Förlåtelse del 3:

Försoning ger frihet

Hon var bara en liten flicka när det hände. Kriget rasade i hennes hemland - inbördeskriget där parterna fick stöd utifrån, av större, rikare nationer med välut­bildade soldater och moderna va­pen. Familjemedlemmar och kamrater dödades i napalmbombningen som hon överlevde, men som märkte henne for livet. En fotograf fångade henne när hon sprang för livet. Inte bara kläderna var bortbrända utan också stora delar av huden och det skrik av smärta och fasa som fångats på bilden talar lika starkt som den mest perfekta ljudin­spelning.

Vietnamkrigets Kim är idag en vuxen kvinna - hustru och mamma - bosatt i en helt annan del av världen. Ärren i huden finns kvar. Smär­tan från de skadade nervtrådarna plågar hen­ne, men hon lever och hon lever i nuet - inte i 60-talets Vietnam med dess fasor.

Anders har lyckats i livet. Och ändå inte! Han är högutbildad, intelligent och kreativ och har avancerat till en topposition där han blir mer och mer ensamvarg. Det finns de i företaget som ifrå­gasätter hans arbetsmetoder och beslut, men väljer art ifrågasätta i tysthet medvetna om att man med största sannolikhet skulle dra det kortaste strået i en even­tuell konflikt, Anders säger vad han tycker och tänker och blir lätt överlägsen och ironisk mot den som har avvikande uppfatt­ning.

Han har många bekanta men få vänner. Släktingarna drar sig ifrån honom och familjen. Man orkar inte med hans besserwis­serattityd och krav på liktänkan­de. Anders har många konflikter bakom sig. Och inom sig! Han minns allt som hänt, vad alla sagt, oförrätterna och missför­stånden. Den som en gång stött sig med honom hålls på avstånd utan möjlighet att få förklara sig. Anders menar att han förlåtit allt och alla men drar ständigt upp det som hänt. Människor bedöms efter vad som hände för tio, femton år sedan. Själv ser han på nuet och framtiden ge­nom det som hänt för länge se­dan. Bitterheten och självmedömkan gör det svårt att närma sig honom. Rädslan för att själv bli nästa syndabock gör att få vågar ifrågasätta hans uppfattningar och attityder.

Öppnar dörrar

Kim minns mycket väl det som hände på 60-talet, men hon är inte bitter.

- Historien kan jag inte ändra på, sa hon i en TV-intervju förra hösten.

-Jag är inte här för att tala om kriget. Det är historia och går inte att påverka, sa hon när hon ta­lade inför en grupp vietnamvete­raner - soldater från kriget. Det kan inte ha varit något lätt möte -mötet med dem som beordrade bombningarna av hennes land och folk, men genom det hon sa och attityderna till dem hon talade till, anade man att hon genom­gått en inre försoningsprocess. Hon hade fått perspektiv på det som hänt - på sin egen smärta och andras.    Bitterhe­ten hade inte fått grepp om henne. Hon är fri! Fri att leva i nuet! Fri att se framåt! Fri att förlåta  dem som bombat - krigs­offren som dag och natt levt med bilderna av sönderbrända män­niskor på näthin­nan.

Jämfört med Kim har Anders levt ett gott liv med materiellt överflöd, stimulerande arbets­uppgifter, välfungerande familj. Men såren - de inre såren är djupa. Något har gått snett när det gäller relationerna till andra. Han är fånge i sina egna upplevelser och konflikter. Mycket i hans liv fo­kuseras på kriserna. De ger honom en identitet, gör honom in­tressant. Han är övertygad om att han är den som haft rätt i konflikterna som varit, att hans reaktionsmönster varit det bästa, att han är den drabbade. Själv­medömkan är stor. Generositeten mot andra minimal. Frågan är vad som händer den dag livet hinner upp honom, när den enda tid som finns kvar är den som ligger bakom, när det är dags att försonas med att livet är slut.

Vänder ont till gott

I 1 Mos 37-50 berättas en fa­miljehistoria, som mycket väl kan möta sig med dagens filmati­serade släktdramer. Näst yngste sonen i en stor familj får en sär­ställning som gör de andra sys­konen oerhört avundsjuka. Mobbingen går över i pennalism och slutar med att man säljer ho­nom till främmande land där han möter den ena motgången efter den andra. Tron på Gud får ho­nom att orka leva vidare och leva rätt och så småningom får han en position som vida över­träffar brödernas. I en krissituation får han möjlighet att straffa dem men väljer att istället hjälpa dem i deras kris - ett självklart valt ef­tersom han försonats med det som skett och förlåtit dem. Det som kunde ha blivit hans livs tra­gedi blev hans och ett helt folks räddning.

- Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo...

Om Kim förlåtit? Programmet gav inget direkt svar på frågan, men exempel gavs på att Kims tro hjälpt - och hjälper - henne. Hon blev kristen redan innan hon lämnade Vietnam för att studera på Kuba och senare bo­sätta sig i Kanada.

Frågan är om det går att förso­nas med det som varit - med människor och livet - utan att förlåta. Uran förlåtelse blir den så kallade försoningen bara re­signation. Framtiden väntar på de människor som försonats med det som varit och förlåtit - män­niskor som inte ser sig som offer utan som bärare av erfarenheter som kan förändra, förädla dem själva - och andra!

Gudrun Dalid

Hemmets Vän 04.03.1999