Julaftonen på Barsgård år 1916.

Så kom julen, den stora högtiden. Allt lagades färdigt till dess firande. Om julaftonen hade jag ämnat gå hem igen, men det blev ej ändå av, varför jag ock hade litet ledsamt. — Det var redan mörkt, julgranen hämtades in och plaserades i matsalen. Man började pryda granen och bad mig att komma med, men jag ville icke, jag bara stod och grät. Fröken Berta, min lärarinna, kom då till mig och sade, att jag ej skulle få gråta, ty nu skulle alla vara glada. Men jag kunde ej vara glad, jag tänkte så underliga tankar även då. Varifrån de kommo, det vet jag ej, men det vet jag, att fastän jag alltid älskat och trott på Gud och Hans Sons död, hade jag ej verklig frid ändå. Jag tyckte, att jag var så liten, så svag, bristfällig och arm, att kallas Guds barn. Jag var ej riktigt förvissad om att jag skulle vara hans, jag tänkte, att jag måste bliva bättre på allt sätt, lydigare, ödmjukare och alldeles annorlunda för att kunna vara frälst och ville likasom tränga mig igenom med egna krafter till himmelen. Men det gick ej, ty alltid såg jag mig för bristfällig och svag. Varje kväll fruktade jag, att Gud skulle vara vred på mig. Och nu, när julaftonen kom, och jag t. o. m. blev borta från mitt eget hem, grep mig sorgen över mig själv mer och mer. Jag bad i stillhet Gud, att han skulle på något sätt förvissa mig om att jag var hans, men omtalade det för ingen, ty jag blygdes på samma gång att säga för människorna, att jag hade kamp i mitt inre med mig själv. — Jag kunde ej vara inne, utan sprang ut. Men efter det var kallt och jag hade ingen kappa på, gick jag in i ladugården och stod först en stund alldeles stilla där i mörkret; korna skreko och fåren bräkte först, men så blev allt tyst och stilla omkring mig igen. Stundom fruktade jag där i mörkret och stillheten, och stundom var jag ej alls rädd. Men snart kom jag ihåg, att nu var ju den kväll, då Jesus låg på hö och strå i det mörka stallet i den sena natten bland djur och boskap. Jag mindes det än mera därav att jag nu befann mig själv bland djuren. Och utan att tänka att man skulle bliva orolig över mig, smög jag mig sakta fram till ett bås, satte mig på knä framför kons huvud och började bedja till Gud. Vad jag bad, det minnes jag ej i detaljer, men det bad jag, att Jesus skulle göra med mig vad han ville härefter, och att han ville leda mig vid sin hand ända till graven, och att han ville giva mig förvissning om, att jag var hans barn, hans allena. — Jag hade hört av min moder, att hon bivit omvänd till Gud eller pånyttfödd genom Guds Helige Ande, när hon var 17 år, och jag visste, att jag ej hade gått igenom någon sådan port, och att det var nödvändigt. Jag hade ej haft verklig ånger över synden, förrän nu. Ny såg jag, att jag var den blinde, den nakne och jämmerlige, som behövde få syn, kläder och göras ren från synd och nöd. I det jag bad, kände jag, huru mitt hjärta fylldes av rena, nya, ljusa morgontankar, huru allt, som förr känts så tungt, nu blev mig så lätt, jag kände riktigt, att Jesus-solen kom in i mitt hjärta och drev ut därifrån all synd och sorg och smärta och förbytte natten till dag i mitt sinne. Det var så stilla och helig stämning omkring mig, jag nästan somnade där framför kon i båset av den stilla, himmelska, sövande stämningen. Plötsligt rusade jag upp och sprang ut nästan darrande, ty jag tänkte, att man skulle saknat mig och begynnt söka mig. Men så var det ej ändå. När jag kom in, var allt som förut, med den skillnad blott att jag nu var glad, jag grät ej mera. Vi åto, vi drucko och samtalade om mycket, men om kampen i ladugården med levande Gud talade jag intet, utan sökte på allt sätt dölja vad som hänt.

