Mitt hem från den tid, jag minnes.

Mitt hem var ringa och litet, en stuga med halmtak. Den innehöll ej mer än ett enda rum och det var ganska litet, ganska kalt var det också. Där bodde min fader och moder med sex barn, medan tre av barnen voro så stora, att de fingo försörga sig själva med att arbeta åt främmande människor. Min fader var dagsverkare i den tiden, men även skomakeri-arbeten utförde han. Han skulle kanske nog genom sitt arbete förtjänat väl till föda åt sig och sin familj, ty han kunde många slags arbeten, men han har alltid varit sjuklig. Redan som ung led han av en kronisk magkatarr och hade nu ett svårartad magsår, och han förklarades av läkaren kunna dö när som hellst. I synnerhet var han strängt förbjuden att lyfta tungt eller gå för hastigt. Skulle han haft mat att äta efter läkarens befallning, hade han säkert varit friskare, men varifrån skulle den kommit, när stugan var full med små barn, som behövde det, som kunde skaffas och då fick fadern och modern hellre bli utan. Så vitt jag minnes från den tid, jag var ett tre, fyra årigt barn, var det ofta svårt om föda för de små i hemmet. Min moder, den kära, trogna modern, arbetade både nätter och dagar. Hon trampade ständigt på sin rock, spann och härvade, härvade och spann, och om somrarna plockade hon bär i skogen, gick långa tröttsamma vägar för att finna dem och var vid hemkomsten om kvällarna uttröttad. Hon led av reumatisk värk och hade ett svårartat brock, hennes händer voro från det jag minnes hopkrympta av värken och ett svårt slaganfall hade hon haft som yngre, så att man ännu kunde se det, ty det lämnade ett märke i hennes haka, den blev som litet inåtdragen. Jag minns, att hon hade mycket svårt att sova för värk, om nätterna satt hon alltid länge i sängen sedan andra hade insomnat. Om kvällarna, när hon satt och spann, medan andra sovo, brukade hon sjunga för mig tills jag somnade, och ibland för min yngre syster Ester likaså. Jag älskade mycket min moder och hon älskade sina barn. Hon brukade alltid säga: Jag älskar alla mina barn lika." Och när min fader knotade över, att det ena barnet var egensinnigare och olydigare än det andra, sade hon: „Du skall ej knota över det Gud har givit dig, var nöjd med dem alla, och fastän det ena är olydigare än det andra, måste du älska dem lika ändå. Det ena barnet behöver mera stränghet, och aga än det andra, men kärlek och deltagande fordras för dem alla ändå. Hon var alltid tålig, men fordrade blind lydnad, hon ville, att vi barnen skulle lyda redan av hennes blickar. Och bröto vi mot hennes befallningar, voro olydiga och egensinniga, bestraffade hon oss nog, men gav oss stor kärlek ändå. Hon lärde oss många små böner: bords-, afton- och morgonböner. Och jag, fastän liten, var särskilt intresserad. Min moder har mången gång berättat, nu sedan jag blivit större, hur gärna jag lyssnat till hennes berättelser om Jesus, hur jag frågade än det ena än det andra om Jesus och himmelen. Om söndagarna vandrade min moder alltid till kyrkan för att höra Guds ord, som hon så älskade. Vägen till kyrkan var fem kilometer lång, men trots allt gick hon troget ändå dit, fastän snö ofta gick upp till knäna. Jag minns t.o.m. när hon många gånger tog min faders stövlar på och bar det i väg till kyrkan. Hon måste gå, ty hon blev så hungrig efter Gud bröd, det levande ordet, som gav henne tröst och styrka under veckans mödor och ansträngningar för barnen och hemmet, ty i hemmet fanns ingen Bibel, blott en gammal postilla och psalmboken voro de enda, min moder och hela hemmet ägde, som innehöllo Guds heliga ord. Ofta gick min moder till Herrens Heliga nattvard; jag minns henne gärna i den svarta sillkesduken, när hon gick, medan tårar glimmade i hennes ögon, då hon i dörren ofta frågade; „När kommer du Axel med? Skall jag ända till graven gå allena till Herrens bord?" Min fader tänkte fritt och sovde syndens djupa sömn. Jag är därför övertygad om, att när min kära moder gick fram till Herrens bord, var hon hungrigare och törstigare än mången annan och hade säkert en av de tungsta bördorna att bära. Hon var en bönemoder, hon bad ständigt både kvällar och morgnar, hon bad för make och barn och för sig själv. Säkert nedlade hon hela sitt hjärtas tyngd för Gud varje gång hon begick den Heliga Nattvarden eftersom det visade sig, att hon var så glad alltid när hon kom hem från kyrkan, särskilt då, när hon hade ätit och druckit Jesu blod och lekamen. Hon sade ofta själv, att hon kände så stor lättnad och hade fått nya krafter för kommande veckors mödor och ansträngningar. Fastän hon led så mycket av sin värk och sjukdom, och hade så svårt efter kläder och föda åt oss, fattiga små, hörde man henne sällan klaga, hon bar sitt kors utan knot och klagan och ofta läste hon tvänne värser, som lyda på följande sätt:

