Förord.

„Gud, Herren Gud, talar och kallar jorden, allt som bor mellan öster och väster. Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans. Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt" (Ps. 50: 1—3). „Han stillar strider intill jordens ända, han sönderbryter bogen och spräcker spjutet, vagnarna uppbränner han i eld" (Ps. 46: 10).

När urtidens Gud, Skaparen av allt som finnes, med ordets kraft hade skapat himlarna och jorden, och till härskare över jorden ställt människan, en varelse lik honom själv, försåg han henne med huvudkännetecknen av sitt eget väsende, som äro: gudomlig kärlek, viljans frihet, glädje, livets renhet och frid. Hon var fullständig härskare över jorden, hon skulle råda över hela djur- och växtriket; dock med den förutsättning, att hon måste lyda Gud, sin egen Skapare. Men sedan mörkrets furste Lucifer, den överängel, som i följd av sitt högmod blivit störtad i förbannelse, hade fått sin hämndgirighet tillfredsställd därigenom, att han listigt frestade våra stamföräldrar till olydnad mot Gud, d. v. s. till synd, och människosläktet så hade tillsvidare gått miste om det gudomliga paradislivets oskuld och ljuvlighet, vanhelgat sin Skapare genom att missbruka sin fria vilja, och sedan det onda samvetet (=  känslan av skuld och träldom) hade berövat henne den oskyldiga glädjen och beständiga friden, samt försvagat själv vittnar om en periodisk utveckling av Guds ursprungliga planer från världens skapelse ända till Kristi andra tillkommelse och den yttersta domen. Såsom redan de äldsta Guds redskap under gamla förbundet (från Moses ända till Malakia) för kommande släkten förklarat både forna tiders, sin egen tids och kommande tiders händelser i ljuset av den långsynthet, de fått som gåva av Gud för hans nåds skull, och såsom Kristi evangelii ursprungliga förkunnare (= det nya förbundets evangelister och redskap med profetians ande, under Kristi tid och under den närmaste tiden efter honom) hava vittnat om händelser, som blivit profeterade redan före deras tid, belyst även kommande tider och stå nu lik en pelare vid det tidsskifte, som medförde frälsning för hela människosläktet, så äro alla dessa, både gamla, medel- och nya tidens redskap liksom länkar av samma ämne i samma gudomliga kedja, till vilken under tidens lopp alltid nya länkar (redskap) anknytas, tills kedjan blivit färdig, d. v. s. tiden blivit fullbordad enligt Guds plan.

