När jag lämnade mitt fosterhem.

Länge hade jag vandrat med dessa hemlängtans tankar i mitt hjärta, och snart kom tiden, då jag verkligt fick lämna mitt fosterhem. Deras egna barn voro redan så stora, att den ena av sönerna, som tillsammas med den andre hade utgått folkskolan, nu gick i samskolan och deras dotter hade också skoltiden slut. Jag var nu över skolåldern, men jag tänkte ändå, att jag ännu hinner lära; dock lät jag ingen få veta mina tankar. Snart var det allmänt talat, att jag skulle lämna mitt fosterhem, och att de skulle föra mig hem. Så hände sig, att man en söndagsmorgon gjorde mig färdig att resa varefter jag tog farväl av alla under bitter gråt, ty det kändes ändå tungt — jag visste ju ej, mot vilka okända öden jag gick. Mina fosterföräldrar gjorde nu såsom min moder gjorde, när hon av sorg ej kunde själv föra mig till dem. De förde icke heller själva mig hem, utan sände med mig deras dotter och en tjänarinna. Jag grät enda tills vi kommo ned till sjön, men sedan vi foro fram genom vågorna och lämnade fosterhemmet bakom oss, försvann sorgen och jag kände mig så fri och glad som en fågel. Jag tänkte bara hur roligt det skulle vara, att få se egen moder och fader, syskon och hem, och ännu roligare, när jag skulle få läsa huru mycket jag ville och gå igenom skolkursen. Alla dessa mina tankar voro fåfängliga, men jag nämner sedan vidare om den saken. — När vi kommo så långt, att vi landade, gingo vi upp till kyrkan. Det var två gudstjänster den dagen. Under första gudstjänsten sågo vi ingen av mina egna i kyrkan men när det var slut, såg jag min egen dyra moder. Hon gick just ut från kyrktornet, ty det är genomgång genom tornet. Hon såg ej mig fast jag stod alldeles nära invid. Då fattade jag i henne och ropade högt: »Mamma!" Med detsamma kom en av mina äldre systrar, Agnes, och ville strax föra mig med sig av glädje, att se mig. Men varken hon eller min moder visste något av det, som passerat. De kunde ej ana, att jag nu hade lämnat mitt fosterhem. Men efter en stunds tystnad sade jag: „Jag kommer nu för alltid bort från Hallstö. Jag följer med eder hem i dag, jag är ej mera deras fosterdotter". Varefter tjänarinnan sade detsamma. Min moder blev först, alldeles förvånad över alltsammans och kunde knappt säga någonting, men tog snart ordet och sade: „Det är underligt, att de ej själva hämta henne och gör upp saken med mig, bara sänder Eder".

Jag skulle gärna talat med dem. Förrän detta skedde borde de låtit mig få veta av det. Alltid, när de träffat mig, hava de sagt, att min dotter mår bra, och att jag ej skall sörja, men visst måste det ändå hava tidigare varit något, som jag ej kan förstå, hur skulle det utanvidare blivit så hastig färd." Men tjänarinnan hade ej vidare att förklara än att de sänt henne att följa mig. Och min moder tillade: „Hälsa dem, när I kommen hem. Säg, att jag frambär min hjärligaste tack till dem för att de haft henne så länge, fostrat henne och för allt det goda de gjorde mig, då nöden var stor. Gud skall nog härefter hava omsorg om henne och hjälpa henne fram genom världen. Men säg dem ändå, att nog var det ledsamt och orätt, att de ej hämtade henne själva, så att jag fick träffa dem." Vidare hörde jag ej, ty min syster drog mig med sig ned till Kommunalstugan, där det serverades kaffe, och sade till mig: »Var glad, gråt ej, allt blir bra!" Ty även nu hade jag ledsamt; å ena sidan ville jag och å andra sidan ville jag ej lämna mitt fosterhem, ty jag hade det nog mycket kärt. Det måste jag nog säga, att jag var helt annan, när jag kom därifrån, än när jag togs dit. Då var