Är ilskan läkande eller späkande?
Ska man spela ut sina aggressioner
eller av hövlighet lägga band på sig?

ILSKAN - vän eller fiende?

Kvinna A: "Du kommer att känna dig bättre om du får ge utlopp för din ilska."

Kvinna B: "Ilska? Varför skulle jag vara ilsken?"

Kvinna A: "Därför att din far över­gav dig. Undermedvetet förebrår du honom för att han inte uppfyllt sin plikt att alltid beskydda dig."

Kvinna B: "Övergav mig? Vad ta­lar du om? Han dog ju. Jag är inte arg. Jag är ledsen."

Kvinna A: "Varför förnekar du dina verkliga känslor?"

Kvinna B: "Du gör mig galen, Eva. Jag är inte arg, kan du inte försöka att fatta det!"

Kvinna A (med ett leende): "Var­för skriker du då?"

Den här ordväxlingen, som jag råkade höra på en restaurang, är ett utmärkt exempel på en av dagens mest omhuldade myter inom populär­psykologin: att det är av avgörande be­tydelse för ens hälsa och lycka att man ger uttryck åt sin ilska. Socialpsykolo­gen Leonard Berkowitz vid Wiscon­sinuniversitetet i Madison kallar de här åsiktsivrarna för "ventilationister", därför att de tror att det är ohäl­sosamt att inte ventilera sina känslor. "Ja, många går till och med längre", skriver han, "och hävdar att genom att lufta våra känslor blir vi av med spänningstillstånd, övervinner smärta och värk och främjar 'meningsfulla rela­tioner' till andra människor."

"Det finns en allmän uppfattning att det är välgörande att spela ut sina känslor", skriver psykiatern John Marshall vid Wisconsinuniversitetets avdelning för psykiatri. "Folk tror att det finns ett egenvärde i att slå om­kring sig och kasta saker i golvet när man känner sig arg eller besviken."

Men är det verkligen så? Efter den tvära övergången från puritansk åter­hållsamhet till fritt känsloutspel är många människor nu osäkra på hur de ska uppträda. En del brusar upp och kokar över vid minsta motgång, andra lider i tysthet när de utsätts för någon orättvisa. Vem gör rätt?

Manligt och kvinnligt

Vid ett ex­periment fann psykologen Jack Ho­kanson vid Floridauniversitetet i Tallahassee att aggression verkligen kunde vara ett sätt att avreagera sig, att det kunde ha en positiv, renande effekt: blodtrycket hos uppretade manliga studenter återgick mycket snabbare till det normala när de kunde ge igen mot den som gjort dem orätt. Men det gällde bara när den som retat upp dem var en kamrat bland studenterna - om det gällde en lärare gav det ingen sinnesfrid att ge uttryck åt sin ilska. Att sätta sig upp mot en överordnad är nämligen i sig självt en upphetsande handling som skapar oro och ångest. I stället för att dämpa ilskan gav den handlingen upphov till ännu mera komplicerade känslor.

Sedan märkte Hokanson att kvin­norna inte betedde sig på samma sätt som männen. När de kvinnliga stu­denterna blev förolämpade blev de inte stridslystna - i stället sa de något vänligt för att försöka lugna ner den som retat upp dem. För dem var varje aggression, också mot en klasskamrat, lika upphetsande och uppskakande som aggression mot auktoriteten var för männen.

Genom ytterligare forskning kom Hokanson fram till att avreagering ge­nom aggression är en inlärd reaktion, inte en instinktiv handling. Den in­lärda avreageringen fungerar så här: någon irriterar en och provocerar en så att man tappar besinningen. Då måste man företa sig något - man svär eller slåss eller hamrar fram Stravinskij på pianot. Alla dessa reaktioner dämpar den fysiologiska upphets­ningen, känslan av att blodet kokar i en. Samtidigt lägger man sig härige­nom till med en vana att avreagera sig.

Den vanan innebär inte att man blir mindre ilsken i framtiden. Den innebär att när man verkligen är upp­retad så tar man till det som fungerat tidigare, vare sig det nu var att svära, att skriva ett brev, ta en drink eller slå till den som retat en.

De flesta av dagens moderna "ventilationist"-teorier koncentrerar sig sålunda på vad en människa bör göra för att dämpa sin ilska. Men all käns­lomässig upphetsning börjar så små­ningom avta om man bara väntar till­räckligt länge. Det är därför det klas­siska rådet om att räkna till tio när humöret rinner över på en har levt kvar i århundraden.

