slappnar han bäst av när han lyssnar på musik.

Att förstå skillnaden

Det är viktigt att lära sig att förstå skillnaden mellan empati och sympati, förklarar Henric Daréus. Man ska inte känna sig in i andra människors liv så mycket att man försöker dela det.

   – Jag är jag, att ha empati betyder att jag känner med dig men inte att jag blir du. Sedan måste man lära sig att säga nej, vilket kanske är det allra svåraste. För hur avfärdar man människor som är i nöd?

   Henric Daréus har inget bra svar, han bara vet att ska man orka stötta andra i längden måste man hitta en väg att inte alltid ställa upp. Först då orkar man verkligen ställa upp när det behövs.

    I grunden handlar det nog om att delegera, funderar han. Om att vara flera som tar stötarna och som kan dela belastningen. Ingen är ju trots allt oumbärlig, inte ens en kyrkans man.

Reportaget är skrivet av Anna-Lena Lodenius

Bilden är tagen av Camilla Sjödin