PÅ SJÄLENS VINGAR

1) 

En ängel tog mig en gång ömt vid handen

Och ledde mig ut på en öppen hed,

Där lyfte Han sig upp mot Himlaranden,

Och vid Hans sida fick jag följa med.

2) 

Förtjusande och underskön var dräkten,

I rika färger och i guldbrokad,

Besatt med pärlor — Skön var morgonväkten

Då vi från jorden gåvo oss åstad.

3) 

Hans svarta lockar fladdrade för vinden,

En gyllne krona omkring dem han bar.

Hans flykt var ledig, mjuk och snabb lik hinden,

Mot högre världar stolt och skön Han far.

4) 

Scharlakansröd, med blå och smaragdgröna

Broderier Hans täcka mantel var.

Beströdd med diamanter, undersköna

På bröstet gnistrade en stjärna klar.

5) 

Ett bälte, rikt broderat och utsirat,

Omslöt en genomskinlig slöja skön.

Liksom en krans det var kring höften virat,

I spännet glimmade en pärla grön.

6) 

Skön var Hans dräkt, men skönare Hans vingar,

Snövita gnistrande i silverljus!

De stod ibland lik eldförgyllda bågar,

Och när de rördes, hörde jag ett sus.

7) 

Jag blev förskräckt då jag såg ned mot jorden,

Men ängeln märkte det och sade ömt:

"Var icke rädd, snart skall kring gyllne borden

Du skåda få, vad du ej ens har drömt"!

8) 

Men, sade jag, hur kan jag med dig komma

I denna usla dräkt — Han smålog blott

Och fäste i min barm en ljusröd blomma,

Som doftade så härligt, ljuft och gott.

9) 

"Var fick du denna blomma, kära ängel"?

Jag sporde, men i samma ögonblick

Jag varsnade en praktfull blomsterstängel

I ängelns hand, från den jag blomman fick!

10) 

"Den blomma som jag gav dig är en lilja

Som vuxit i de frälstas örtagård.

När du den har kan intet dig åtskilja

Från mig, — håll därför noga om den vård.

11) 

Snart skall du själv få skåda örtagården,

Där dessa liljor stå i härlig prakt.

Av dina egna vänner få de vården,

Det är just de som liljefrö där lagt".

12) 

"O, ängel — ängel! Säg mig vad du menar,

Vi fara väl ej upp i Himmelen?

O, skynda då, att vi ej oss försenar,

Ack, får jag se de älskade igen?!"

13) 

"Ja", sade ängeln leende, "vi fara

Dit upp, där dina kära vänner bo.

Du har ju redan där en liten skara

Som genom dig uppvaknade till tro".

14) 

 "Ack, det var Herrens Ande som dem ledde,

Ej jag — o, ängel — jag är stoft och mull.

Det var för dem som Herren Jesus blödde,

De blevo frälsta endast för Hans skull".

15) 

"]a visst, ja visst! min vän du missförstår mig,

Ej någon ann' än Jesus frälsa kan,

Men Han utväljer ofta redskap åt sig,

Och genom dessa små arbetar Han.

16) 

Det var blott nåd — stor nåd att du fick väcka

I synden slumrande och leda dem

Till livets flod, där de sin törst fick släcka

Och börja vandra mot Jerusalem.

17) 

Se, därför sade jag: 'din lilla skara',

Du kallar så dem själv, min lilla vän".

"Ja, jag gör det! ack, finge jag blott vara

För alltid där hos dem, i Himmelen"!

18) 

"En liten stund — en mycket liten bara,

Skall du få vara där i deras hem,

Men sedan måste du tillbaka fara,

Ty du har icke tid att bli hos dem".

19) 

Jag suckade, men ängeln sade stilla:

"Du måste samla många själar än.

Skall icke glädjen då bli stor, min lilla,

När du får komma hem till Himmelen"!

20) 

"Ja — ja"! jag ropade, nu brann mitt hjärta

Av längtan att få locka själar fram

Ur djupa snår, ur synd och sorg och smärta

Och leda dem till Frälsaren, Guds lamm.