För att kunna förverkliga de serier av händelser, som blivit profeterade genom de redskap (profeter), som uppträtt tidigare, använder Gud den Allsvåldige igen människor, d. v. s. kraftiga redskap med profetians ande och andra nådegåvor, vilka, medan de verka i Herrens vingård för sin egen tids väl, även öppna människornas andliga ögon för att se de gudomliga djupheterna i den Heliga Skrift, allt efter behov skjutande åt sidan det skynke, som enligt Guds vilja ända till bestämda tider skymt Bibelns gamla profetior (Dan. 12: 9—10), och vilka, givande Gud och Jesus Kristus allena äran, även själva behärskade av den Helige Ande förutsäga och vittna om kommande tiders händelser för de gudfruktiga (Kristi rena församling) till uppbyggelse och tröst och för de i säkerhet slumrande till väckelse och varning. I denna utvecklingsserie av händelser fullkomna således Guds redskap, vilka levat i skilda tider, varandras verk, eller med andra ord: den gudomliga uppenbarelsen uppnår under varje tidsålder sin behövliga, fulla klarhet och kraft! — Denna tid, i vilken vi leva, är slutet av det sjette årtusendet. Vi hålla således på att med hastiga steg närma oss sabbatsvilan eller det sjunde årtusendet, som torde komma överraskande för mången. Fastän vi således hava som grundpelare och urkälla det oförfalskade, utan kritik lästa Guds Heliga Ord, hindrar det oss icke att tro på det bibliska faktum, att vi ännu före Kristi andra tillkommelse få vänta sådana redskap, som bringa mera  ljus över Guds djupheter, att vi få oss till  tröst och ledning mottaga Guds sändebud då, när ljusets och mörkrets makter  draga i den sista   kampen före Guds stora dag!  För att lysa i vår tids mörker, förkunna evangelii glada budskap om  frälsning  i Jesus Kristus  för de i syndens djupa sömn slumrande och för att bära budskap om Jesu Kristi snara ankomst, har Gud den Allsvåldige, sänt till oss (i synnerhet för Finlands folk) ett redskap,   Maria Åkerblom, i sig själv oansenlig, fattig och svag, men i Jesus Kristus kraftig och som hans vittne oövervinnelig, om vilken andra Guds redskap före henne  profeterat. Sedan jag genom en oförgätlig händelse, som bland annat i denna bok i förbigående omnämnes, hade slutligen fullständigt funnit den av mig länge sökta urtidskraften, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, denne himlarnes och jordens Skapare, som jag nog alltid haft en aning om och som jag instinktivt fruktat, och sedan jag på samma gång oförväntat hade funnit min käre lidandetsbroder, min ende Frälsare, Jesus Kristus, som jag efterlängtat i mina barndomsdrömmar och sökt med min ungdoms trängtan och min mandoms kraft, och sedan gudomens tredje väsende och kraft, Hugsvalaren den Helige Ande, hade fått vidröra mina hjärtesträngar, försmältat isbergen där och nedstörtat de med egna händer uppförda altarena, och sedan denna min omvändelse från dödens väg in på livets väg (= min pånyttfödelse) skedde genom det ovannämnda, enligt mänsklig uppfattning svaga, men i Guds hand kraftiga redskapet, kan jag icke annat än enkelt, ödmjukt och öppet bekänna mig hava uppnått ett sådant tillstånd, som jag aldrig mer vill byta tillbaka mot det, vari jag förut (med den eviga dödens stämpel på min  panna) oroligt vandrade. Sedan jag med hjärtats lust och kärlek överlämnat mig åt Kristus och blivit hans träl, har jag av Gud fått den nåd och den ansvarsfulla uppgift, att hans redskap i min familj får åtnjuta uppfostran och hemmets skydd. Fastän bristfällig och i avseende till min samhällsställning icke-pedagog, har jag hennes motståndsförmåga att kämpa mot olydnad, började människan mera trälaktigt frukta Gud och törsta efter försoning och förlossning från syndaträldomen. Urtidens Gud, som nog redan på förhand visste, huru det skulle gå med människan, då han satte henne på prov i paradiset, hade likaså redan på förhand samtyckt till sin ende Sons begäran att få komma och förlossa människosläktet, d. v. s. att genom och medels sig själv (=Sonen) befria henne (=människan) från den betungande känslan av skuld och träldorn.  Därför måste Sonen bliva människa för att kunna på ett skönjbart sätt, d. v. s. genom ord och gärning, förkunna och vittna om det glada budskapet om Gud Faders stora nåd över det fallna människosläktet, därför måste han, Guds Son, visa den väg, längs vilken man skulle kunna komma till återlösningen, d. v. s. till det eviga livet.  