Bekännelsen till justitiekanslern

Vi undertecknade, förgrundsfigurerna i den så allmänt sorgligt beryktade "åker­blomska rörelsen", vilken rörelse utgjort en oerhörd skamfläck för hela kristenheten på jorden, enär den ju utövat sin verksamhet under kristendomens vita täckmantel under vars menlösa skydd och täckelse den planerat och utfört de grövsta missgärningar och brott, dymedelst dragande smälek över dyra Jesus namnet t.o.m. förtagande härigenom detta namns frälsningskraft både för dess förkunnare, dess bekännare, som ock för dem som verkligt längtat efter grunden till ett livs varaktiga bärkraft bortom döden - ha nu undergångna sommarens förlopp mött Jesus, likasom Saulus mötte honom på Damaskus-vägen, Apg. 9:1-31, och likasom han, vilja vi, lika öppet, lika oförskräckta och ärliga ej allenast inför Gud, utan jämväl inför Finlands myndigheter, prästerskap och folk, egna, släktingar, vänner och anförvanter, som ock inför hela världens folkslag, erkänna våra för­felade livs stora misstag, i det att vi i stället för att tjäna den allsvåldige Guden, som vi av hjärtat ock trodde oss tjäna - tvärtom direkt varit anledning till Jesus namnets förlöjli­gande och försmädande där det förkunnats till syndares frälsning, genom de nesliga brott vi begått, under det vi samtidigt bekände oss vara Guds barn.

Oförmögna i ord uttrycka den tacksamhet vi känna över Herrens gränslösa, ofattbara nåd och visade barmhärtighet, då han återupprättade oss, som han varit fullkomligt berät­tigad utstryka från jorden på grund av de missgärningar vi gjort i hans namn, vilja vi nu med hans nådiga kraft och trofasta bistånd, avkasta den hemska slöja, som likt ett sorg­flor under alla dessa gångna åren hängt över detta s.k. Guds verk, som ändå i själva ver­ket sist och slutligen, befunnits utgöra ett satans mästerverk, 2. Kor. 11:14-15, ett verk, som en av djävulens överänglar, iklädande sig i ljusets skepnad i människogestalt, Gal. 1:8, förberett och lett med det förskräckliga resultat, tidningspressen på sin tid i hela världen tillkännagivit.

Vi vilja genast hava fastställt, att ingen av oss personligen hyser varken avoghet, hat eller några hämndkänslor gentemot Maria Åkerblom eller Eino Vartiovaara, ty sådant får ej inrymmas i ett renat hjärta, utan drivna av våra, nu genom Guds ord och den Helige Andes upplysning väckta samveten, som satan ända härintills på ett övernaturligt och listigt sätt lyckats binda under alla dessa år, taga vi detta steg. Gudi vare tack och lov!, som öppnat våra ögon, innan det var för sent, eljest hade vi förvisso, innan detta skrives, ånyo suttit bakom fängelsets järnbommar för åtskilliga år framåt för förnyade försök till hennes försättande på fri fot genom våldsåtgärder, alla myndigheters bevakande till trots, ty detta skulle skett på order av Maria Åkerblom. Men Herren som såg vår blindhet och att vi i lydnad, av rädsla ej vågade motsätta oss henne, utan till och med härför skulle ris­kerat liv — kom själv oss till mötes på ett lika tydligt sätt som han första gången mötte oss, då vi levde i världen och frälste oss ur syndens våld. Huru skulle han kunna förneka sin egen kärlek och godhet, som såg sina hungrande barns längtan, säg oss arma,, förvillade, utpinade, slutkörda människorester, orkes- och försvarslösa drivas mot det vitmenade helvetets eviga avgrund. Och därför tacka vi nu vår älskade Frälsare, vår Själshövding, vår trofaste, käre Mästare och Herre av hela vårt hjärta! Då vi tidigare lagt allt i kampen för vår övertygelse, fastän vi därvid t.o.m. tvingades använda brott, huru mycket lättare ha vi ej nu att såsom barn få lämna oss själva och vår framtid i Herrens hand. 5 Mos. 18:20-22. Vi trodde Maria Åkerblom och Eino Vartiovaara vara helgon, men de såsom ledare, bildade tillsammans med oss en stab av orenlighet och intriger, där mörka planer smiddes, kända genom en massa rättegångar, Maria, känslig för smicker, egensinnig och egenkär,  andades ve över den människa, som vågade opponera sig emot eller eljest klandra henne.  Snart blev det, i liknelse sagt, automatiskt en vana, att om Maria sade, att vitt var svart eller att svart var vitt, erkänna detta. Ingen iddes ens diskutera saken, utan sannade helt enkelt med för att undslippa personliga obehagligheter. Hon, Maria, kan förliknas med bibelns Isebel och Vartiovaara med en sannskyldig Ahab, 1 Kon. kap. 16-22, där egoism och egenkärlek ställdes som Guds verk och borde försvaras med vilka medel som helst. Bibeln var ej längre grunden, ty utanpå den ställde sig Maria Åkerblom och framhämtade i dvalatillståndet bl.a., att bibeln vi på jorden använde blott utgör ett utdrag ur himmelens stora bibel. Steg för steg insnärjdes vi under hennes personliga inflytande. Det hon sade var lag i vilken sak det än vara månde. Hon tog på sig ett fruktansvärt ansvar, en makt över liv och död. Man började frukta henne såsom en tyrann. Skoningslös var hon mot den mot vilken hon riktade sin vrede. Om hon, Maria Åkerblom, eller han, Eino Vartiovaara, var den högre drivande kraften av dem båda, få de sig emellan tvista om. Ett orent liv låg bakom det hela hur det än vändes.