21) 

"Men ack, jag är en fånge, ängel kära,

Hur skall jag kunna verka mer för Gud?

Jag har förlorat rykte, namn och ära,

Jag bröt i världens ögon lagens bud".

22) 

"Jag vet din sorg, jag räknat dina tårar,

Och därför tog jag dig på denna färd,

På det du måtte glömma allt som sårar

Och återvända glad till denna värld.

23) 

När du en stund får vara hos de dina,

Som älska dig och tro dig och förstå,

Då skall din sorgens panna börja skina,

Som en pånyttfödd skall du bliva då".

24) 

De sista orden, som min ängel sade,

Jag knappast hörde, ty jag kände att

Jag ville falla ned, men ängeln lade

Sin arm kring mig och höll mig stadigt fatt.

25) 

Bland moln, guldglänsande i skön belysning,

Vi flögo upp mot Himlens blå kupol.

Det låg uti vår färd en sällsam tjusning,

Vi stego rakt emot den gyllne sol.

26) 

Jag såg ej jorden, den var helt försvunnen,

Men genom molnen såg jag Himlen blå. —

Men nu helt visst vi denna gräns upphunnit

Varöver jordebarnen ej få gå!

27) 

Jag saknar luft, — det känns så tungt att andas,

Jag ville tala, men jag ej förmår,

Allt blir ett virrvarr, mina tankar blandas,

Men ängeln blott kring mig sin mantel slår.

28) 

Huru länge jag slumrat vid ängelens bröst

Vet jag ej, men jag vaknade då

När jag hörde en ömmande kärleksfull röst,

Det var ängeln som talade så:

29) 

"Ser du stjärnan framför oss, så strålande klar?

Det är ditåt vi styra vår färd!

Det är där som din skara i trygghet du har,

I den skönaste ljusaste värld."

30) 

Det var ljust, mycket ljust, likväl kunde jag se

Bland millioner på Himmelen blå,

Stor som solen, en stjärna, så praktfullt sig te,

Rakt mot Henne vi nu tycktes gå.

31) 

Atmosfären var härlig, jag andades lätt,

Fast så långt än från stjärnan vi var.

Ut ur etern vi kommit — ett molnlager tätt

Plötsligt bortskymde stjärnan så klar.

32) 

Länge ilade vi fram bland molnena så,

Förrän åter vår stjärna vi såg,

Men nu var det ej mera en stjärna, — nej då!

Under oss stora landskap där låg.

33) 

Nedåt, nedåt det bar mot ett grönskande land,

Jag var hänryckt och stum utav fröjd.

Redan såg jag där nere en gyllene strand,

Fast så högt vi än flögo i höjd.

34) 

Omkring oss svepa änglar i strålande skrud,

Varje moln av seraferna små

Och keruber är smyckat, lik Himmelens brud,

Där i växlande former de gå.

35) 

Överallt synes fåglar i prunkande färg

Ila fram, både stora och små;

Ståtligt flyga de över de skyhöga berg,

Vilkas toppar till molnen uppnå.

36) 

Över höjder och dalar och sjöar och fjäll,

Friska grönskande skogar vi nå.

I en storartad skönhet stå klippa och häll,

Deras färgton är djup asurblå.

37) 

Luften kännes så frisk och så stärkande här,

Det gör hjärta och sinne så glatt.

Sceneriet så stort och förtjusande är,

Att det bländar min själ, gör mig matt!

38) 

Överallt se vi hyddor och villor och hem,

Gullförgyllda i solarnas sken!

Smäckra pelare stå liksom vakter kring dem,

Flaggbeprydda de stå var och en.

39) 

Överallt stora skaror av änglar sig rör,

Barnen springa och leka så nätt.

Höga hopp, långa skutt de små fåglarna gör;

Hind och hjortar sig föra så lätt.

40) 

Allt är liv, allt är lust, här finns ej någon sorg,

Allt är glädje och oskuld och fröjd.

Allt är skön harmoni i den Himmelska borg,

Här finns ingen, som ej blivit nöjd!

41) 

Plötsligt sänkte sig ängeln, och då jag såg ned

Blev jag varse en jublande hop.