Berkowitz, som har studerat de so­ciala orsakerna till aggression, anser att man inte kan dämpa ilskan genom att höja rösten och skrika. "Ofta är det så att när vi skäller på någon så stimu­lerar vi oss själva till fortsatt aggression", konstaterar han. Det är därför ett meningsutbyte kan flamma upp i ett storgräl när någon av parterna tar till fientligt språk eller beteende.

Ilskan och uttrycket för den lever inte i något vakuum. På alla områden i livet träffar vi val om hur vi ska upp­träda, när vi ska tala, om vi ska visa vår ilska. Undertryckt ilska kan vara "skadlig" om en stressituation fortsät­ter därför att vi inte visar våra känslor. Ilska som får ta sig uttryck kan också vara "skadlig" om vi gör stressituationen värre genom att visa våra känslor.

Behärskad ilska

Skådespelerskan Lynn Fontanne sa en gång att hemlig­heten med hennes lyckade äktenskap och yrkesgemenskap med Alfred Lunt var att de aldrig var ohövliga mot var­andra. Observera att hövlighet inte är detsamma som tystnad. För att ilskan ska arbeta för ett förhållande i stället för tvärtom måste man veta när man bör hålla tyst om triviala irritationer, och när man bör tala ut om väsentliga meningsskiljaktigheter för att inte göra våld på sin personlighet och för att relationen ska förbättras. Under­sökningarna om ilska visar att ibland är det bästa sättet att handskas med ilskan att inte göra något åt den alls. Låt den gå över. Då kommer den ofta att visa sig oviktig och snabbt bort­glömd. Genom att hålla tyst får man också tid att lugna ner sig och avgöra om saken ens är värd att diskutera.

För att kunna lära sig handskas med sin vrede måste man ta hänsyn till både kropp och själ. De som utövar yoga lär sig metoder att lugna ner tan­kar som distraherar dem eller retar upp dem. De västerländska psykologerna lär av dem. Ray Novaco vid Californiauniversitetet i Irvine arbetar till exempel med människor som har problem med kronisk ilska och lär dem tre saker: hur de ska se på sin il­ska, hur de ska behärska upphetsning de drabbas av, hur de ska uppträda på ett konstruktivt sätt. Ilskan förvärras ofta av de saker vi tänker när vi provo­ceras: "Vem tror han att han är som vågar behandla mig så här?", "Vilken elak och självisk person hon är!" No­vaco lär människor att leva sig in i den provocerandes beteende och försöka hitta en orsak till det och metoder att ta itu med det: "Han kanske har en besvärlig dag" eller "Hon måste vara mycket olycklig när hon kan göra nå­got sådant."

Eftersom man inte kan skratta och rynka pannan samtidigt använder en del psykologer "humorterapi" på pa­tienter som har problem med sin ilska. När jag var barn använde min far ofta den taktiken på mig. En gång då jag var på ilsket humör insisterade han på att jag skulle följa med honom på en matinéföreställning med Chaplinfilmer. Där lärde jag mig att man inte kan fortsätta att vara på dåligt humör när man skrattar.

Många tror att om man pratar ut sin ilska blir man av med den - eller känner sig åtminstone mindre arg. Men många undersökningar visar att det ofta inte dämpar en känsla att man talar ut - i själva verket kanske det bara underblåser den. När man ältar sina besvärligheter byggs den känslo­mässiga upphetsningen upp på nytt så att man känner sig lika arg som när det som gjorde en rasande inträffade.

Ilskan föder sig själv - och bäddar för ett liv i bitterhet

Men ingenting av vad som nu sagts är avsett som en plädering för att man alltid ska hålla tyst när man är arg. Det viktiga är att förstå vad som hän­der när man verkligen beslutar sig för att ge uttryck åt ilskan. Var och en måste hitta sin egen kompromiss mel­lan att lufta känslorna inför varje småsak och att passivt acceptera det vi känner vara orättmätigt. Att diskutera ilskan kan leda till praktiska lös­ningar, men det kan också bli till ett meningslöst självändamål.

Om man ska ge uttryck åt sin ilska eller inte beror alltså på vad man vill ha sagt och vad man hoppas kunna åstadkomma. Om man vill att ens ils­ka ska försvinna och att den relation det gäller ska förbli behaglig ska man hålla tyst. Men om man vill fortsätta att vara arg, om man vill utnyttja sin ilska, då ska man prata på så länge det tjänar något till.

Att på ett positivt sätt utnyttja sin ilska kräver av en att man är medveten om vad man företar sig, vilket alterna­tiv man väljer och att man använder det sunda förnuftet. Mot livets vanliga små förolämpningar och motigheter är det bästa botemedlet nästan alltid en Chaplinfilm. Men mot de större skymferna ska man slå tillbaka. Det viktigaste av allt är att man lär sig att skilja på stort och smått.

Carol Tavris