Resan till mitt fosterhem.

Emedan vi voro många i hemmet och där var brist på kläder och föda åt oss, gåvo mina föräldrar mig som fosterbarn åt herrskapet Öhman på Holstö i Snappertuna skärgård. Fastän jag då var så liten, minnes jag ännu tydligt stunden, då jag lämnade mitt hem. Mina fosterföräldrar kommo upp från skärgården till en gård, som heter Lill-Berg, där de hade släktingar. Där beklagade de, att deras tvänne, små flickor hade dött, att deras dotter, som nu var kvar, saknade sällskap och att de därför ämnade taga sig ett fosterbarn, helst en flicka, ty de hade dessutom tvänne söner. Husfolket på ovannämnda gård kände min moder väl och visste, att vi voro många barn, kanske skulle hon giva bort ett av oss. Snart därefter sammanträffade de med min moder, vilken under samtalets gång lovade giva mig som fosterbarn åt dem. De åter lovade mig vara hemma hos mina egna föräldrar en vecka var sommar. Emedan jag var så liten, förstod jag ej att gråta, jag tyckte däremot, att det var roligt, att komma till ett annat hem, emedan jag hörde att de hade mat och kläder, och allt vad jag behövde att giva. I kunnen ju förstå, mina läsare, att när fattigdomen var stor, och så många munnar ropade efter mat, försökte min moder på allt sätt, fastän med sorg i hjärtat, att göra mig tillfredställd och glad med den lott jag skulle få i livet.

Det var en dag ganska tidigt på morgonen, då min moder klädde mig i den blåa kolten och satte på mig allt vad jag behövde för färden. Min moder hade så ledsamt att lämna mig, att hon ej kunde själv föra mig till herr och fru Öhman, utan sände med mig min älsta syster och dottern i gården, där min syster hade tjänst. Jag kan nu förstå, att det kändes bittert i min moders hjärta, fastän jag då ej visste det, ty hon dolde för mig sin sorg. — När vi kommo till Lill-Berg, där fosterföräldrarna väntade mig, fördes jag in i salen, jag såg mig förvånad omkring och hälsade blygsamt på dem, och de förklarade strax för mig, att nu äro de min pappa och mamma. Det kändes nog först litet underligt, att dessa främmande människor skulle bliva min far och mor. „Månne de äro lika snälla som mina egna föräldrar?" — tänkte jag. Vidare berättade de för mig det ena och det andra, om hur roligt, det skulle bli där, att där fanns en annan flicka, som skulle bliva min kamrat o.s.v.

Snart begåvo vi oss i väg därifrån mot fosterhemmet. Hästen förspändes och vi satte oss i släden. Min nya far körde, och jag satt mitt i släden mellan dem. Detta gav mig än mera mod och glädje, ty jag har från liten älskat att åka; och hästen, det ädla, vackra djuret, har alltid varit min favorit. Nu bar det i väg! Hästen sprang, klockan klingade och solen sken, fastän det var vinter. Under färden talade de med mig om allt möjligt för att kanske fördriva tiden, och hindra all sorg efter de egna att smyga sig in i mitt lilla hjärta, ja minnes än alldeles tydligt, huru jag berättade om min kära mamma, pappa och syskon och mitt hem, i synnerhet om min moder talade jag, ty jag älskade henne så innerligt. Jag berättade om hennes lidanden och sorger, fattigdom och eländen, men även om hennes kärlek till mig och mina syskon — på vilket sätt jag skilldrade, det veta mina fosterföräldrar bättre än jag. Men det förstår varje läsare, att enkelt och barnsligt var mitt uttalande och mina berättelser. — Snart hade vi kommit ut på den stora fjärden, så att man kunde tydligt se det nya hemmet. Där mötte vi två gossar. De voro mina fosterföräldrars små söner, men voro nog så stora redan, att de gingo i skolan och voro just på väg därifrån till hemmet. De kommo med i släden, och deras föräldrar berättade för dem om mig och sade, att de nu hade fått en liten flicka. Hemmet, som syntes från fjärden, föreföll mig ovanligt stort och vackert. Det var alldeles vitt och hade hög stenfot och många fönster. En liten bit därifrån syntes en annan byggnad, men denna var mycket lägre och röd till färgen. Ännu en stuga syntes på ett längre avstånd ifrån gården än den andra; den var nära sjön nere på en udde, fastän en stor vik gjorde, att den såg ut som den skulle varit belägen på en holme. Mycket vackert var hela Halstölandet, lyckte jag. Skogen var så grön där i den vita snön — och ju närmare vi kommo dess vackrare blev det.

Snart stannade hästen „Freja", en vacker, brun, fet häst. Vi stego alla ur släden och gingo in. Jag var först så främmande och på allt sätt blyg och tillbakadragen. Fostermamma ledde mig genom alla rummen och visade mig allt, som där fanns. Det var så många trevliga rum och en stor, vacker sal. Aldrig förr hade jag sett något så fint och nätt. Men det, som mest fäste min uppmärksamhet, var en liten, vacker häst i salen, Den var brun, hade svans och man av svart tagel och riktigt hästhår på sin kropp. Den bar en liten sadel, huvudlag och tyglar, så att den liknade en verklig, levande häst. Därefter gjorde jag bekantskap med deras lilla dotter Elna och sönerna Einar och Helge. Vi satte ned oss på golvet i kammaren närmast köket och radade fram alla möjliga leksaker, som jag aldrig förr hade sett, ännu mindre haft, och där sutto vi, tills vi kände varandra ganska bra. Litet olärd och klumpig var jag nog naturligtvis där bland de barn, som alltid hade fått lärdom och god fostran, medan jag däremot vuxit upp i ett litet hem och oftast allena med mina syskon, när modern var tvungen gå bort.

Så kom första kvällen. Jag skulle sova hos främmande människor i ett främmande hem. Just då, när jag bäddades ned bredvid deras egen dotter, kändes det nog litet tungt i hjärtat, men jag var trött av resan, och sedan jag läst de böner, min moder lärt mig, somnade jag snart.