Strax jag märkte de mina som voro där med,

Vi mottogs med högt hurra-rop.

42) 

Vart min ängel försvann Vet jag icke minsann,

Ty man slet mig ur famn och i famn;

ja jag närapå kvävs

Av den ömhet, som hävs

Över mig, — alla ropa mitt namn.

43) 

Men när stormen sig lagt Och jag bävande sagt:

"Mina vänner, ni kväva mig snart",

Brusto alla i skratt

Och utropade glatt:

"Hemåt nu — hem till slottet med fart"!

44) 

Och vi gåvo oss av, Lik ett gungande hav

Var den skara som jublande skred

Mot ett gyllene slott,

Där sin hemvist den fått;

Och jag arme, jag fick följa med.

45) 

Nu först hade jag tid

Att betrakta i frid

Denna skara i skinande skrud.

Och det första jag gjord',

Fastän utan ett ord,

Var att räkna dem tyst, utan ljud.

46) 

O, hur glad blev min själ

När jag fann alla väl,

Ingen enda var borta av dem,

Som från jorden gick bort

För en tid ganska kort,

Alla hade de uppnått sitt hem.

47) 

Liten Valborg, kokett,

Räckte mig en bukett

Rosafärgade blommor och sad':

"Lilla Lasse och jag

Vattnat dem varje dag,

Vi med dem ville göra dig glad".

48) 

På en grönskande slätt,

Prydd med flaggor så nätt,

Ligger Borgen — en verklig juvel! —

Innesluten av berg

I den skönaste färg,

Imposant, stor och fin — dock ej stel.

49) 

Slottet glittrar i gull

Dess kupol är ju full

Av juveler, som stråla så skönt.

Nära denna klenod

Flyter stilla en flod,

Vilken skimrar i blått och i grönt.

50) 

Smakfullt trädgårdar stå,

Vackra parker också,

Omkring detta bedårande slott.

Och kastanjer där finns,

Även bokar jag minns,

Som ge' skugga i rikaste mått.

51) 

Frisk står skogen, och grön

Över slottsbergens krön

Höja furorna trotsigt sin krans,

Och inbädda så nätt,

På ett tjusande sätt,

Dessa berg i den skönaste glans.

52) 

Frisk är luften och klar,

Svalka, renhet den har

En arom ock som vidgar mitt bröst.

Verklig njutning det är

Att få inandas här

Denna friska och härliga luft.

53) 

När vi kom in i slottets största sal

Uppstämdes strax en sång,

Och sedan hölls ett härligt, vackert tal

Om evigheten lång.

Ack, hur den salen strålar

I skön och färgrik prakt!

Den ståten ingen målar

Med dödlig mänskas makt.

54) 

Bord, stolar, allt i härlig guldbrokad,

Med ädelstenar på.

Förhängen och gardiner i en glad

Färgton, med pärlor små.

Scharlakansröda kuddar

På soffor och på golv,

Med pärlbeprydda uddar,

På varje sida tolv.

55) 

Storartad är den prakt som fönstren har,

Var ruta målad är,

Och genom dem inströmmar alla dar'

Ljusvågor, här och där.

Förtjusande är pelarne

I rött och grönt och blått,

De bära upp kupolarne

I detta sagans slott.

56) 

Två hundra stå i sirlig skön spiral,

Med rosor smyckade.

Med ord ej kan beskrivas denna sal,

De bli misslyckade.

Det är blott själens öga

Som stundom skåda får,

Vad där uti det höga

De frälsta återstår.

57) 

I matsalen, kring många gyllne bord,

Vi samlas alla nu.

Det är så tyst, ej hörs ett enda ord,

Men vita änglar, sju,

Servera rikligt frukter,

Smakfulla, doftande

Av ljuvaste vällukter,

Stor mångfalld de bete!

58) 

Men vad är det? O, vilken ljuv musik

Jag hör, men ingen ser!

Vad den är skön, på klang och toner rik,

Den liksom flyter ner

Rakt ifrån sals kupolen.

Man spelar uppe där,

Ur harpan och fiolen

Framtrollad tonen är.

59) 

Sedan måltiden slutad var

Gingo vi ned i parken.

