Mikael Käld - Festtal vid krigsveteranernas julfest

Skrivet av Mikael Käld

2010-12-29 10:15

MIKAEL KÄLD

Talet hölls på Norra svenska Österbottens krigsveteraners julfest i Ådalens skola i Kronoby den 18 december 2010

Ärade Krigsveteraner, Inbjudna gäster, Mina Damer och Herrar!

När telefonen ringde hemma hos oss och i andra ändan av tråden fanns Er förenings ordförande Håkan Vikström tänkte jag att nu blir det säkert att prata lite fotboll. Datumet, som jag minns ännu som igår, var 10.10.10, och det passade ju mycket bra, för ofta har ju de riktigt stora spelarna nummer 10 på ryggen av sin spelskjorta, bl.a. Pele, Litmanen, Messi. Typiskt Håkan, tänkte jag. Samtidigt kan man ju faktiskt ställa sig frågan varför varken han eller jag haft förmånen att spela med tröja nummer 10. Konstigt.

Efter en kort stund framförde Håkan sitt ärende. Han erbjöd mig möjligheten att hålla festtalet på Er julfest. Tanken kom, varför just jag. Jag var ju inte ens född när kriget tog slut. Jag har inte ännu besökt krigsskådeplatserna på andra sidan gränsen o.s.v. Det kan väl inte räcka med att jag har grått hår? Jag bad att få tänka på saken och efter några dagar kontaktade jag Er ordförande på nytt och tackade ja.

Ärade krigsveteraner!

Anledningen till att jag står här idag framför Er är den att vi, de facto, har en viktig gemensam nämnare. Vi har båda kämpat för den blåvita fanan. Ni har gett många år av Ert liv för att vi skulle kunna bevara vår dyrbara självständighet, något som vi yngre generationer tar som en självklarhet, men som inte alltid varit det. Ni måste lämna Era nära och kära för att, med livet som insats, försvara vårt land. Ni var långt borta från den trygga hemmiljön. Man kan kort och gott säga att Ni spelade på bortaplan. Vi vet ju att det sällan är någon fördel att tvingas ha bortaplan. Man är då i en okänd miljö. Uppoffringarna var stora, men Ni lyckades! Beviset är ju flaggan här bredvid mig.

Själv har jag i egenskap av tränare för damlandslaget i fotboll också många gånger kämpat för att nå blåvita framgångar. Skillnaderna är dock stora. Även efter ett bakslag kunde vi tryggt somna in, trots att besvikelsen var stor. Vi visste att efter en tid får vi en ny möjlighet att visa vad vi kan. En del av Era kamrater fick aldrig den chansen. Känslan man får när man presterat något för ens eget fosterland är dock obeskrivlig.

Ärade festpublik!

Jag tänkte nu ta fasta på några riktlinjer, eller närmare bestämt några ord eller uppmaningar som vi jobbat efter under mina år som landslagstränare. När jag analyserade dem närmare så slog det mig att de kunde ju lika gärna vara plockade från en korsus anslagstavla i början av 1940-talet. Kanske Ni inte hade uppklistrade skrivna uppmaningar, men gemensamma överenskommelser hur man skulle agera fanns säkert. Det är ju en förutsättning om man skall kunna jobba ihop.

Den första tesen är VAR MODIG VÅGA! Med den menar jag två saker. Man skall alltid ta ansvar för vad man gör och försöka använda sina starka sidor så mycket som möjligt.

Bästa Krigsveteraner, den tesen måste ju ha varit en grundpelare även för Er. Att ta ansvar för sina egna handlingar var ju ett måste. Jag kan tänka mig att det fanns många kritiska lägen där Er egen, men också andras framtid stod på spel. Att då fly sitt ansvar och knuffa över det på kamraten kunde få katastrofala följder. Det behöver ju inte ha varit någonting annat än att man t.ex. misskötte sin vakttur. Alla vet, och speciellt Ni, som varit ute vid fronten vad det kunde innebära. Fick Ni Er tilldelad en uppgift så skötte Ni den, även om det ibland säkert var svårt. Ni visste ju så väl att om Ni sviker så kunde det i värsta fall ha inverkan på hela gruppens framtid. Ett tydligt bevis på att Ni tog Ert ansvar är ju det att vi idag får fira julfest tillsammans i ett självständigt Finland. Det är tack vare Er och Era uppoffringar som detta är möjligt.

Att en och var gavs möjlighet att göra det han var duktig på var säkert också för Er en självklarhet. Ibland gavs det inga möjligheter till soloprestationer, utan i kritiska lägen gällde det att följa på förhand gemensamt uppgjorda planer, men när lugnet igen hade lagt sig så kan jag tänka mig att det också gavs utrymme för Er att göra det som Ni själva tyckte Ni var bra på. Det behövde ju inte alls ha något med själva kriget att göra, utan kunde vara någon helt annat, t.ex. att snida, musicera, skriva dikter, göra reparationer eller dylikt. Huvudsaken är ju att man ibland också får förverkliga sig själv genom att få visa sin starka sida. Då lyfts humöret och självförtroende, och då blir livet betydligt lättare. Ett gott självförtroende gör att man känner sig trygg. Man vet att man klarar av olika situationer. Har man trygghet i sin tillvaro så är sannolikheten att man lyckas i det man vill göra också mycket stor.