Ja, vi undertecknade, såsom redan nämnts förgrundsfigurerna i denna religiösa verk­samhet, hava inför Herrens heliga ansikte beslutat framhämta i ljuset vad som utövats i mörkret till myndigheternas och allmänhetens skärskådande och hoppas, att det länder till en hälsosam varning för religionens bekännare att de allenast bygga sin frälsning på Kristus klippan och honom korsfäst och att i bibelns ljus noga rannsaka sig själva med vilket material de bygga sin frälsning på denna grundval, att de med helig fruktan och ) räddhåga göra sin kallelse och utkorelse fast, ty sällan har en väckelse i sin första upprinnelse varit mera oemotståndlig, kraftig, övertygande och fängslande än denna, innan J synden, högmodsdjävulen, fick insteg i Maria Åkerbloms själ genom människopris, smicker och skänker och så småningom uppammade henne att tro sig vara något i sig själv, utrustad som hon var med stora andliga gåvor.

Vi måste förstå, att då t.o.m. skapelsens ängel, Lucifer, kunde falla i himmelen, där ju ingen synd fanns och där inga frestelser voro, genom de stora gåvor och den stora makt den innehade, då den eftertraktade Guds ställe, Guds äreplats, huru mycket lättare kunde icke ett människobarn, omgivet av synd, falla, en ensam obildad flicka falla offer för samma synd, som icke hade någon som försvarade och skyddade henne då människorna smickrade henne, ovisligen likasom vi själva - uppburo henne ehuru de hade bort förstått vilka förfärliga fallgropar och frestelser de satte i hennes, Maria Åkerbloms, väg och tillstadde frestaren föra henne upp på bergets krön. Matt 4:8-9. Tänk de tusenden och tusenden den barnsliga flickan såg samlas kring sina möten, såg hurusom tårarna flödade inför den kraft, som åtföljde hennes förkunnelse, fick emottaga förtroenden, uppvakta­des med gåvor, samt upptogs såsom fosterbarn i ett bildad hem (forstm. Vartiovaaras) med finare umgängesvanor, och infördes bland bättre kretsar, själv utgången från ett mycket enkelt och fattigt hem. Var icke allt detta tillräckligt för högmodsdjävulen att blanda sitt gift i hennes verksamhet.

Enkla, öppna, rättskaffens landsortsbor i oss själva och som intet haft att dölja för offentligheten, ty ingen av oss har ju något i våra tidigare liv varöver vi behövt blygas, desto mindre varit i kontakt med lagens arm, innan dessa olycksbringande rättegångar kommo före i Österbotten, ha uppfostrats till flärdfria, idoga, samhällstrogna medborgare, som lärt oss att älska våra hembygder, vårt fosterland mera än dem, men högst av allt vår Gud.

