Längtan efter hemmet.

När jag blev äldre, började jag tänka mera på mitt hem, mina syskon och föräldrar. Så länge, jag var liten, tyckte jag, det vore omöjligt, att jag skulle mera gå till mitt eget hem, jag trodde blint, att det hem, varuti jag nu befann mig, verkligen var mitt eget hem, att jag skulle bliva där alltid. Därför grät jag aldrig efter varken far eller mor, syskon eller hem. — Men sedan några år redan hade gått och jag förstod att tänka mera, började jag längta efter en verklig moders och faders ömhet och kärlek. Jag visste nog, att mina föräldrar voro fattiga, men visste också, att de älskade mig mycket. — En dag, det var på våren, minnes jag tydligt, då jag riktigt med allvar tänkte på hemmet och de egna, då var det första gången tårarna flödade utför mina kinder av sorg efter dem, föräldrar och syskon. Jag gick ut i verandan och ställde mig där med huvudet lutat mot en vägg och grät bittert. — Därefter började jag mer och mer tänka på hemfärden, men talade ej om det för någon. Jag gömde alla mina tankar i hjärtat och tänkte, att när jag kommer hem, då skall jag först öppna mitt hjärta för egen moder, som förstår mig bäst av alla. Så bar jag på min börda dag efter dag, vecka efter vecka. — Så kom Midsommartiden, då jag skulle slippa till kyrkan, ty där hade jag ej varit många gånger under den tid jag varit i fosterhemmet. I kyrkan träffade jag min moder. Och huru gärna skulle jag ej då velat säga: „Mamma, nu följer jag med dig!"  Men jag vågade ej, ty jag tänkte:

"Kanske är det omöjligt. Min moder är fattig och jag kan, genom att alls nämna därom, ådraga mig mera sorg och ledsamheter." Därför talade jag ännu ingenting om allt det, jag bar i mitt hjärta, för min moder. Efteråt har hon sagt, att hon nog märkte något hos mig, som tydde på svårigheter, och längtan efter hemmet men att ej heller hon kunde då säga något.

Det ledsammaste för mig var, att jag ej fick gå i skola. Jag ville ständigt lära något nytt. Men vad fick jag lära, när jag ej gick i skolan? En sommar eller vår hade de nog där en lärarinna, som även lärde mig. Men det var så litet! Jag ville lära mera. Och när jag sedan var så gammal, att jag borde hava börjat skolgången, och ej slapp dit, fick jag än större längtan efter hemmet, ty fastän mitt hem var så fattigt, hava alla mina syskon ändå fått litet skolbildning, utom en, som alltid varit sjuk. Orsaken till att jag ej fick gå i skola, vet jag ej. Ett var nog det, att till skolan var mycket långt, så att deras egna barn måste hava kvarter och kommo hem endas ttill söndagarna, och kanske ville de ej kosta på mig, när jag ej var deras eget barn, ehuru de åt min moder hade lovat hålla mig som sitt eget barn. För främmande människor presenterade de mig alltid som sitt fosterbarn, varför jag förundrade mig storligen över det jag ej fick gå i skola, fastän att lära var min största glädje. Flitig var jag att läsa, men jag hade ej några andra böcker än bibliska historien och katekesen, men dem lärde jag mig nog ganska flytande. En annan orsak till, att jag ej fick gå i skola, var väl det, att jag varit ganska klen och svag alltid. Jag hörde dem ofta säga, att jag var klen till förståndet, för barnslig o. s. v. Men vad gör detta, Gud är ju de dårars förmyndare och genom de svaga skall han visa sin kraft. Min egen moder, hon tänkte annat om mig, Hon sade: „De få säga vad de vilja om henne, men hon är ändå den enda av mina barn, som tror på Gud och talar om honom för mig, sina syskon och sin fader". Ty jag var ej en enda gång hemma utan att trösta min moder och tala med min fader om frälsning i Jesus och ville på allt sätt väcka honom från hans syndasömn. Andra människor, som kännt mig från liten, bära samma vittnesbörd som min moder, att jag var mycket förståndig i synnerhet i talet om Gud. Varifrån jag lärt det, vet ingen, icke ens jag själv, ty jag har redan nämnt, att jag icke då ännu läst Bibeln, icke heller varit ofta i kyrkan, endast några gånger på läsförhör, ty det var också en fröjd för mig, att vara med på dem.

