Mitt eget hem efter det jag hade lämnat mitt fosterhem.

Hemma voro alla naturligtvis glada att se mig. Även jag var glad, fastän ovant och underligt var allt på samma gång, när jag hade varit i det stora, vackra hemmet och nu gick in i en liten grå stuga vid skogsbrynet. Platsen, där stugan stod, hette Anteby Lösen och var på fem kilometers avstånd från kyrkan, och från den plats där vi nu hava vårt hem. — Så gick dag efter dag, vecka efter vecka. Jag var fri som en fågel i mitt lilla hem och stundom lekte jag ute, med min yngre syster och stundom läste jag. Jag tänkte bara, hur jag skulle få lära något nytt. — En dag gingo min moder och jag till Karis landsbro, där min äldsta syster var gift och hade en liten son. Min syster bad mig, att bliva där hos henne, jag blev där också. Det var roligt att vara där, ty det var en vacker plats, och min svåger var mycket snäll. Men ännu där blev ej av att läsa något, fastän tanken att få lära var kvar ännu i mitt hjärta. Jag var där en längre tid, sedan for jag hem igen. Jag vill även nämna om att jag varit mer än ett år hos min äldsta broder, som är skräddaremästare, och där lärde jag mig blott litet skriva och räkna. Hans hustru har varit lärarinna och därför kunde hon lära mig. De satte mig också i skolan, men det var bara en småskola och där kunde jag gå så liten tid, emedan jag hade redan då så svaga lungor, att jag nästan alltid hostade och ofta blev jag förkyld. Och så fick jag icke någon vidare skola, men hade ej ännu tappat tanken om att få lära. — Sedan var jag också hos moster och morbror i Ekenäs en längre tid, ty jag trivdes ej hemma, emedan jag hade blivit uppfostrad på Hallstö och svårt var det att vara hemma därför, att det var så fattigt. Där (hos min morbror) lärde jag mig att köra och tygla hästar bättre än förut, ty min morbror hade då enda till 7 hästar. Vi brukade ofta köra som t. ex. skjutsa, emedan han hade Ekenäs gästgiveri, och så hade han ett ställe på landet, fem kilometer från staden, vart vi ofta körde ut. Det var nog en rolig tid, det! Min morbror var mycket snäll, min moster likaså. De hade fyra flickor, av vilka två gick i samskolan, och två små gossar.

Men under tiden hade en herr och fru Liljestrand talat med min moder, om de kunde få mig till sig, de skulle behöva mig. Ja, och jag for till dem. Där fick jag börja läsa; mina tankar gingo nu åtminstone litet i fullbordan. Herr och fru Liljestrand voro mycket snälla, ja, jag måste säga, att jag hade aldrig varit hos så snälla människor ännu. De hade två döttrar, som snart skulle avlägga studentexamen, och två söner. Dessa två döttrar började snart, när de hörde huru gärna jag ville läsa, att lära mig. Jag köpte böcker från Ekenäs av flere slag och började flitigt läsa. Om dagarna sysslade jag och om aftnarna skrev, räknade och läste jag, ofta ända till kl. 12 om natten, fastän — som jag glömt att berätta — läkaren hade strängt förbjudit mig redan tidigare att läsa. — Om dagarna, när jag vallade korna på ängen, hade jag alltid karta, geografi eller någon annan bok av folkskolans kurs med mig och läste så mycket jag hann. Nästan varje kväll fick jag av fröknarna något mer än en timmes lektion. Så gick tiden! Det var den härligaste tid jag någonsin haft! Jag tänkte, att nu hade Gud givit mig tillfälle att lära. Men jag hade redan, när jag kom dit, en förfärlig hosta och ofta kände jag stygn. De följde mig till läkaren som förklarade, att jag hade mycket svaga lungor, att det kunde när som hellst bli lungsot och att jag måste därför vara försiktig för förkylning och överansträngning. Även förklarade han mig hava en svårartad magkatarr, varför han ornade min matlista, men jag hade svårt att äta jag var just aldrig hungrig. Läkarena hade förut redan, när jag var vid nio års ålder, förklarat mig hava magkatarr samt svaga lungor, och att jag var svag och klen på allt sätt. Jag hade ofta varit tvungen att besöka läkare. Och som alltid, fick jag nu också mediciner. Men jag fortsatte med att arbeta om dagarna och taga lektionen om aftnarna och sedan ännu läsa läxorna senare. Så gick igen en tid. Dropparna togo slut och hostan upphörde, fastän icke riktigt fullständigt.