Direkt frälsta från världen, däri vi haft vårt umgänge och våra intressen, hade vi aldrig kunnat hysa den avlägsnaste aning om att en sådan oerhörd falskhet och listigt sa­tans verk kunde existera mitt i ett så allmänt upplyst, kristet land som Finland. Om nå­gon har kommit underfund med och dyrt fått plikta, ja hart när med sina själars förlust betala sina vunna erfarenheter i satans djupheter, Upp. 2:18-29, så är det sannerligen vi. Aldrig hade vi mera med egen kraft förmått avslita de band varmed satan omsnärjande våra själar och samveten, förblindat oss. Ja, ingen vet, huru dyrt vi fått betala vår vunna kunskap. Härtill har åtgått alla våra jordiska egodelar, ännu ytterligare behäftas vi för framtiden med stora skulder genom de i våra namn upplånade medel, som vi riskerat i 5 vår blinda övertygelse för detta s.k. Guds verk; personligen ha vi avtjänat fängelsestraff.  Skoningslöst har satan genom dessa båda, Maria Åkerblom och Eino Vartiovaara förkros­sat det egna jaget i oss, lik piskade slavar förfärade över den hemska hotande förbannelse, som likt ett bart huggande svärd hängt över våra huvuden, blinda såsom förbundna slaktefår, vilka alltid måste motståndslösa lyda sina plågoandar, ha vi icke ens vågat höja en röst om hjälp till försvar. Hon, Maria, fick vad hon ville ha: ridhästar, hundar, villor, bil, fina möbler, instrument, en stab av lydiga tjänare, pengar, pengar och åter pengar. Allt delade hon med sin fosterfader, Vartiovaara! Hans förslag i penningesaker, rättegångsväg, personliga förmåner, bekräftades av henne i dvala såsom Herrens vilja. Vi dömdes till djupaste avgrund, om vi ens vågat fråga: varföre? Dvalatalen tvingade oss till sist även att lyda henne i vaket tillstånd under hemska hot om olydnad, så att en formlig skräck för henne kom in bland oss och så in i skaran. En förfärlig synd, att i Herrens he­liga namn framhämta sina egna intressen och bestyrka dem med, att hon, Maria, haft nå­gon syn eller uppenbarelse! Hes. 18. Samma skräck skulle gå utåt, så att ingen skulle våga komma emot henne med anklagelser, därföre mordattentatet emot länsman Wenelius. Ofta ha vi fått påtaga oss saker, för att skydda Maria och Vartiovaara, fastän de t.o.m. fräckt beljugit oss inför skaran, nedsvärtande oss i skarans ögon, som naturligtvis i blind­het vid minsta vink, hade misshandlat oss, ej vågande tredska av fruktan för henne, fastän de ock skulle misstänkt äktheten av hennes beskyllningar.

Endast Herren Jesus allena vet och har sett vad våra själar, kropp och ande genom­gått, lidit, svultit, huru våra samveten dödats, sedan våra jordiska egodelar oss frånnarrats, och vår väg gått utför brottets branter under skenfagra löften blandade med hotel­ser, att den som icke håller ut intill änden blir ej frälst; prövostenen, lärjungaskapets: "lämna allt", ända till blods självförsakande väg. Vilka förfärliga slitningar i hemmen makarna emellan, som t. om. föranlett boskillnad, skillsmässa, ekonomiska svårigheter i brist på det allra nödvändigaste, prövningar i hemmen med far eller mor i fängelse, i vissa  familjer båda, barn ha fötts i fängelse, bojkott så att barnen ej fingo arbete om de uppgåvo varifrån de voro, tvingades ljuga för familjens utkomst. Sedan det fasta kapitalet tagit slut, hamnat i Vartiovaaras och Åkerbloms ägo, tvingades man av den hårt förvärvade utkomsten avstå en del för detta s.k. Guds verk, ja ofta under försakelse. I åratal efterspanade föräldrar, som inblandats i rättegångar, funnos, som måste dölja sig så­som flyktingar, ehuru det varit långt lättare, att avsitta straffet, framför denna nervösa tillvaro att städse känna sig efterhetsade. Allt detta lidande hade föranletts av Vartiovaara och Åkerbloms tryck och hot. Miljoner av skarans medel har runnit dem mellan fingrar­na, utan någon tillstymmelse till välsignelse, ingen kan därföre i dag ens se var en enda tusenlapp finnes - allt har försvunnit i havets djup och uppslukats av förbannelsen. Gud har i sin rättfärdighet ej kunnat annat inför detta avgrundslika intrigspel. Skulle vi tidigare granskat våra liv inför bibelns ljus och dess omutliga sanning, hade vi nog tidigare vaknat till besinning, men bibeln kom i andra rummet, dvalan i första. Ingen har förtroende för oss ännu, ty den hemska slöja som hänger över oss gör att vi ännu stå praktiskt taget långt under människovärdighetens vanliga nivå. O, älskade egna och kära, ni som vi så djupt föraktat just därföre att ni dragit er åt sidan, togo anstöt, ha ni månne kunnat tillräckligt tacka Herren för er räddning från de lidanden, den förfärliga förvillelse vi genomlevat och var nära att kosta våra själars eviga undergång! Skynden eder att tacka Gud! Sanner­ligen är det inte hart nära omöjligt för obefästade kristna, att under denna sista förförel­sens tid mänskligheten nu genomlever, bevara sig för antikrist bläckfisksugande, rovlystna starka armars grepp efter själen.

