Mitt fosterhem.

Så gick tiden och sommaren kom, då jag, som lovat var, fick resa hem till mina egna föräldrar och syskon. Det var för mig en stor glädje, att få sammanträffa med min egen fader och moder, vilka med ömhet och kärlek omfamnade mig. — När veckan var  slut, var jag tvungen att lämna hemmet och lekarna med mina bröder som min lilla, livliga syster Ester samt fader och moder och bege mig i väg tillbaka till fosterhemmet. Min moder följde med mig till kyrkan, och där togo fosterföräldrarna emot mig. Därefter började jag mina lekar åter med Elna och de två gossarna. Ibland hade vi ganska trevligt. Jag fick lära många nya seder, som till exempel att uppträda näpet, tala vackert och att svara endast då, när någon tillfrågade mig. Mina onda och fula vanor, så som olydnad och egensinne bestraffades. Men ofta hände det också, att jag oskyldigt agades. Jag var den minsta, och om någon förbjuden lek eller något annat orätt blev utfört av oss barnen, hände sig de flesta gånger att jag, som var för svag att försvara mig, fick skulden. Men om det vill jag ej vidare nämna. Min moders Gud allena är den, som har sett allt; även är han den, som både förlåter och dömer. Det jag mest saknade där var min moder, hennes vackra ord och hennes innerliga, varma böner till Gud varje afton för mig. Fastän jag ej glömde att alla aftnar läsa de böner, hon lärt mig, längtade jag ändå att få höra min moder bedja. Jag kom mycket väl ihåg, att hemma i den lilla, låga hyddan kände jag mig nöjd och trygg, när min moder bad för mig.

Jag tyckte mycket, om min fosterfader. Han var en ärlig, rensinnad man, som fordrade lydnad, men förstod också att giva kärlek och deltagande efter sin bästa förmåga. Jag lade ofta märke till, att han ej gjorde någon urskiljning mellan mig och de andra barnen trots det jag ej var hans eget barn. Jag vill ej heller säga något annat om min fostermoder, än att hon var ofta sen att taga reda på det rätta förhållandet, när något straffvärt blev utfört av oss barnen, och hände det därför ofta, att jag, som jag redan nämnde, fick utan skuld lida straffet. Dock, det är väl allt förlåtet. Väl minnes jag mig nog själv också hava varit olydig och felande i många stycken och har ej i allt, såsom jag bort, lytt dem. Men jag var ju späd och liten, när de togo mig, och hade de därför tillfälle att fostra mig som de ville. Jag var ett barn med barnsliga tankar ett ömt och ödmjukt hjärta, ty min moder hade nog så gott hon kunde, fostrat mig med stor ömhet och kärlek. Sådan aga ger bättring och ödmjukar barnahjärtat. Tuktan utan kärlek är intet och kärlek utan aga är intet. „Den Herren älskar, den agar han" (Joh. Upp. 3:19). Men han giver stor kärlek på samma gång. Och på samma sätt lärer han mödrar, fäder och fosterföräldrar i sitt ord, den Heliga skrift. Men det går väl ej så lätt, att i kärlek och ömhet uppfostra andras barn.