„O, Jesu god,

giv tålamod,

sann tro och lydigt hjärta!

Låt aldrig mig

förlora dig,

i glädje eller smärta.

Gör så med mig,

som gott syns dig

hjälp du mig korset draga!

Ack, Herre blid,

till evig tid

allt ont ifrån mig jaga!"

Hon sade, när brödet i hemmet var slut och vi frågade: „Mamma, vad skola vi äta i morgon, när brödet och allt är slut?," så sade hon: „Jesus sade: sörj ej för morgondagen, ty var dag har nog av sin egen plåga" (Matt 6: 34). Och tillade: »Herren sätter ej större börda på än man förmår bära. och om bördan blir mig för tung, då lyftar han av den och bär den för mig." Många flere sådana sanna ord av min moder har jag bevarat i mitt minne. Hon var en god moder. Om jag blott kunde nedskriva alla mina tankar om henne, min dyra moder och omtala hennes stora kärlek! Hon älskade icke blott barn, make och hem utan tillockmed alla andra människor, jag hörde ofta henne frambära i sina böner alla människor, i synnerhet de fattiga, ty hon om någon kände till de fattigas nöd, emedan i hennes egen lilla stuga var stor nöd och brist, jag minnes bl.a. en gång, att till oss kom en annan fattig moder och klagade sin nöd, hon hade även hon många barn och brödet var slut. Då tog min moder sitt sista bröd och gav det åt henne och sade: „En glad givare ger Gud igen." Hon kunde ej låta den fattige gå utan att få ett bröd, fastän det var det sista, ty jag tänker, min moder själv hade kanske mången gång varit i samma tillstånd. Det är ej så lätt för ett älskande moders hjärta, att höra de små ropa efter bröd. Sällan händer det, att barnen gå till fadern, när de hungra, jag tror nog, att de först smyga sig kring modern och ropa på bröd. Då är intet annat kvar för modern att göra, än att bedja om bröd för de små och nedlägga sin börda för Herren. Det går nog för en troende moder, som kan lik min moder säga: „sörjen icke, för edert liv, vad I skolen äta och vad I skolen dricka, eller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna?

Sen på fåglarna under himmelen! De så icke och skörda icke heller och insamla icke i lador, och eder himmelske Fader föder dem. Ären I icke mycket mer än de? (Matt. ev. 6: 25—26).

Men en fattig moder som är utan Gud, hur stor månne icke hennes nöd vara, när brödet är slut, när elden i spiseln har slocknat ut och barnen frysa och hopkrympta i knutarna ropa efter bröd! Hur skall det kännas då i ett sådant hjärta, som har ingen att förtrösta på? Nog är det bäst ändå, att hava en känd Gud, en barmhärtig och trofast Gud, en nådens och kärlekens Gud! Ty han är rik och har allt att giva. Han har lovat giva oss här nere, vad vi behöva, och himmelen och härligheten i det tillkommande livet. Huru stort ändå för de fattiga, lidande mödrar på jorden, att få tro på Jesus Kristus och bära sina bördor och prövningar till honom och med min moder säga: „Han prövar blott, han ej förskjuter." Tröstande lyda psalmistens ord:

„Ty han skall rädda den fattige, som ropar, och den betrycke och den som ingen hjälpare har. Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa" (Ps. 72:  12—13).

Det är stort att få peka för de små på den blödande Jesus och visa dem rätta vägen till himmelen, så att de från den spädaste åldern må bliva plantor åt Gud och växla för hans rike, tills han själv, den himmelska trädgårdsmästaren, kommer, sedan de blommat ut, tager dem i sina händer, för dem upp i himmelen och omplantera dem där. Där klagar ingen, där gråter ingen mer, ty

„Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, ty de första har gått till ända" (Uppenb. 21: 4).