Varje träd sköna blommor bar,

Liljor växte på marken.

Fåglar sjöngo i varje gren —

Slottet glittrar i solens sken.

60) 

Fram mellan blomsterbänkar gå

Porlande silverbäckar,

Och omkring gyllne dammar stå

Doftande rosenhäckar.

Alla vägar, av gyllen sand,

Glimma vackert i solens brand.

61) 

Berget, som mitt i parken står,

Liknar röda rubiner!

Glada barn, som klättra därpå,

Liksom stjärnorna skiner.

Vita kläder mot röd rubin,

Är det icke en tavla fin?

62) 

Gyllne fiskar av alla slag

Simma i vattnet klara.

Stolta svanor med skönt behag

Omkring dammarna fara.

Och bland blommor och gröna blad

Springer hjorten, så trygg och glad.

63) 

Mitt i denna bedårande park

Lägra vi oss tillsamman.

På den blomstrande gröna mark

Dukas, i fröjd och gamman,

Vin i vackra bägare små;

Röda, gula, gröna och blå.

64) 

Vita änglar i rosensol

Spela på harposträngar!

Färgrika fåglar, tusental,

Högt över blomstersängar

Kvittra, drilla och sjunga glatt,

Stundom hörs barnens muntra skratt.

65) 

Små keruber i blomsterskrud

Bjuda oss ut på floden.

Båten är smyckad, som en brud,

Och bredvid ankarloden

Stå serafer och motta' oss,

Sedan kasta de genast loss.

66) 

I de djärvaste kurvor går

Floden fram mellan bergen!

I den friskaste grönska står

Slätten i vackra färger.

Alla träd stå fulla av blom;

Denna sköna prakt gör mig stum.

67) 

Nästan hela floden är full

Av förtjusande båtar.

Dessa äro av idel gull,

Och med flaggor de ståtar.

Med fioler man spelar där,

Vinden tonerna till oss bär.

68) 

Överallt längs den gyllne strand

Se vi palats och hyddor.

Kanaan är ett kuperat land,

Över djupen gå bryggor.

Friska skogar och gröna fält

Skymta förbi, med vita tält.

69) 

Vackra, prydliga kläder bär

Alla vi se längs stranden.

Skönast dock på en brygga där

Står, med blommor i handen,

Broder Sigurd och vinkar glatt

Med sin rosenbeprydda hatt.

70) 

När vi oss uppreste så fingo vi se

På tronen, i skinande kläder,

Vår Konung så innerligt varmt mot oss le;

Den synen ännu högt mig gläder!

Men varifrån hade Han kommit?

71) 

Först blev det så tyst i den glittrande sal,

Vi hörde ej ens våra hjärtan,

Men plötsligt uppstämdes båd' sånger och tal,

Vi kunde ej dämpa vår längtan;

Och Konungen smålog och sade:

72) 

"Jag hörde de böner som sändes till mig

Från templet, för villande själar,

Då ville jag komma, min skara, till dig,

Jag älskar så varmt dessa trälar

För vilka du till mig har ropat.

73) 

Jag vill mig förbarma och uppsöka dem

Som fångats av synden och flärden,

Som eder, jag även vill hämta dem hem, 

Engång från den syndfulla världen,

Min skara, jag hör dina böner!"

74) 

Och vändande sig emot mig, där jag stod

Förlamad av glansen och nåden,

Han sade: "Kom fram till din Frälsare god

Och mottag de vänliga råden,

Som jag dig vill giva, min lilla".

75) 

Jag trädde då darrande fram och Han tog

Mig vänligt och stilla i handen.

Han bad mig gå ut i den villande skog

Och fångarna lösa ur banden,

Och leda dem alla till Honom.

76) 

Han sade: "Du får ej bli ängslig och rädd,

Fast ulvarna omkring dig tjuta,

Ty du skall av hjälpande änglar bli stödd

Och jag skall dig aldrig förskjuta,

Var trogen och lön skall du ärva"

77) 

"Men dyraste Jesus, du vet ju att jag

En ärelös fånge är vorden,

Jag lidit så mycket och blivit så svag,

Hur skall jag då kunna på jorden

Hopsamla de villande själar?