Jag minnes stunder, nog för mig bittra, men jag minnes stunder ljuvliga också. — Jag älskade mest att få vara ute i det fria bland buskar och snår och bland djuren. Om sommaren roade jag mig mest med att plocka blommor, nötter och vackra stenar, med vilka ja lekte. Där fanns också en stor, hög, evig ek, som hade en stor öppning i form av en dörr. I den satt jag ofta och lyssnade på fåglasången och ekbladens tal, fastän jag ej förstod deras språk och kunde tolka fåglarnas kvitter. — Andra stunder åter satt jag och såg upp mot himmelen, om aftnarna på stjärnorna och om dagarna på de olika färgade molnens tåg. Jag föreställde mig ibland, som om jag själv skulle suttit mitt på molnen och åkt över jorden. Ibland tyckte jag mig se lejon och björnar, hjortar, duvor och lamm segla där på rymdsoceanen bland molnen. Någon gång tyckte jag mig se änglar och Jesus själv, när molnen formade sig än på det ena sättet än på det andra. Under sådana tillfällen njöt jag och var glad. Allt detta var mig nog, jag längtade ej efter mera sällskap. Fåglarnas sång, skogens sus och vågornas skvalpande voro de högsta toner för mig. Den största fröjd var att se, när snön om våren smälte bort och grät sina strida tårar lämnande bara fläckar efter sig på marken. Ofta gick jag ute i den stora, vackra trädgården och hörde, när fåglorna sjöngo i äppel- och körsbärsträden, syrener och lönnar. Och ofta hittade man mig på berget nere vid sjön om våren, när isen flöt bort, och om sommaren satt jag med fötterna plaskande i vattnet och plockade upp från bottnen snäckor av olika slag, större och mindre. Jag lärde mig snart att ro också, och då brukade jag ro omkring i viken och sjunga små fosterländska sånger, som jag lärt av de andra barnen. Ibland gick jag till en strand, som hette Gästhamnen att se på de stora ång- och segelfartygen, ty Halstö ligger alldeles vid farleden, där stora ångbåtar gå ständigt förbi. Ofta satt jag där på sanden och tittade ut åt den stora Gästansfjärden. Ångbåtarna voro så vackra, galeaserna likaså och de små jakterna med. De vita seglen och de olika vimplarna vajade för vinden som skulle de vinkat åt mig. jag längtade ofta att få fara med dem. Jag hade en underbar längtan efter att få vara med på något äventyr som t. ex. förlisning. Det hörs underligt, men så var det. Och ännu önskar jag, att lida, strida och — segra!

Men ofta när det stormade och jag var tvungen att hållas inne, satt jag vid fönstret och såg ut åt fjärden, som var alldeles upphetsad av stormens raseri, och vågorna, som förde med sig det vita skummet, så att hela sjön skiftade alldeles grön. Då tänkte jag på alla sjömän och bad mången gång med sammanknäppta händer för dem. Men samtidigt längtade jag, att få vara med där i farorna och nöden, ty jag tänkte, att jag där skulle bedja, så att alla skulle bliva räddade.

Jag älskade mycket hästar och alla andra djur. Det var en stor fröjd för mig, att få fara ut och åka, och ännu roligare var det att få hålla själv i tömmarna. När jag blev större, brukade jag följa med ut, när man plöjde och harvade, tog upp potatisen o.s.v. Jag hjälpte till så gott jag kunde.

Ofta följde jag också med tjänarinnorna till holmarna att mjölka korna, som gingo där i bete. — När min fosterbror Helge blev så stor, att han fick hålla gevär, som han åter älskade, följde jag ibland med honom ut på holmarna att jaga orrar. En gång hände det, att han blev på en holme, som hette Björnholmen, medan jag sköt båten ut och for över till holmen bredvid, som kallades Gloholmen, för att skrämma upp fåglar därifrån till andra holmen. När jag landade, drog jag upp båten så långt ja orkade på en liten, solig bergklippa och sprang glad och livlig ut i skogen. Det var roligt för mig, att få vara ensam i den fria naturen med fåglarna och djuren, ty på holmen betade korna och kalvarna som bäst. Det fanns en liten stuga vid stranden av holmen, en god bit därifrån, var jag lämnat båten. I stugan bodde en gammal man och kvinna, jag hade sett bara mannen, men hört av de flesta människor, att kvinnan var oförståndig och hade varit sinnesrubbad. Tanken på att gumman möjligen skulle vara där i skogen, skrämde mig litet nog ibland, men jag tröstade mig med det, att om hon än skulle komma, vore jag dock snabbare att springa än hon, och båten var ju färdig att skjutas ut. Nog skulle jag hinna undan, om hon komme tänkte jag. Men vad hände! — När jag tyckte, att jag redan varit för länge på holmen, begav jag mig under språngmarsch ned till båten, glad över att jag hade lyckats skrämma upp åtminstone tvänne fåglar, som sutto i mossan inne i skogen. — Men när jag skulle skjuta ut båten, snävade jag och föll, ty bergudden var våt och hal av att vågorna hade slickat den, vem vet huru länge. Det blev stor fara, ty båten sköt undan mig, så att jag föll längs berget ned i vattnet och slapp med svår ansträngning och stor räddhåga upp därifrån. Men när jag slutligen var räddad från att bli vågornas offer och stod våt på stranden, var jag än mera skrämd. — Du kan av min tidigare berättelse förstå, min kära läsare, varför. Ja, det var för den där gamla gumman, som bodde där på holmen, jag fruktade, att hon skulle komma. Och vart skulle jag då fly? Båten drevs omkring på sjön av de små vågorna, och ingen annan båt fanns där på hela holmen. Jag började gråta och ropa, ty nu var glädjen slut. Helge hörde det och skyndade ned till stranden. Vi stodo nu på var sin holme, och vem skulle hjälpa oss? Han bad mig gå och se, om den gamla gubben där hade någon ekstock, så skulle jag taga den och ro över till honom. Och fastän jag var så rädd, måste jag ändå gå. När jag kommit till stugan, kom gumman ut, och jag frågade med darrande stämma, om hon hade någon båt, emedan min båt hade flutit ut på sjön. Hon förklarade, att hon ej hade, ty gubben hade farit ut med den på vattnet — vart, det visste hon ej, men hon bad: „Kär Margi, kär Margi, kom in, att du ej fryser!" Men det vågade jag ej, utan började springa tillbaka till det ställe där båten hade lämnat mig. Då såg jag till min glädje, att båten var nästan i land på den andra holmen, och Helge höll just på att med en stake draga den till sig. Snart sutto vi båda igen i båten och foro hem. — Nu förstår jag nog, att stor fara var i min väg, och att ingen annan än Gud räddade mig. Lovad vare Han! — — —