Så gick år efter år. Jag kan ej nämna om allt som hände; ej heller om alla mina tankar, fantasier och äventyr. Men i korthet skall jag söka skildra mina fantasier om livet. Emedan mitt hem ej hade något att bjuda på, tänkte jag, att när jag kommer hem (till mitt verkliga hem), skall jag gå bort och arbeta på dagarna, och om aftnarna läsa och studera i hemmet. Sedan jag får arbetslönen, skaffar jag mig det jag behöver, såsom pennor, häften och böcker av olika slag. Jag tänkte gå till någon barmhärtig, hjälpsam lärarinna eller studentska, som skulle lära mig det jag ej med läsning och egen förmåga vore i stånd att lära mig. — Men glömde alldeles bort att tänka huru jag skulle uthärda med detta samt att mina krafter nog snart skulle taga slut. — Vidare tänkte jag, att när jag lärt så mycket, att jag kan få någon tjänst, då skall jag försörja mina kära, älskade föräldrar samt min sjuka broder. Ty jag sade alltid som liten, utan att alls tänka efter möjligheten därtill, när jag blir stor, då skall mamma och pappa få det bra, ty jag skall nog försörja dem. Det var en barnslig tanke, men det var ju från ett barns hjärta den växte fram. — Så fantiserade jag ännu vid elva års ålder.

När jag var åtta år gammal hade jag en växt, som dag efter dag blev allt större och större. Då fruktade man, att det var kräfta och förde mig till läkare, som strax ordinerade mig på sjukhus. Där opererades jag kort därefter. Jag minnes så tydligt än huru sköteskorna i sina vita dräkter kommo in, lyfte mig upp på operationsbordet och klädde av mig. De försökte på allt sätt att hålla mig vid gott mod, ty jag var rädd och grät efter min fosterfader, som just hade lämnat mig. Medan jag låg där, tänkte jag: „Om jag dör nu, så får väl mamma så ledsamt, men jag får nog roligt jag, ty då får jag leka med änglarna i himmelen och nog kommer väl mamma snart dit också."  Det tröstade jag mig med och — så somnade jag in, ty de sövde mig just under det jag tänkte så. Snart därpå vaknade jag och mådde mycket illa. Operationen var slut och doktorn hade redan gått. Då lutade en av sköterskorna mitt huvud mot golvet och då tyckte jag, att jag föll djupt ned, och kramade fast i sköterskan krampaktigt och ropade: ,,Jag faller, jag faller!" Hon lyfte upp mig igen på bädden, där jag vilade först en stund förrän man flyttade mig därifrån. Medan jag vilade, tyckte jag, att en ängel höll mig i famnen och sade: „Frukta icke, jag skall alltid bära dig mot himmelen!" Detta minne förefaller mig nu underligt, sedan julnatten 1916, då jag såg en ängel vid min säng och igenkände ängelen, som jag nu talar om, fastän jag förut trott det vara inbillning eller svaghetssyn. — Underbart har hela mitt liv varit och mycket har jag dolt och gömt i mitt hjärta tills nu. Alltid har Guds Ande verkat på mig, alltid har Herren sökt mig, från min spädaste barndomstid har Han kallat mig. Det är min moders frukt, hon har bedit så mycket för mig. Lovad vare Gud, som sökt mig i barnaåren! Lovad vare Gud, som lett mig in på den rätta vägen! Lovad vare Gud, som frälst mig från döden! Lovad vare Gud alltid!