Han måste genom sitt övernaturliga avlande, sitt syndfria liv, sitt oskyldiga lidande, sin lekamliga död och genom sin förhärligade kropps uppståndelse vittna om sitt gudomliga ursprung och sin kraft, om syndens (=  hatets, olydnadens och avundens) tillvaro och dess  stridslust mot oskulden (= sanningen), samt om det nya livets härlighet och klarhet, efter en salig död, hos Fadern i fridens hyddor. Därför skulle han, Sonen, vara vägen, sanningen och livet! — Och för att kunna mottaga detta enda glädjebudskap om förlåtelse  nåd, försoning och frid,   måste människan fängsla den orätta fria vilja, hon tillägnade sig i det hon föll, och mottaga i stället den goda, för Gud behagliga vilja, som hon då miste, så vitt det ännu var möjligt för denna varelse, som var under syndens förbannelse. Men förrän Gud ansåg det lägligt att sända denne sin enfödde Son att föra budskapet om förlossning till det fallna människosläktet, uppenbarade han sig själv i urtiden på olika sätt, som en kraft och som en ledande Fader. Han talade till sina utvalda redskap, och desse tolkade sin Skapares vilja för folket. Lagen (= en tvingande befallning att göra det Gud ville, och icke såsom ens egen vilja önskade, som var fängslad av synden, kände och hade lust till det onda) var under människosläktets första tider Guds stränga hjälpmedel, varigenom Han på ett hälsosamt sätt undertryckte köttet. Folken suckade under syndabördan, avund och hat stammarna emellan söndersleto de halvvilda människosläktena. Hedningarna tillbådo sina avgudar för att hämta frid i sina samveten, denna besynnerliga sanningens våg, hos dem den enda och den bästa företeelsen, som vittnade om gudomligt ursprung. Den gudomliga lagen kom sedan  systematiskt i användning bland Guds utvalda folk, Israel. Där tog Herren till sina redskap ödmjuka, viljekraftiga människor, som voro medlare och liksom tolkar mellan Gud och folket. Genom profeterna under det gamla förbundet (i det av Herrens män talade och skrivna ord, som kallas Gamla Testamentet) lovade den Allsmäktige Fadern att sända Messias, d. v. s. sin Son Jesus Kristus, som han även sände för 1920 år sedan, men vilken hans eget utvalda folk, trots sin ivriga väntan, ej ville mottaga som sin Frälsare och Guds Son, emedan han var blott en timmermans son och ingen lysande aristokrat. Och likväl: han var just den utlovade, väntade, efterlängtade, för sin sanningsenlighet hatade, för sin oskyldighet dödade, men för sin rättfärdighet och sitt stora försoningsverk också av mången älskade Guds Offerlamm, vår Frälsare och lidandetsbroder, vars like aldrig funnits och ej heller skall finnas. Han, den käre Jesus (sedan han med sitt syndfria liv, sina ord, vilka andas sanning och kärlek, och genom sina kraftiga gärningar hade för sina samtida vittnat om sig och sitt gudomliga ursprung) lämnade oss i arv sitt Heliga Ord (Nya Testamentet), d. v. s. en samling skrifter, varuti hans heliga vilja och de tankar, han uttalat (som äro överensstämmande med Faderns vilja), samt frälsningsvägen tillräckligt tydligt uppenbaras, och de gärningar han gjort, samt de händelser, som i framtiden skola ske, bevisas genom utvalda redskap (apostlar och evangelister) och genom profetiska uppenbarelser. Fastän hela den Heliga Skrift (gamla och nya testamentet) blivit skriven och sammansatt genom Guds redskap, vilka varit drivna av den Helige Ande, och fastän den själv bevisar sin riktighet (d. v. s. de däri uppenbarade profetiorna hava visat sig vara sanna och den gudomliga kraft, som strömmar därutav, bevisat sig vara oövervinnelig), har likväl det förhärdade och sorglösa människosläktet icke velat tillägna sig den såsom sin vederkvickande livskälla, och icke heller erkänna dess sanningsenlighet. Den Heliga Skrift i sig dock efter min bästa förmåga försökt att uppehålla redskapets själsjämvikt i hennes stora lidanden, förorsakade av den sanningen hatande och rasande världen, och icke heller har mig fattats vilja att föra framåt det verk, som Gud av sin nåd börjat genom henne i vårt kära fosterland, men förhållandena hava icke alltid varit gynnsamma. Gud, vars vilja förutan intet sker, har i sin stora kärlek satt oss på prov, pris ske honom, vår höga Konung därför!