Mitt hjärta har alltid varit uppfyllt av underliga tankar, även har jag fantiserat mycket i min barndom. Om aftnarna, när jag gick till vila, låg jag alltid länge vaken och tänkte mycket i synnerhet sedan jag blev litet äldre, jag tyckte att jag såg änglar och himmelen, och att jag reste långa vägar omkring i världen. Men det underligaste av allt var, att jag redan vid 8-års ålder tyckte, som jag tydligt minnes, mig stå framför en stor skara människor och tala om Jesus, min moders Gud, som jag brukade säga, och tyckte mig lida förföljelser och hava stora motgångar, samt att jag till sist blev kastad i fängelse. Allt detta förefaller mig nu underligt, ty nästan allt, vad jag som litet barn fantiserade, drömde eller tyckte mig se, har redan skett, och därför kan jag ej låta bli att omtala det. — Jag hade sådana märkvärdiga drömmar som t.ex. tvänne gånger, då jag drömde om den sista domen. Och ingen hade berättat åt mig om den. Min egen moder berättade, så vitt jag minnes, endast om barnavännen Jesus för mig, och ingen Bibel hade jag läst, jag hade ej heller sett Bibeln i mitt fosterhem, blott en luthersk postilla, i vilken han själv, min fosterfader brukade läsa. — Underligt var det!

- - -

Varför jag så älskade naturen och dess skönhet var troligtvis därför, att jag saknade verklig kärlek, ömhet och medlidande. Fastän jag var så liten, var mitt hjärta ofta hopkrympt av sorg och smärta och min själ var full av lidanden. — Gud hade med sin Ande redan i moderslivet vidrört min själ och än mer, sedan mitt öga sett dagens ljus. Kanske skulle han haft något att, uträtta genom mig redan tidigare än nu, då han tog mig såsom sitt redskap, om de i vars vård jag var anförtrodd, hade förstått att fostra mig rätt i Herrens tukt och förmaning. Men när det tillockmed är svårt att rätt lära sina egna barn, som man älskar med verklig kärlek, huru mycket svårare då, att fostra andras barn efter Guds vilja! Ty de äro väl ändå ganska få, som kunna giva samma kärlek åt andras barn som åt sina egna. Den, som det kan göra, måste vara helt omskapad till hjärta och själ och iklädd Jesu Kristi sinnelag. Det har hänt att föreningsbandet mellan egna barn och föräldrar tillockmed har brustit, om de icke varit iklädda kärlekens och sanningens dräkter och icke fruktat den levande Guden. Huru skulle man då kunna fordra, att kärlekens låga skulle flamma så högt mellan fosterföräldrar och -barn!

