Vad min moder har berättat om tiden före min födelse.

Min moder har berättat för mig och andra, att när hon bar mig under sitt hjärta före min födelse, bad hon oupphörligt till Gud, ty då var nöden störst i hennes liv, särskilt i andligt avseende. Min fader tänkte föga på Gud och himmelen, och barnen, hon fruktade för att även de skulle gå den väg, deras fader hade valt, ty den var ju den breda vägen, som är bekvämlig en liten tid, men för till förtappelsen. (Matt. ev. 7: 13—14) Gån in genom den trånga porten; ty den porten är vid, och den vägen är bred, som drager till förtappelsen, och många äro de som gå in genom honom; och den porten är trång, och den vägen är smal, som drager till livet, och få äro de som finna honom.

Min moder var en varm troende, omvänd vid 17 års ålder, påverkad genom pastor Flege, hos vilken hon var något över 10 år. Hon hade särskilt bedit till Gud, att han skulle frälsa hennes man, barnen och om möjligt snart. Men Gud dröjde med bönhörelsen och min fader var allt fortfarande som förr. Min moder, som var tvungen arbeta, för att barnen skulle få det nödtorftiga, som behövdes för dagen, gick en dag med sitt spunna lin för att skaffa mat. Det var kallt och mycket snö, hon gick till en bondgård, till vilket hon hade spunnit linet och bad om potatis och bröd som lön. Hon fick det också och begav sig strax därpå mot hemmet, för att hinna det, innan mörkret inbröt, ty det skymde redan. Hon hade en ganska stor potatissäck, som hon bar, frös om händerna och hade svårt att arbeta sig fram genom drivorna.  Enligt hennes egen berättelse, hade hon ofta tröttnat och fått vila sig sättande säcken på drivan och kännande väl livets börda tung, men dock tyngre den andliga nöden för sin make och sina barn, och hade hon innerligt ensam, utan att någon såg eller hörde det, ropat till Gud: „O Gud! När jag har så många barn och själv är så svag, att jag ej kan visa dem vägen till himmelen, så giv mig ett barn, som kan förkunna ditt ord och bliva ett ljus i hemmet för både fader och syskon, att de alla må varda frälsta genom din död, o, Frälsare Jesus!" Så hade hon lyft sin börda igen och under det hon vandrade, bad hon enträget det samma om och om igen tilläggande:„Ske, såsom du, o Herre vill." (Lukas ev. 11: 2) Då sade han till dem: När i bedjen, sägen så; Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.

Medan hon så vandrade och bad, ledde vägen över en äng, var det fanns mycket snö, och hon blev allt tröttare och det mörknade alltmer. Då stannade hon plötsligt av att en röst talade till henne: „Följ mig"! Hon såg ingen och där kunde ej heller någon vara, ty det var ju en äng. Hon blev liksom uppskrämd och började springa genom den djupa snön, men rösten ropade igen: „Följ mig!" Nu stannade hon igen och ångrade, att hon blivit rädd, ty det vaknade för henne, att rösten var ingen annans än Guds röst. Och än för tredje gången ropade det: „Följ mig, så skall detta tillfalla eder!" Nu förstod hon, att det var svar på hennes många böner, hon hade ju just bedit, och när Gud svarade på ett så underbart sätt, då skulle hon bliva rädd och springa undan. Den mänskliga naturen bävar för allt övernaturligt och känner fruktan för onaturliga företeelser. (2 Mos. 20: 18.) Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de och höllo sig på avstånd. (Hebr. br. 12: 21) Och — så förskräcklig var den syn man såg — Moses sade: „Jag är förskräckt och bävar." Vi bedja, men då Gud svarar på våra böners ljud, undandraga vi oss och ej igenkänna hans röst.

Vad jag nu berättat om min moder, kan för mången förefalla löjligt och otillförlitligt. Men min moder var en gudfruktig och sanningsenlig sådan, och omtalade detta för oss alla och många av sina vänner övertygad, att det var Guds röst, svar på hennes böner. Uti sådana fall, varuti min moder var tvehågsen, eller det hon icke fullt fattade, förmanade hon oss att lämna allt, tills man kom till full klarhet och visshet, sägande: „Kanske det ej är Guds vilja, att jag skall förstå det", o.s.v. — Vidare berättade min moder, att när hon kom hem om aftonen med potatis och bröd, voro alla barnen glada, men hon själv var tyst och satte sig att vila, bad om att få psalmboken och en av barnen skyndade med "att hämta henne boken. När hon öppnade den, föll psalmen N:o 228 fram, som lyder på följande sätt:

1  v.    O Gud, det är min glädje, Att du dock hör min röst Och alltid mig tillstädjer, Att söka hos dig tröst!

2  v.   Du värdes  nådigt höra Min suckan, då  jag dig Ett offer nu vill göra:  Tillbedja hjärtelig.

3  v.   Jag var med dödens snara Omfattad hårdelig, All avgrunds ångst och fara Var kommen över mig.

4  v.   Men när jag sökte Herran Och sade: fräls min själ! Då var min Gud ej fjärran, Han halp mig snart och väl.

5  v.   Gud är till misskund färdig I nåd och mildhet stor Mot den, som är botfärdig Och uppå Honom tror.