78) 

Jag är så föraktad och avskydd också,

Bland fångar jag anses den värsta,

De övriga här få till nattvarden gå,

På Gud man dem bjuder förtrösta, — —

Men jag är förvägrad allt detta.

79) 

Min älskade bibel jag icke ens får,

Som följt mig i fängelser alla!

Först grät jag däröver så mången het tar,

Men nu är väl känslorna kalla,

Ty jag kan icke mera gråta.

80) 

Jag älskar min verksamhet, Frälsare kär,

Och längtar att än få uppsöka

De sargade lammen i skogarna där,

Och sålunda skaran föröka,

Men ack, jag är fången, min Jesus!

81) 

Du känner mitt hjärta, du vet vem jag är,

Så lös mig min älskade Fader!

Du vet vilka sorger och smärtor mig tär,

Men du kan mig än göra gläder,

Så hjälp mig, min dyraste Jesus.

82) 

Jag ber ej att blott bli från fängelset fri,

Det är ej den smärta jag känner!

Ej heller att blott få hos vännerna bli,

Nej, nej, därför tåren ej bränner,

Men rentvå mitt namn, dyre Jesus!

83) 

Du vet att jag icke är skyldig till allt

För vilket jag dömdes att lida,

Men om det är du som mitt öde befallt,

Så vill jag med tålamod lida,

Jag vet att din sanning skall segra!"

84) 

Och Jesus mig svarade kärleksfullt ömt:

"Ditt namn skall bli rentvått, min kära,

När lidandets bägare du har uttömt,

Skall skymfen förvandlas i ära,

Din sak skall bli klar såsom dagen!

85) 

Allt som är fördolt blir en gång uppenbart,

Tro därpå, så orkar du lida.

Det dröjer ej länge, det sker ganska snart,

Och jag skall gå bredvid din sida, — —

Dig trösta och styrka och stöda.

86) 

Och därför, när ut ifrån fängslet du går,

Res upp dig och skaka bort sorgen,

Ty armars du ej orkar gå i mitt spår

Och samla för Himmelska borgen

De arma förvillade själar.

87) 

Blygs icke för lidandet, ty det är skönt

Det fostrar, förädlar och renar!

Den mänska som ej något lidande rönt

Sig ofta för Himlen försenar,

Ty han längtar ej efter nåden.

88) 

Och har någon felat och lidit för det,

Har ingen fått rätt honom dömma,

Ty denne som lider betalar för sig

Då modigt han kalken vill tömma,

Och jag vill en sådan förlåta.

89) 

Det är den som dömer som själv blir fördömd,

En sådan jag ej vill upptaga,

Men syndarn som lider skall ej bliva glömd,

Jag ömmar alltid för de svaga,

Den lidande jag ej bortdriver!"

90) 

Så talade Herren och slutligt Han log

Emot oss och bådo oss sjunga.

Fioler och cittror och harpor då tog

Varenda, och tankarna, tunga,

Igen voro såsom bortblåsta.

91) 

Och Jesus steg ned ifrån tronen och gick

Bland alla så ömt och förtroligt.

Hans purprade kinder och strålande blick

Förrådde att Han hade roligt,

Som alla de andra i templet.

92) 

Och barnen Han samlade alla kring sig

Och gåvo dem frukter att äta.

De jublade högt, och mor sade till mig:

"Hans kärlek går icke att mäta,

Man skulle ej nånsin nå bottnen".

93) 

Nu började Jesus att själv sjunga med,

Högtidlig och klar var Hans stämma.

Vi grepos så djupt, att vi böjde oss ned,

Jag aldrig den sången skall glömma, — —

Den klingar så ljuvt i mitt sinne!

94) 

Nu smattrade trumpetsignalerna, som

Förkunnade Konungens uppbrott.

Från fönsterna sågo vi hästar som kom

För gyllene vagnen till vårt slott,

Med svenner i guldsmidda kläder.

95) 

Och Konungen vinkade lätt med sin hand

Till avsked och talade sakta:

"Det finnes så mången i farornas land

Som alla förskjuta, förakta,

Till dem vill jag skynda — min skara.