Den andra tesen är VI ÄR STARKA TILLSAMMANS! För oss betydde det att man skulle försöka få sin medspelare bredvid sig att lysa. Om hon gjorde en bra match så gjorde även jag det och då gjorde högst sannolikt också laget det. Att stöda och hjälpa sina medspelare blev för oss helt naturligt. Alla vill ju lysa, men den egna framgången fick inte komma på lagets bekostnad.

Ni befann ju Er i precis samma situation. Det fanns inget utrymme för någon soloprestation. Det kunde ju ha fått ödesdigra följder. Ni måste hela tiden tänka på hur Er grupp skulle gå vidare dag för dag. Vardagen ute vid fronten var väl som när man spelar match. Ibland går det utan bekymmer, men alltid emellanåt stöter man på problem. Det är vid sådana situationer man är i behov av stöd. Jag är helt övertygad om att det för Er också fanns tillfällen när Ni stötta och hjälpte Era kamrater. Det kunde ju vara någon som fått avslag på permissionsansökan, skadat sig, hade hemlängtan eller annars hade en dålig dag. Det är då de riktiga vännerna kommer fram. Det är då kompisen är av största vikt. Då behöver man någon att prata med, någon som man kan lita på, någon som bryr sig om en.

Det tredje ordet som var en grundpelare för oss var TÅLAMOD. Att bygga ett framgångsrikt lag tar tid. Det går inte över en natt. Ett lagbygge består inte endast av 11 bra spelare, utan minst lika viktiga är de som finns i bakgrunden. Tränaren, massören, läkaren, materialförvaltaren osv. En mycket avgörande roll i sammanhanget har också spelarens nära och kära. Utan deras stöd och engagemang skulle vägen till framgång vara betydligt svårare. Ordet tålamod var säkert också A och O för Er ute vid fronten. Det kunde gå timmar, dagar kanske t.o.m. veckor när ingenting hände. Allt var en enda lång väntan. Man kunde aldrig vara säker på hur nästa dag skulle se ut. Att leva i sådan osäkerhet krävde mycket av Er, och utan ett bra tålamod klarar man inte av det. Det som säkert ytterligare försvårade situationen var ju osäkerheten över hur man hade det där hemma. Hur skulle man klara det dagliga livet? Ansvaret föll ju på åldringar, kvinnor och barn. Att t.ex. utan häst klara av att sköta gårdens jordbruk var en tuff utmaning. Svårigheter är ju till för att övervinnas och med god grannsämja och stor hjälpsamhet bland befolkningen så lyckades man även på hemmaplan. Jag tror att den vi-anda som Ni hade ute vid fonten också spred sig hem till byarna och städerna, och därför lyckades Ni tillsammans. Jag hoppas innerligen att vi kunde få tillbaka en del av den andan i vårt samhälle. I stället för att söka fel och brister på allt och alla så borde vi ju vara tacksamma över vår situation och tillsammans föra vårt samhälle vidare.

Bästa krigsveteraner!

Det har i år gått 70 år sedan Vinterkrigets slut och 65 år sedan Lapplandskrigets slut. Finland genomlevde 105 dagar av ära i Vinterkriget och i över tre år kämpade vi i Fortsättningskriget. Kampen var som mellan David och Goljat. Finland klarade sig bra. Tack vare Er, Era kamrater som stupade, samt också tack vare det stöd Ni fick från hemmafronten förblev vårt land självständigt. Vi kunde bygga vidare på det demokratiska, fria finländska samhället. Priset som betalades var högt, men Ni visade med Era insatser hur viktig vår självständighet är, och vad det betyder att vara finländare.

Bästa festpublik!

När jag var en liten pojke hade jag för vana att sjunga mig till sömns. Sången är således ytterligare en gemensam faktor mellan oss. Jag hade glädjen att få lyssna på Veteransångarna i Kronoby kyrka på självständighetsdagen. Jag njöt verkligen av Er sång. Vilka stämmor. Man kan inte, ens i sin vildaste fantasi, förstå att medelåldern är 87 år. Fantastiskt! Vi har ju dessutom den stora äran att få höra Er uppträda efter en stund. På min repertoar den tiden fanns inte många sånger, men den var ganska vid. Minns tydligt än idag hur jag nynnade psalmerna: Blott en dag och Härlig är jorden. Psalmerna varvades med visan Sov du lilla videung och någon svensk schlager. Att det inte var någon skön sång har jag ljudbevis på. Pappa Bernhard hade en kväll i smyg bandat in på sin magnetofon min sång. Efter att ha lyssnat på bandet så har jag lovat mig själv, jag skall aldrig söka in till sångtävlingen Idol. Jag skyller trots allt den bedrövliga sången mera på den tidens tekniska utrustning, än på mina stämband.

Avslutningsvis vill jag läsa en del av texten till den svenska schlager som jag flitigt sjöng. Jag fattade inte då riktigt ordens innebörd, men av någon konstig anledning fastnade de ändå i mitt minne, och är idag minst lika aktuella som för nästan 50 år sedan.

I natt jag drömde någonting, jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut.

Jag drömde om en jättesal, där statsmän satt på rad.
Så skrev dom på ett konvolut och reste sig och sa.

Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär.
Och ingen känner längre till det ordet militär.

I natt jag drömde någonting, jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.

Med dess ord vill jag önska Er alla en riktigt Fridfull Jul och ett Välsignelserikt Gott Nytt År!

Referat i Österbottens Tidning från julfesten

< Föregående		Nästa >

Senast uppdaterad 2010-12-29 15:17