Anna Stina Silahka predikar i Gamla Karleby

Bondehustrun Anna Stina Mårtensdotter Silahka var född i Rödsö by af Gamla Karleby moderkyrkoförsamling född 20 december 1757 och dog såsom enka den 29 november 1826. Hennes man hette Jakob Jakobsson Silahka. Ända till sitt tjugunde ålders år hade hon ringa insigt i gudaktighetens hemlighet och den gemenskap, hvari menniskan genom trons kunskap kommer med sin Frälsare, och kände icke annat om sig, än att henne förestodo Guds lags straffdomar. Någon gång hade hon af sin fader hört, att den, som icke har Christi anda, hörer icke honom till, och derföre betraktade hon sig såsom andligen död, sålänge hon saknade denna anda.

En af hennes faders bekanta vid namn Ståhlberg*), hvilken för henne var okänd, hade någon gång uti en skrift gifvit på frågan: hvad tron är? det svar, att tron är bättringen eller bättringen är tron. Med ledning både häraf och hvad hon af den Hel. Skrift inhemtat, att vi undfå Guds ande genom tron, begynte hon under sina bekymmer om sin själs salighet på 1780:talet söka Jesum och förening med honom, öfvertygad derom, att den, som har Jesum, har både bättring och tro. Då svenska språket var hennes modersmål, läste hon flitigt Bibeln och Luthers postilla och inhemtade ur dessa källor den andliga kunskap, hon sedermera visade sig innehafva. Likväl tyckes mysticismens och ännu mer herrnhutismens läror halva utöfvat starkt inflytande på hennes religiösa öfvertygelse. Men i samma mån som hon nogare begrundade företalet till Romarbrefvet, blef läran om rättfärdigheten genom tron för henne klarare, hvarföre ock lärorna om Christi försoning och trons rättfärdighet blefvo det thema, hvaröfver hon kunde vidlyftigare utbreda sig för dem, som hos henne sökte undervisning och ledning i salighetskunskapen.

Tron är sade hon, det endaste medlet till saligheten; ty utan tro är det omöjligt att täckas Gudi, och allt, som icke kommer af tron, är synd, men med hjertats tro varder man rättfärdig och med munnens bekännelse varder man salig, Rom. 10: 10. Tron åter kommer af evangelium och predikan om Jesu Christi försoning. Dermed är Guds nåd betingad för oss, att vi tro på den Gud sändt hafver, Jesum Christum; vår Frälsare. Då man tror på Jesum, verkar Guds ande den rätta bättringen emedan Jesus är af Gud gjord oss till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. 1 Cor. 1: 30. — Vårt eget arbete håller oss fångne såsom trälar under lagen, och sålänge vi umgås med våra gerningar, blir täckelset icke borttaget från våra ögon; men när man ser på Jesum och hans arbete, hans kärlek, död och blod, och tror, att han oss till godo allt detta gjort, rifver han täckelset bort ifrån våra ögon. — Gud var i Christo och försonade verlden med sig sjelf och förebrådde dem icke deras synder och beskickade ibland oss försoningens ord. 2 Cor. 5:19. Gud gör sålunda allt för oss: han förstör otron, han verkar tron och kärleken i oss till sin försoning. När vi låta Guds anda verka på vår själ, komma vi till en rätt syndaånger. Men menniskan tror, att Jesus vill hafva något af henne; det är egenrättfärdighetens art, att hon vill göra något till sin förbättring förrän hon vill gå fram till Jesum. Det är en fördömmelig synd, skrifver hon till sin syster, att hysa sådana tankar om Jesus, att han icke gifver mig något af sitt, om jag icke först ångrar min synd, beder och ödmjukar mig för honom. Du skall taga vara på Ordet och veta, att Jesus vill först hafva tron af dig; och när du är fattad af hans hand, ingjuter han sin anda i dig genom tron, sedan flyter den rätta syndaångern och bönen af tron, och de gå icke före tron. Jesus lemnar dig fri tillgång till sig, att få veta af honom, hvad du skall göra och låta; men kom icke till honom först med dina ärningar och gerningar, utan låt Jesus först göra ditt hjerta rent i sitt blod ifrån köttsens gerningar, på det han i allting må hafva föregåendet. Dessa hennes åsigter kan läsaren närmare inhemta ur de handlingar, uppsatte af henne sjelf, vi här vilja producera **).