Jag kan icke låta bli att nämna än en gång om hur snällt och deltagande det herrskapet var. Alltid när frun talade till mig, var det i så mild och moderlig ton, det var, som hon skulle haft kvar av sin moderskärlek att giva, åt mig fastän hon hade fyra barn. Men hon var troende, jag tror, en sann kristen och hon visste, att även jag behövde kärlek. Jag glömmer aldrig, hur hon sade: mitt barn; eller: min lilla flicka, — fastän jag ej alls var hennes barn. Ofta brukade jag sjunga vackra sånger för henne och ofta såg, jag henne läsa Guds ord. — Men låt mig tala litet om fröken Berta också, ty så hette den dotter, som var sjuk, och som mest lärde mig. Jag talade mången gång med henne om Jesus. En gång sade hon då: Men tänk, om det ej skulle finnas någon Gud!" Men hur vi än talade, kommo vi alltid: till det, att det finns Gud, så att vi med övertygelse kunde säga: ,,Det finns en stor, barmhärtig Gud och Förlossare". Hon, Berta, var så genomsnäll och godhjärtad, hon ville de fattiga så väl, och gjorde allt, vad hon kunde, även för att lära mig det som var gott. Jag lydde henne också med glädje därför, att jag såg, att hon älskade mig. Jag fordrade alltid kärlek, jag kunde ej leva utan det — och därför trivdes jag nu, när de alla visade mig kärlek. — För att ingen skulle behöva tro det rykte, som en tid rörde sig i mina närmaste hemtrakter, att jag skulle fått lungsot av fröken Berta, vill jag förklara saken. Fröken Berta själv var så försiktig, hon hade allting i sitt rum tvättad med lysol och när hon åt, hade hon t. o. m. egna kärl, som hon åt utav och som diskades skilt. Hon var väl bildad och visste nog, vad hon gjorde, för att ej nedsmitta någon. När hon skrev eller läste med mig, tog hon knappt aldrig i mina saker och tog hon, lysolades det strax därefter, hon var mycket sträng med mig i det avseendet just, förmanade mig, att aldrig röra vid hennes saker o. s. v. Även ville hon lära mig att sköta om mina krafter och min hälsa och fruktade för min svåra hosta.

Så gick sedan tiden och julen var nära. Åt mig hade blivit lovat betyg till julen, vilket jag ock fick. Men ju närmare julen det led, dess mera tilltog min hosta, och oftare än förr kände jag styng genom bröstet ut i ryggen. Men jag klagade ej, ty jag var rädd, att ej längre få läsa och skriva. — Till min lärarinna brukade jag skriva religiösa brev och dikter den ena efter den andra. Och hon besvarade dem med ännu vackrare. Ett av dem lyder så här:

Allra käraste lilla brevskriverska!