jag liten, olärd och klumpig, men nu, när jag kom därifrån, var jag vackert lärd, hade vackra seder, var tillbakadragen och stillsam i äldre människors närvaro och hade, så vitt jag minnes, inga dåliga vanor, jag hade nog fostrats väl med stränghet och bestämdhet, varför jag ännu själv vill framföra min hjärtligaste tack till mina fosterföräldrar, som antagligen nog också komma att läsa denna bok och de kunna ju själva bedömma, om den är sann eller ej. Skulle jag bara fått verklig kärlek, hade det, varit ännu bättre, men det är ju ej under — huru skulle en moder, som själv har barn, vara i stånd att giva verklig kärlek åt andras barn, om hon icke ens är levande i tron på Frälsaren. — Mycket har jag lärt och erfarit under min bortavaro från hemmet, jag har bland annat funnit, att om man bryter mot främmande människor, hava de ofta nog svårt att förlåta och glömma såsom egen fader och moder. Vidare har jag erfarit att tuktan i världen bland främmande människor är mycket svårare än tuktan i eget hem av älskande fader och moder. Ty om än tuktan i hemmet är hård, är dock kärleken stor och ömhet finnes hos fader och moder, deras tuktan är blott utav kärlek. Även har jag lärt det, att för egen fader är lättare att berätta sin skuld än för en främmande och för egen moder är lättare att öppna sitt hjärta, vad däruti än må finnas, än för en främmande moder. Ty fadern kan tukta, förlåta och glömma, och modern kan deltaga i sorgen och lätta bördan, förlåta all barnets skuld och aldrig mer komma ihåg det. Är det icke så, föräldrar? Är det icke så barn? O, att alla barn visste, huru stort det ändå är, att få vara i eget hem och uppfostras med faderlig och moderlig kärlek. O, att alla barn förstode att rätt värdera sina föräldrar, förrän det är för sent! O, att alla barn lydde sina föräldrar, så att de lyssnade till deras böner, och lärde ödmjukhet och undergivenhet! Barn låten nu mig lära eder, att värdera föräldrar och hem, vara lydaktiga och uppmärksamma samt bevisa kärlek och vördnad till edra föräldrar, emedan jag nu förstår att värdera min moder och fader mer än förr och kan sätta värde på mitt hem därför, att Gud har fört mig till en tid bort från mitt fattiga hem till ett rikare och bättre, för att lära mig värdera mitt lilla ringa hem. Hören, yngre och äldre! Av egen erfarenhet kan jag säga: det finns ej på jorden något bättre, än att hava en moder och fader, ett eget hem, fast huru ringa. Och det är också lika bra att vara fattig som rik, ty Gud älskar fattiga och har kommit för de fattiga. Icke vill han heller förgäta de rika, men det händer så ofta, att de rika äro hellre utan honom, de vilja ej öppna sina hjärtan för honom och låta honom komma in, därför att de hava allt vad de behöva. Jesus säger ändå: „Kommen både fattiga och rika, kommen i betungade!" Tagen därför nu emot Guds kärleksbjudning, kära barn, och låten frälsa eder förrän I dön. „Ty I veten icke dagen ej heller stunden", säger Jesus, varen därför redo! Huru stort är det icke för oss, fattiga, svaga, små, att få stå som plantor här på jorden, och växa upp för Guds rike och vårdas av Jesus! Och ännu härligare, när vi hunnit livets kväll och få på livets morgon samlas omkring tronen med kronor på våra huvuden, segerpalmer och harpor i våra händer, från vilkas strängar vi få framlocka de härligaste himlatoner till skaparens ära, ty kort är tiden, i vilken vi här leva, och kamp och strid skall bytas snart i segerns ljuva frid, och det som mest oss tryckte här skall ur harpan locka där renaste och högsta lovsångstoner, när förklarade sist vi stå inför tronen.