96) 

Först efter uppståndelsen haver jag tid

Att alltid förbliva hos eder.

På yttersta dagen nedlägges all strid,

Då först evig frihet bereder

Min Fader för mig och för eder".

97) 

Nu skallade leverop, klockorna klang,

Och guldvagnen ilade bortåt.

Kring Konungen guldsmidda tjänare sprang

Och följde sin Härskare hemåt,

Konstnärligt och ståtligt var tåget.

98) 

Jag ville beskriva min Mästares dräkt,

Men det går min kunskap utöver,

Det är som att måla på duken en fläkt

Av ängelens vinge som rörer

Så mjukt vid vår själ, men ej synes.

99) 

Ett djup utav ömhet och kärlek, behag,

Förenat med värdighet, höghet,

Ett strängt Majestät, med en okuvlig lag,

Dock full av förlåtelse, godhet,

Se där, vad jag endast kan säga!

100)

Av smäckraste pelare uppburet var

Hans gyllene vagnstak och sirat

Med ädla juveler — en krona det bar,

Kring vilken en blomkrans man virat;

Högtidlig och stor var dess skönhet!

101)

Kring vagnen ett glänsande gallerverk vår,

Som pryddes med doftande rosor.

Sju snövita hästar för Kungsvagnen bar

Ett kläde med glittrande rutor;

Berusande, drömlik var glansen!

102) 

När Konungavagnen försvann med sin här

Bak' gnistrande bergen och skogen,

Utropade Ture: "Vår Frälsare kär

Stod nu, såsom förr, redobogen

Att komma till oss, då vi bådo!"

103) 

Men nu kom min ängel och sade, att jag

Till jorden mig måste begiva.

Jag började vackla, jag kände mig svag,

Min saknad jag ej kan beskriva — — —

Tillika jag ville dock fara.

104) 

En liten, men skön, saffransgul blombukett

Jag fick av min älskade skara.

Och genast jag tog den, det kändes så lätt,

Att åter till fängelset fara;

Den hade en underbar verkan!

105) 

Buketten jag kallar min vänskara där

I Kanaan, i Himmelska landet.

Jag skiljer den aldrig från mig, jag den bär

I hjärtat, fastvirad med bandet

Som heter evinnerlig kärlek.

106) 

När avsked av alla jag tagit och sist

Sjönk ned i min dyra Mors armar,

Då kände jag först vilken glädje jag mist,

När åter till världen, som larmar,

Från Kanaan jag måste bortfara.

107) 

Men jag kom ihåg vad min Frälsare sagt,

Hur Han skulle själv hos mig vara,

Hur änglarna skulle kring mig hålla vakt

Och hjälpa mig ut ur all fara,

När jag går att själar uppsöka.

108) 

Och därför, då ängelen lyfte mig opp

I famnen och började flyga,

Jag kände mig åter så full utav hopp,

Fast tårarna började smyga

Sig ut ifrån känslornas gömslen.

109) 

Det sista jag hörde från vännerna kär'

Var: "Hälsa till alla de mina",

Det var Arturs moder som ropade där

Och tänkte på alla de sina,

Så ropade ock Lydias moder!

110) 

Jag blickade nedåt så länge det gick,

Ty snart voro alla försvunna.

Att jag ville skåda så länge jag fick,

Det kan väl ej någon missunna,

Ty svårt är att fara från Himlen!

111) 

Så lutade jag mig mot ängelens bröst

Och slöt mina ögon och drömde

Jag drömde om ömhet, om kärlek och tröst,

Ej ens under sömnen jag glömde

Vad jag uti Kanaan upplevat.

112) 

I cellen jag vaknade, allt var så tyst,

Men minnet stod kvar i mitt hjärta,

Då Sorgen, min vän, från mitt sinne bortkysst

All glädje, kom åter min smärta;

Se Smärtan är broder till Sorgen;

MARIA ÅKERBLOM

Fotnot

Läsaren bör beakta att Maria Åkerblom egentligen aldrig gått i skola. Största delen av sina dikter skrev hon under fängelsetiden 1927-33.