Jag tackar dig av allt hjärta för det kära brevet, som kom till mig så oförmodat på morgonkvisten. Solens allra första strålar, de vilka bilda den sköna, gyllene morgonrodnaden där bortom kyrkan, de kunna berätta dig, min lilla vän, som skrivit brevet, hur jag emottog det och vilket intryck det gjorde. Fråga dem, så skall du säkert få höra, huru flickan, som tog emot ditt brev, var mycket, mycket glad och tacksam. Det stod ju så mycket vackert att läsa i brevet. Hon var glad — och ändå grät hon ganska mycket. — Hon grät av både bedrövelse och glädje, som du ju vet, att man ibland kan göra, när ens hjärta är riktigt överfullt. Men mest var det nu glädje och tacksamhet i hennes tårar, därför att hon tänkte på allt det goda Gud skänkt oss fattiga människor att fröjdas över. Det var ditt brev, som kom henne att förstå allt detta och ingav henne ljusa morgontankar, och därför skall du ha hjärtligt tack, min lilla vän. — Ännu mera kunde nog solstrålarna förtälja om ditt brev och vad det åstadkom, men solstrålarna, som äro komna från högre rymder, veta, att det finns mycket, som ingen människotunga kan och får utsäga i ord och därför omtala de inte heller mer av det de ha sett och hört. De smeka endast din kind, som du skrev att de göra med mig och som de ju göra med alla människobarn runt hela jorden, och så stråla de in i ditt öga och viska sakta och tyst, att endast du kan förstå det: Guds eviga klarhet lyse din väg genom världen!"

Det är icke alltid så ljust och varmt som i dag, inte alltid så strålande solsken över vår värld. — Vårt hjärta krymper ofta samman av smärta över allt mörker, som där skymmer vår blick. Ibland kan mörkret komma över oss utifrån, från människor och förhållanden i vår omgivning, men långt oftare växer det fram ur vårt eget hjärta. Livet är en strid, det gäller att kämpa den goda kampen. Men om vi kämpa i Hans namn, som är världens ljus, så få vi hoppas och tro att segern blir vår, ja, vi veta i sanning att den blir det. Och ljuset, det eviga, som du skrev så vackert om, upplyser på nytt vårt hjärta."

„Det ljusnar nog åter, ty Gud är vårt ljus,

det eviga, strålande, klara,

som lyser oss hem till det himmelska hus,

där det är oss gott att få vara.

Där aldrig det mera skall skymma."

Ja, nu har det ju blivit en hel predikan, men jag har skrivit den mest med tanke på mina egna erfarenheter, och då man tänker på självupplevelser, glömmer man sig ofta och blir därigenom långtrådig och tråkig för andra. Jag hoppas dock, att du ännu orkar fortsätta att läsa.