Människan är ju till sin natur i sig själv högst obenägen till underkastelse och håller likasom en ära i att leva med ett obrutet sinne, varföre satan i ljusets och oskuldens skepnad genom denna till synes barnsliga och rena jungfru, sedan han först fått henne att falla i högmodssynden, för att tjäna sina syften, inblandade lögn och sanning om vart­annat i dvalatalen. Ja, förresten bar hon redan lögnens ande i sin barm fastän tillsvidare passiv vid sin ankomst till Österbotten. Genom sin föregivna ungdom ville Maria krafti­gare imponera, psykiskt inverka på sina åhörare. Naturligtvis såsom oerfarna nyssomvända med oböjda sinnen, tjusades vi genom de löften, som vi erhöllo om framskjutna äre­platser och rikedomar i förestående uppseglande stora s.k. Guds verk, såsom hon sade sig vara sänd av Herren att upprätta i de sista tiderna.

I oss själva älskade vi Herren av hela vår själ och hade beslutat egna våra liv och fram­tid för hans rikssak, varföre denna profetia eller utsaga, så meddryckande som den var, vann på samma gång fullt genklang i våra hjärtan. Om vi gå ut från lärjungaskapets villkor: "allt för Jesus", var detta just det vi ville, nyomvända, och hänförda över Guds godhet som bevisat oss denna särskilda utkorelsens nåd. Då våra hjärtan blivit vana att blint sluka dvalatalen såsom komna direkte från Herren själv, använde sig satan av vår enfaldiga kär­lek till Gud och blandade lögnen i den finaste form i dessa dvalatal, och som så småning­om invaggade oss därhän att list vore tillåten och lögnen vårt vapen emot utomstående, då målet befrämjade detta s.k. Guds verk. Likasom svärdet med vilket Saul tidigare slagit sina fiender blev för honom det på vilket han störtade sig, blev för oss lögnen med vilken vi skulle försvara oss, det varpå vi alla störtade och föllo i våra egna gropar.

Genom dvalatalen nedmejades allt motstånd i oss! Vem riskerade tvivla när Gud tala­de? Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mera! kom det. Naturligtvis var det en mängd av åhö­rarna som drogo sig tillbaka denna tid. Detta tolkades så enkelt, att de icke voro "utval­da", ja, huru många av de 5.000 män som Jesus bespisade, följde honom till Golgata? Samvetsrösten i våra hjärtan avtrubbades. Samvetet kan uttänjas i vilken riktning man önskar och utgör praktiskt taget, sist och slutligen en samling intryck från omgivningen, här från Maria och Vartiovaara, och det vi inplanterade i varandra och i skaran i samma riktning, då bibeln, Guds eget ord, såsom grundval för samvetet, förbisågs. Alltså från denna tid började den vilda ritten över allt heligt, rätt och sant, sunda seder och vackra hävder. Det var ett triumftåg satan gjorde i denna s.k. Herrens hop. Den uppammade listigheten förde bedrägerier i släptåg, som i sin tur behövde skyddas av lögnen. Lögnen i vanlig bemärkelse bytt snart plats med sådana inför rätta, meneder, då Maria Åkerblom och Vartiovaara skulle skyddas. Efter menederna följde mordattentatet. Sedan marken var så pass beredd, kunde rättegångar bedrivas i vilken riktning som helst i försvarssyfte, ty vittnen fanns och Vartiovaara var den, som också visste använda sig av dem — och varje sak som ledde utför syndens branter tolkades såsom prövning för skaran, att vi måste kasta oss fullkomligt ut på djupet och bliva h.o.h. beroende av Guds nåd (men det blev i själva verket Maria Åkerblom och Eino Vartiovaara som ägde våra själar och som bestämde, om vi välsignades eller förbannades). Ett förskräckligt ansvar vilar på dem som förfört så många själar och bundit dem vid sig (och binda ännu i detta nu många vid sig).