Efter en öfverstånden långvarig sjukdom i början af 1800:talet började Silahka mor, under hvilken benämning hon var allmänt känd, formligen predika vid de sammankomster hon höll, utan att likväl i ringaste mån separera sig, från församlingen, eller söka åstadkomma någon ändring, vare sig i religionskulten eller i klädedrägten. Tvertom besökte hon flitigt Guds hus och uppmanade dem väl andra dertill. Dock ådrog hon sig uppmärksamhet genom sitt förebärande, att hon af Guds Ande erhåller de lärdomar hon meddelar andra, hvilken sats om den Hel. Andes omedelbara upplysning hon insupit från mystikernas läror.

Af denna Ande sade hon sig ledas och upplysas i sin undervisning, hvarföre hon ock hvarje gång hon saknade denna Andes ingifvelser afvisade de församlade åhörarne och förklarade sig icke kunna lära. Hennes sammankomster bivistades af folk från olika håll, dit lockadt genom ryktet om hennes ovanliga andliga kunskap och gåfvor; och tillgången vid sammankomsterna, hvilka ej höllos oftare än någon gång i veckan, var sådan, att gudaktighetsöfningen först öppnades med afsjungandet af några verser, hvarefter hon predikade någon stund, och efter predikans slut sjöngs åter någon vers, hvarpå församlingen, som sällan var alltför talrik, åtskildes. Med sina predikningar fortfor hon under sex års tid, men derefter upphörde hon att hålla sammankomster, meddelade dock äfven sedermera dem upplysning och råd, som besökte henne.

Enligt sin lära lade Silahka mor ingen vigt på predikan om lagen; och som hon sannolikt äfven yttrade obelåtenhet med lagens predikanter, önskade pastorn i församlingen doktor A. Chydenius (d. 1803) veta, hvad hon egentligen hade att anmärka om hans läro- och predikosätt, då han i sina föredrag lärde både lagen och evangelium. Hon uppsatte då sina tankar skriftligen och meddelade dem doktor Chydenius, hvilken ej hade något annat att påminna emot hennes förklaring än att läran om syndarens rättfärdiggörelse hos Gud saknade tydligt framställningssätt och riktig ordning, hvilket synes af det skriftliga svar han lemnade henne.

Emedan Silahka mor som ansåg tro och bättring vara detsamma, icke förklarade skilnaden emellan en död och lefvande tro, missförstodo hennes åhörare hennes lära om tron, i det de åtnöjde sig med en död tro på Christum. De började lära, att alla menniskor utan undantag blifva saliga i kraft af Jesu försoning och att Gud icke tillräknar menniskan hennes synder, blott hon har tron. De förnekade menniskans fria vilja och påstodo, att allt, hvad hon gör, vare sig godt eller ondt, vore idel verkningar af Gud.

Denna deras blinda, döda tro ledde dem till villomeningar om den sanna, kristliga friheten, så att de predikade om köttslig frihet; ty de trodde sig, såsom kristne, kunna göra allt hvad de behagade, hvadan blef följden, att en och annan framfödde oäkta barn. De läste ett och annat af Luthers skrifter, och utgallrade ur sitt sammanhang de ställen i Bibeln, som de ansågo bevisa och bekräfta deras lärosatser. Dock grepo dessa irrläror icke vidt omkring sig. För närvarande skola der på orten icke finnas mer än några personer vid lif, de der hänga vid sin blinda tro. Collinianerne, som ej erkände hos Silahkiterne finnas heligt lif, förkastade deras läror, och undveko umgänget med dem.

*) Om härmed menas pastors adj. i Stockholm, sedermera comminister vid finska församlingen i nämnde stad Israel Ståhlberg eller någon annan person med samma namn, känner ref. icke närmare.

**) Dessa handlingar och de biografiska notiser här anföras har kyrkoherden i Gamla Karleby A. W. Chydenius välvilligt meddelat refer.

Matthias Akiander (1802-1871), linguist

Ur ” Historiska upplysningar om de religiösa rörelserna i Finland i äldre och nyare tider, del 2”

Brevväxling mellan Silahka och Chydenius finns bevarad.