Människorna hava stor brist på medlidande, de likna så litet Jesus Kristus, och därför kunna de ej älska varandra såsom de borde. Människornas första synd är oftast deras hårdhet mot varandra. Många mena sig framställa Guds lag och rättvisa, medan de fullständigt underlåta sig att framställa hans mildhet och kärlek. Det är Guds lag och rättvisa, att, om så fordras, aga och tukta barnen, men också det, att giva kärlek, ömhet och förståelse. Fåfängt är att tukta, slå och risa, om kärleken är borta, ty det gör barnens hjärtan hårda, och i stället för lydnadens, ödmjukhetens och kärlekens frukter, skjuter det fram ur barnens hjärtan hårdhetens, räddhågans och falskhetens frukter. Sådan aga skadar barnets själ, som Gud gav det så ädel, så stor, ljus och ren. Stort är föräldrars och fosterföräldrars ansvar för Herrens små plantor. Gud har planterat alla barn i sin vingård, fastän på olika backar och höjder och ställt dem i (foster) föräldrars vård att vattnas och skötas om, så att de må växa och blomstra för hans himmelska rike. Av egen erfarenhet vet jag, att barnahjärtat är ömt och behöver stor kärlek, och att barnasjälen, som åter är såsom vitt silke, fordrar ömhet och renligthet. Ty annars skall den fräta sönder, medan många mörka fläckar lägra sig omkring den och äta sig in i dess kärna, så att den till sist måste dö. Om barnasjälen bemötes obarmhärdigt med hårdhet, stränghet och kärlekslöshet, händer det oftast, att den blir anfäktad av onda frestelser och satan börjar från spädaste ålder brottas med den lilla, oskyldiga barnasjälen. Hårda, orenliga ord utan kärlek och medlidande göra att barnasjälen blir missmodig, tung och svag och faller djupt i frestelser. Borde icke alla föräldrar, och i synnerhet fosterföräldrar, lära sig rätta vägen till de små barnens hjärtan, ty det är en ömtålig sak att handskas med dem. Endast Kristi kärlek uppenbarad i ord och handling kan finna vägen till de ömma barnahjärtan och -själar, om icke ömhet, kärlek, stränghet och aga förmår öppna vägen dit. De i vars vård barn av Gud blivit anförtrodda, behöva visa mera Kristi kärlek och mildhet mot fattiga, små, kämpande hjärtan, i synnerhet om de synas vara ömma och ångerfulla över det de gjort mot Gud och människor, lida av frestelser och äro modlösa. De borde närma sig på allt sätt barnen, såsom Jesus, vår Frälsare, vill göra med alla människor kring hela jordens rund och har stort medlidande med oss alla i våra svagheter. Jag minnes gärna, huru Jesus kallade de fattiga publikanerna och syndarena till sig och åt med dem, bevisade dem kärlek och lärde dem mycket om sitt eviga rike. Det enda slag av människor, han aldrig kunde umgås med, voro sådana, som i själviskhet och högmod blickade ned på andra. Kristus bjuder oss alla, särskilt eder, föräldrar, och alla, i vars vård Gud anförtrott sina små, att söka den rätta vägen till barnens hjärtan och, sedan man hittat den, gå in och giva barnahjärtat, vad det behöver. Då skall ej barnet sjunka ned i fördärvet, arbetet för de små skall ej vara förgäves, utan de små skola bliva till glädje åt eder och till fröjd åt himmelens änglar och Gud genom att sedan de hittat livet i Gud, bruka alla sina gåvor och all sin flit för Guds rikes förhärligande. — Det är stort för eder, föräldrar, att kunna bereda edra barn möjlighet till att föra ett sunt och lyckligt liv, att kunna sända dem ut i världen, sedan de vuxit upp, med moralisk styrka att motstå frestelsen och med mod och kraft kämpa livets hårda kamp och bryta sig igenom allt, som vill hindra deras färd, mot det eviga livet.