Jo, ser du, nu var det så, att just som jag hade börjat skriva svar till dig, kom min kära mor in och sade, att du påstått, att du inte skrivit något brev. — „Aha", tänkte jag, „vem trollen är det då?" — Men så hände det sig inte bättre än att just, när solens skiva begynte höja sig över skogstopparna, kom en liten fågel och sökte sig mat på fönsterbrädet. — „Har du varit med om att skriva det här brevet, som kom i morse?" frågade jag genast, för jag tänkte, när det var undertecknat med „fåglarna" och sedan till, när svarat skulle adresseras så besynnerligt. — „Kvivit, tvivitt, hur ser brevet ut och hur låter det," frågade talgmesen och hoppade försiktigt in genom den smala fönsterspringan. Jag läste upp brevet helt sakta för fågeln. — „Kvivit, kvivit", kom det från mesen, när jag slutade läsa, „det var ett vackert brev, det där — fullt av den gode Gudens lov och tillbedjan och glatt jubel över allt  det sköna han har gett och sedan så tröstande och varmt, såsom skrivet åt en, som vore litet sjuk." — „Ja, det är just åt mig det, kära talgmes, jag är litet sjuk." — ,,Jaså", svarade fågeln, „ja, då förstår jag nog, att det kan vara skönt att få ett vänligt brev."  Men inte skall du tro, att vi fåglar varit med om att skriva det. Just så hade vi fåglar velat ha ett brev skrivet, om vi någonsin skulle skriva. Det är de små fåglarnas tankar du hör där, men den, som skrivit brevet, är en liten flicka här i gården. Vi fåglar små under himmelen kunna inte nedskriva våra tankar, men Gud har gett oss en röst att sjunga ut  dem. Och den lilla flickan har hört vårt kvitter, hennes hjärta har förstått vår sång och hon har tolkat vår mening rätt. Ty vi fåglar små finna vår högsta fröjd i att lovsjunga vår Guds och Skapares namn. Mitt fåglahjärta klappar av glädje, då jag nu hör, att människobarnen förstå oss, och att de komma ihåg den store Mästarens ord: „Sen på fåglarna under  himmelen!"  Huru stort för oss fattiga små, att inför eder få vara vittnen om Guds oändliga godhet och barmhärtighet." Så talade min lilla talgmes. „Kvivitt, tvivitt", sjöng den till och slog ut med sina små vingar, Jag är så glad!"  — Därpå flög den ut, högt upp i den blånande rymden, så högt vingarna orkade bära, och där kvittrade den sin morgonpsalm. Och jag förstår, att den lilla fågeln sjöng ut sin glädje över de goda tankarna och den rätta vilja, som Gud av begynnelsen nedlagt i människobarnens hjärtan, han bad att den alltmer måtte komma till seger på jorden. Och jag vet med säkerhet, att den lilla sångaren där uppe i skyn också nämnde en liten flicka, som skrivit ett brev i fåglarnas namn.  Han bad, att Gud måtte bevara den lilla flickan från allt ont, att hennes hjärta måtte vara öppet för allt sant och rätt och ljust i världen. Den bad särskilt om att hennes öron alltid måtte kunna tyda fåglarnas låt och kvitter. — Ja, Gud välsigne den flickan, jag instämmer i fåglarnas bön.

Farväl nu till härnäst!      

Berta.

Det var med verklig glädje jag läste detta brev, ty det visade, att de ord jag talat, och de brev jag skrivit till henne om Gud och hans kärlek, ej voro förgäves.

Jag älskade henne så mycket, att jag brukade säga: „Jag älskar henne lika mycket som min mamma". (Såsom det dock icke var, ty min moder var allt för mig). Och när hon var svag och trött, så att hon måste lägga sig, då grät jag bittert av fruktan, att hon skulle dö.

Så kom Julen. Vi slutade med lektionerna och jag fick betyget, som var för mig en stor glädje. Roligt var det att mottaga julen och roligt skulle det åter bli efter julen, tänkte jag, när jag igen skulle få börja mina lektioner.

Jag brukade ofta om aftnarna springa hem, fastän det var alldeles mörkt och fem kilometers väg. Jag gick hem för att trösta min moder och tala med min fader om Jesus för att, om möjligt, vinna honom till Gud. Alltid satte jag mig ned vid mina föräldrars säng och läste ibland från psalmboken, ibland vackra dikter, som jag själv skrivit, läste böner för dem m. m. Min fader tyckte ej om det. Det hände till och med, att han steg upp och gick ut. Men min moder, hon var glad. Gud hade hört hennes böner och gjort ett av hennes barn till ljus i hemmet, tänkte hon. Hon sade ofta till min fader: „Vad månne det till sist blir med Maria, när hon söker Gud så detta år. Jag tror, att hon ej lever länge mer." Och själv brukade jag säga: „Jag har så brått att tala om Gud, ty jag tror, att jag ej lever länge. Och om pappa ej nu hör mig och börjar tro på Gud, så skall han nog böja sig, när jag dör," o. s. v. Många utav min moders vänner, som kände mig, sade detsamma och kunna ännu berätta allt. — Allt, som jag nedskriver i denna bok, äro bevisliga sanningar, ty när världen och många människor så hata mig, skriver jag ej mer än jag alltid kan bevisa. Därför, om någon av mina läsare ej tror allt, som är skrivet i denna bok om mitt liv och verksamhet från spädaste barn, så måtte Gud upplysa honom om sanningen!