Det var Maria Åkerblom som gav order om mordattentatet emot länsman Ernst Wenelius och Wartiovaara var den dirigerande kraften som såg till att befallningen åtlyddes.

Utom själsligen bundna vid Maria Åkerblom voro vi ju tidigare materiellt utblottade genom henne och Vartiovaara, först vi närmaste, varefter vi på deras order hjälpte dem att lätta skaran i sin helhet på all deras egendom, löst och fast; andligen bojkottades vi därigenom att våra barn strängt förbjödos vidare skolutbildning utöver folkskolans på få bestämda undantag när, ej heller tilläts någon besöka stadens eller församlingars kyrkor eller bönehus, varförutom nådemedlen, nattvardens bruk och värde sådan den nu utdelas, förringades. Andra församlingars gudstjänster föraktades såsom surrogat i jämförelse med den mat vi erhöllo genom henne i dvalatalen. En försiktighetsåtgärd, så att själen skulle sova lugnt i satans famn! Hade vi besökt kyrkan hade tvivlets tankar måhända uppstigit och själen sökt sig fri ur detta kaos.

Genom allt det vi upplevat, åhört och sett, har namnet "Åkerblommor", "åkerblomska skaran", "åkerblomska rörelsen", formligen blivit oss så äckligt, så styggeligt, att vi totalt avsäga oss all gemenskap med allt som har något med denna sammanställning att göra och anhålla ödmjukt, att detta namn aldrig namnes i sammanhang med våra namn, ty detta namn framhämtar de bittraste, sorgligaste lidanden och själskval i våra minnen.                           

Vi har begått de brott vi anklagats och dömts för och väl förtjänat de av rätten ut­mätta frihetsstraff vi avsuttit, men inga av dessa brott ha vi självvilligt gjort eller förlett andra till, utan ha vi därtill formligen tvingats av Maria Åkerblom och Eino Vartiovaara.

Enär också vi själva en gång skola ställas inför Guds den Eviges rättfärdiga domstol, öga mot öga med våra gärningar, inför vilkens ljungeldsblickar ingen förmår skyla sig, äro vi också villiga såsom Herren Jesus lär oss i bönen "Fader vår", att av hjärtat förlåta Maria Åkerblom och Eino Vartiovaara deras missriktade liv emot oss och hoppas innerligt, att Herren skall ännu kunna nå deras samveten och ge dem nåd och kraft till sann och verklig ödmjuk bekännelse, ånger och bättring, i och för vilken orsak vi redan genom brevskrivel­sen till fängelserna till dem vardera i kärlek allvarligen bett dem att erkänna sina brott, samt upplyst dem om, att de aldrig mera i oss få understöd i något, som strider emot bibelns lära och Finlands lag.

Tillintetgjorda av samvetsförebråelser och blygsel över våra missgärningar, erkänna vi i djup ånger och försagdhet, att vi förbrutit oss emot lag och rätt, samhällsordning och skick, emot överhet i landet, emot alla Guds tio bud, jämvel ock förnekat det Guds ord som lär oss, att överheten är av Gud förordnad, och ej heller ha vi härintills i våra liv mera lytt Gud än människor, vilket allt vilar som en bitter erfarenhet i våra själar, som sent skall glömmas, vårföre vi inför landets myndigheter, kyrkans överhet och herdar, Fin­lands folk, egna, kära och vänner, samt alla som vi genom våra förfelade liv skadat eller sårat ödmjukast anhålla om förlåtelse, nåd och skonsamhet med bön om att försöka glömma allt.

Helsingfors, den 7 december 1932.

ARH              KAH              VG              CEE              IES              FCJ