Jag sov i Marias lönngång

Medelpunkten i min barnsliga bild av Gamlakarleby är mitt barndomshem vid Torggatan. Men så var vårt hus också rena drömhuset i barnaögon. Det var stort och vackert och spännande med källargångar och vindsrum med skåpsängar, med uthus och lekstuga och en gårdsplan som räckte till för de vidlyftigaste lekar. Huset hade varit Maria Åker­bloms högkvarter (mera därom senare) och mina föräldrar köpte det 1922. På den då kala tomten växte det inom några år upp en trädgård som inte var av denna världen. Min mor hade grön tumme på båda händerna och ett levande intresse för växter och trädgårdsplanering. Min far var en tusenkonstnär, praktiker och skönsjäl i en sällsynt lyckad blandning, och med denna dubbelnatur vårdade han huset i nästan fyrtio år som om det varit ett levande väsen.

I dag finns ingenting kvar. Där den vita villan låg i ett träd- och blomsterhav står nu ett våningshus, en jättelåda som tusentals andra i vårt land, och blickar med uttryckslösa panoramafönster ner på en steril gårdplan med parkeringsplatser, och ut över en stadsdel som inte har den ringaste likhet med den idyll av grönska och snickarglädje som var mina barndomskvarter. Jag vandrade där i somras, kring det nya huset, på den mark som hade varit vår gårdsplan. Det var en otrolig känsla att inte veta på vilken fläck man stod, att inte kunna återplacera lekstugan, gungan, rosenrabatterna, syrenerna, den gamla brunnen. Inte ens en stubbe av jättebjörken fanns kvar, den som mätte 20 tum i genomskärning i brösthöjd — min far mätte alltid träd i tum. Allt var nerhugget, utjämnat och manglat till en krosstensmatta.

Det som hände med den vita villan vid Torggatan 6 var, ätt den hamnade i vägen för gatan som skulle breddas. Huset sågades av, och så fick det stå ett par år lemlästat i väntan på den slutgiltiga dödsdomen — ett tacksamt objekt för gamlakarlebyhumorn, som snart hade döpt krymplingen till Torggatan  ½ 6. Ett något bistrare utslag av stadshumorn hade huset fått smaka på ganska precis femtio år tidigare, då någon en natt med tjära textat ordet »straffinrätt­ning» över hela södra gaveln med jätteskrift. Det var under Maria Åkerbloms år i huset — denna ofattbara tid kring tjugotalet, då småstadsidyllen sprängdes av en tungomålstalande flicka på vit ridhäst. Detta hände innan jag föddes, men genom de spår hon hade lämnat kvar i huset och alla de berättelser jag hörde om henne, hör Maria Åkerblom ändå till mina livligaste barndomsminnen.

Huset byggdes 1917 av en byggmästare, som hörde till Maria Åkerbloms anhängare och som överlät villan som högkvarter för Maria och hennes s.k. inre ring. I det rum som senare blev vår »sal» hölls seanserna, där Maria själv föll i trance, och här begicks de beryktade »månskensbalerna».

Att huset var specialinrett för husundersökningar upptäckte min far ganska snart (han hade, som sagt, köpt villan 1922 när dess historiska epok var slut). Husets yttermått stämde inte med innermåtten. Skillnaden låg i en lönngång, en dubbelskrubb, som gick genom halva huset på bredden och genom alla tre våningarna på höjden. Mellan våningarna fanns luckor genom vilka beboarna vid behov tog sig upp och ner på en lös stege. Också yttertaket hade en lucka, som jag minns att man brukade säga var till för »direktkontakt med Gud» — jag vet inte om definitionen härstammar från åkerblommarna eller om den var ett utslag av stadsbornas ironi. Lönn­gången lär i alla fall ha fungerat utmärkt, och husundersökarna stod villrådiga när dramats huvudpersoner, som enligt all logik borde ha funnits i huset, alltid var försvunna vid razziorna. I lönngången i nedersta våningen hade man omtänk­samt nog byggt avsatser, som kunde tjäna som sovplats om husundersökningen drog ut på tiden. I den lönngången tillbringade jag min barndoms nätter, men då hade min far för länge sedan förvandlat dubbelskrubben till en sovalkov. Åker­blommarna hade också sörjt för att varje förändring eller renovering av huset under de två närmaste årtiondena blev spännande för oss; vi kunde alltid vänta oss att hitta ett eller annat dokument under ett dörr- eller fönsterfoderbräde.

I gamlakarlebytrakten var inställningen till åker­blomrörelsen i min barndom helt negativ, och många av historierna om Maria Åkerblom var säkert färgade av den attityden. Men för ett barn med aptit på sagor var berättelserna om den märkliga flickan gefundenes fressen. I min barnsliga föreställnings­värld blev Maria Åkerblom en blandning av prinses­sa och skogsrå. Jag var sladdbarnet som alla orkade berätta för — om Maria och hennes vita häst som bodde i vår bastu och hade det så fint att den hade bord med vit duk på och matta på golvet. Om hur Maria från stallet red ner förbi brunnen och stora huset ut genom porten, och hur det långa håret fladdrade när hon satte iväg ner längs gatan. Mest spännande var berättelsen om farbröderna som satt på vårt tak (takluckan hade tydligen en funktion!) och väntade på att Elia skulle komma och hämta dem med sin vagn. Fast ibland tyckte jag nästan synd om dem, för vårt hus var ju så högt och taket så brant och själv vågade jag inte ens klättra upp på lekstugutaket.

Bojen Huldén

Ur ”Österbotten” - 1975