6  v.   Han kan oss snart uppdraga Ur motgångs djupa grund, Oss usla skona, aga Av idel stor misskund.

7  v.   Det  har ock jag erfarit, Ty Gud har på mig tänkt, När jag i nöd har varit, Av sorgen nedersänkt.

8  v.   Min själ från död han tagit, Min fot han frälst från fall, Från tårar ögat tvagit; Hans nåd jag prisa skall.

9  v.   Hur skall jag vedergälla All godhet Gud mig gör? Jag kan ej rättsligt ställa Min vandel som sig bör.

10  v.  Med glädje vill jag tömma Den kalk Gud skänker mig, Hans helga namn berömma Och vandra i hans stig.

11   v.  För Herren vill jag vandra Den tid jag lever här Fast sveke alla andra, Hans nåd beständig är.

12  v.   Dig, Gud, vill städs jag tjäna, Ty du har löst mitt band, O Gud, därtill förläna Din nåd och Helge And!

Därefter berättade hon för sin make och oss, sina barn, allt vad hon hört och erfarit så att t.o.m. min fader kände sig rörd av hennes berättelse. Vidare berättade hon för mig, att då, när detta skedde, bar hon mig i sitt sköte, och kort därefter föddes jag. Det är för mig underligt att höra, att min moder bad så mycket redan då för mig. Det är min största fröjd, att veta att jag är ett bönebarn, ty bönens barn skall aldrig förgås, övertygad därom, att hon ock bedit mycket för de andra av mina syskon, och på förbönen burit dem till Jesus, tror jag, att de aldrig skola förgås. Ihågkommen och älskad av oss alla in i döden var hon, som så mycket kämpat för oss och bedit för oss. (1 Timot. 2: 1) Så förmanar jag nu framför allt, att böner, åkallan, förböner och tacksägelser hållas för alla människor''. Det är hennes böners frukt, att vi tro på vår moders Gud, och snart skola vi få stå med henne och vår fader på Sions höjder och lova Gud, som gav oss en sådan moder, som undervisade oss om vägen, och som bad för oss och ville fostra oss efter sin förmåga för Guds rike. Föräldrar, bedjen för edra barn! Mödrar, bedjen redan, när I bären dem under edert hjärta! Och när I haven givit dem livet, bären dem på förbönens vingar inför Gud och visen dem vägen till himmelen, ty det kommer dag, när den helige Guden skall kalla eder fram till sin tron och fråga: Var äro de barn, jag givit eder? På det, att I med dem må ingå i den eviga friden. Hur förskräckligt då, om  I ej haven edra barn med! Vad skolen I då svara den rättfärdige Guden? I kunnen ej säga: „Du har ej varnat oss, du har ej lärt oss, du har ej visat oss vägen." Ty Frälsaren Jesus, Himmelens Herre och folkets konung, den evige har varnat och undervisat, hugsvalat och tröstat, givit kärlek och aga, givit medgång och motgång, och på allt sätt sökt rädda både eder och de små, som han givit eder. Han lär ju oss i sitt ord, och till mödrar och föräldrar talar han så vackert, på vilket sätt de skola fostra sina barn för det himmelska riket. (Efes. 6: 1—4). — „I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren, ty det är rätt. „Hedra din fader och din moder", vilket är det första bud, som har löfte med sig, „på det att dig må väl gå och du må länge leva i landet." „Och I fäder, reten icke edra barn till vrede, utan uppföden dem i Herrens tukt och förmaning." Kära mödrar och fäder, I haven ett stort ansvar för edra barn! Gören därför icke såsom mången har gjort, tillslutit himmelens portar för sina barn så att nådens brunn upphört att flöda för dem. Föräldrar, det går så lätt för edra barn, att gå in på den breda vägen, men är däremot svårt, att lämna syndens breda väg och gå in på livets smala väg, som för till himmelens klarhet och livets Gud. Om I låten edra barn gå redan som små på det ena nöjet efter det andra och låten dem handla som de själva vilja, skall frukten nog snart bli synlig på de små trädens kvistar, det skall visa sig, att edra barn ila i blindhet rastlöst mot ett evigt nattsvart mörker. (Ordspr. b. 13: 24) „Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid". (23: 13—14) „Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, bevaras han från döden; ja om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket". Men däremot, om I från barnens spädaste ålder i koja eller slott, lären edra barn lydnad och avhållen dem från världens lekar och nöjen och från dåliga kamrater, samt om I bryten deras egen vilja, bestraffen det onda och lönen med kärlek och deltagande deras goda vanor, då skall det skjuta fram andra frukter på trädets kvistar, såsom lydnadens och kärlekens frukter, ty barnen skola bli ödmjuka och lydaktiga mot både föräldrar och Gud, och bliva till stor tröst åt sina föräldrar på ålderdomens dagar. Jag vet nog, att det är svårt i synnerhet för de fattiga mödrar och fäder, att kunna avhålla sina barn från osunt sällskap och dåliga vanor därigenom, att de måste från det barnen äro små, ofta lämna dem åt sitt eget öde, giva dem åt främmande människor o.s.v. Men då återstår intet annat än bönen. Bedjen, och Gud skall höra edra böner! Och edra barn skola aldrig förgås, Gud skall på ett eller annat sätt rädda dem från döden och föra dem till sitt eviga rike.