Detta biografiska förstlingsarbetes ursprung kan förklaras på följande sätt. Då åhörare samt vänner och långväga gäster, som besökt mitt hem, hava enligt den mänskliga naturen alltid velat få höra någon biografisk historik om redskapet (M. Å.), samt många av dem velat även lära känna hennes läras grundsatser vilken  hon så kraftigt förkunnar, och för vilken hon offrar sin ungdoms kraft och kärlek,  föll det mig in en gång att föreslå för henne (M. Å.), att vi skulle nedskriva våra minnen, som vi, sedan de blivit tryckta, kunde bjuda våra medmänniskor att läsa, och på samma gång skulle bespara oss själva den ansträngning och tidsförlust, en ständig och naturligtvis bristfällig muntlig förklaring förorsakar. De förhållanden, under vilka detta förstlingsverk blivit skrivet, hava varit ovanligt svåra och sällsamma. Här vill jag icke inlåta mig på att förklara orsakerna därtill, utan jag hänvisar i förbigående på en av mig skriven finsk bok: „Maria Åkerblom totuuden valossa; eräitä koettelemuksia ristin tiellä", som nu samtidigt blir färdig (men skall snart utkomma även på svenska) samt på en liten broschyr: „Affären Erik Stadius i sanningens ljus." Oroliga tider, själafiendens listiga anfall både i hemkretsen och utifrån världen, besök av välmenande vänner och främmande, vilka dock omedvetet åstadkommit störing under skrivarbetet, trånga bostadsförhållanden, svår ekonomisk ställning, sjukdomsfall, brist på förståelse och hela tiden ganska kraftigt och oupphörligt arbete i Herrens vingård hava förorsakat, att dessa här skrivna rader kanske icke äro i syntaktiskt avseende fullkomligt felfria, icke heller har man kunnat undvika talrika tryckfel (som jag ber att läsaren först skulle korrigera enligt den bifogade förteckningen över felen), men meningen har icke heller varit att visa skönlitterära kunskaper, utan att så sanningens frö i människobarnens hjärtan och väcka hos dem längtan efter gudomlig kärlek och törst efter att få studera Guds djupheter i ljuset av den Heliga Skrift och nuförtidens uppenbarelser. — Även det har försvårat tankarnas fullhet och formens skönhet, att jag icke lyckades få någon stenograf, utan man har fått nöja sig med det vanliga, gentemot diktamen jämförelsevis tröga skrivssättet. Men det är min fasta tro, att de arbeten, som senare skola utgivas om Guds verk genom sitt redskap, skola få på allt sätt en mognare och fylligare form, än vad detta banbrytande och för sanningens frö jord beredande förstlingsarbete kan erbjuda. Den som älskar sanning och vill opartiskt med sunt förstånd bedöma saker, skall även mellan raderna i denna bok finna det bibliska faktum, att det farligaste vapnet och den oroligaste elden är människas tunga, som, i fall den tjänar det orätta, förgiftar icke blott människan själv, utan även en vidsträckt omgivning, samt att tungan åter i Guds Andes tjänst är ett bättre försvarsvapen än man kan ana, och åstadkommer välsignelse icke blott för sin ägare, utan även för stora människohopar i hans omgivning (Jakob. 3:—). — Give Gud den Allsvåldige och vår dyre Frälsare Jesus Kristus, som ständigt beder Fadern för oss, att Finland, detta evangelii nordliga väktareland, som lidit mycket, men även felat mycket, skulle ännu i elfte stunden vakna upp från den sömn av säkerhet och andlig slapphet, varuti fiendernas förtryck och det ständiga brödrahatet velat försänka och störta det i denna sista förvildningens tid. Upp varje man mot orättvisa, avund, girighet, hat, högmod, orenhet och andlig ljumhet! Nordens folk, dig har Gud givit en stor uppgift, han behöver dig i sinom tid! Han straffar dig, men älskar dig, han prövar dig, men på samma gång kallar han dig längtansfullt. Försmå icke din Gode Herdes röst, sök frälsning för din själ och evig frid för ditt anklagande samvete, förrän nådadagarna äro slut och dödens klocka slår, förkunnande den eviga nattens annalkande. Sjung i kapp med kung David:

„Stor är Herren och högtlovad, ja, hans storhet är outrannsaklig. Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar. Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk. Man skall tala om dina mäktiga och fruktansvärda gärningar; dina storverk skall jag förtälja. Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet" (Ps. 145: 3—7).

Gamlakarleby den 29 juni 1920.

Eino R. Vartiovaara.