Så var julaftonfröjden slut och alla gingo till vila. Även jag lade mig, sedan jag först tittat ut genom rutan en stund på stjärnorna, som glimmade på fästet. Jag somnade, men vaknade på natten av ett underligt sken — just före hade jag drömt något om himmelen. Skenet upplyste hela mitt halva läger. Bredvid sängen stod en stor, vit ängel. Jag låg alldeles stilla en god stund och visste knappt, att jag var till. Ängelen var så stor, att den ena vingen sträckte sig över hela rummet, medan den andra vingen såg ut att vara mindre och sträckte sig över min säng. Ängelen hade kastanjebrunt hår, som föll långt ned på axlarna, och ett ljus hade den i sin hand. Den sade, så att jag väl hörde det: „Gud skall göra ett stort under i ditt hem." Jag såg ej, att dess mun rörde sig, men jag hörde rösten. Jag vet, att både synen och rösten var verklighet, ty jag var alldeles vaken, men låg ändå utan att varken kunna tänka eller tala. När synen försvann, reste jag mig upp för att berätta det, men gick ändå tillbaka och lade mig åter. Jag var inte alls rädd, utan tvärtom mycket glad och väntade bara, att det bleve morgon, så att jag skulle få gå och berätta allt, vad jag tänkt, hört och sett, och min kamp i ensamhet med Gud för min moder. Hon var den enda, som skulle förstå mig och deltaga i min glädje. — Jag gick också hem och berättade allt endast för min moder. Hon gömde det i sitt hjärta och talade tills vidare om det för ingen, endast för min fader, tror jag, hon nämnde litet och sade: „Nog tror jag, att Gud gör något stort ännu med den där flickan, för nog är det underligt med henne." Men min moder trodde bara, att min tid skulle vara kort och att möjligtvis Gud skulle genom min död söka fader och syskon.

Julen hade gått förbi. Jag var som förr på Barsgård, men vi hade ej börjat lektionerna, ty jag var mycket trött och svag. Jag orkade ej mera äta och dricka som förr och hostade jämt. Jag minnes nog den tiden; den var mycket svår, jag led så mycket, fastän jag sällan klagade. Jag väntade bara, att få börja med lektionerna igen och därför försökte jag, att visa mig så frisk som möjligt. Men min moder såg nog, att det var slut med min hälsa, ävenså frun på gården, ty hon var mycket försiktig med mig och ömkade mig ofta. Hon varnade mig bland annat, att lyfta något tungt, och att överanstränga mig. Men ändå hände det, att när jag en dag i februari månad mellan kl. 3 och 4 var ute, lyfte jag på något tungt föremål, vilket gjorde, att blod sprutade ur näsa och mun. Jag dignade först ned och kunde ej röra mig ur fläcken, men sedan det hade upphört att blöda, gick jag mycket försiktigt in, men spottade blod hela tiden och var alldeles blek. På trappan mötte mig fröken Berta, som sade: „Nog har jag väntat det här, ty hon har varit så svag." — Sista tiden, jag var på Barsgård, var jag så svag, att när jag steg upp på en stol, föll jag ned, och om jag lutade mig häftigt nedåt, fick jag svindel. På sista sommaren svimnade jag flere gånger. De bäddade mig ned, när de sågo, hur allvarligt det var med sjukdomen, och jag låg 2 dagar i sängen, innan mina föräldrar fingo veta därom. Om jag låg stilla, kom intet blod, men om jag rörde mig, kom det strax; därför låg jag alldeles stilla, men mycket svagare hade jag nog blivit av blodsförlusten. — Så fick mina föräldrar veta det. Då spändes hästen för, jag bäddades ned i släden och fröken Marta ock fru Liljestrand själva förde hem mig. Min moder var mycket sorgsen och jag likaså, ty jag skulle ej velat bort därifrån; jag grät både då, när de förde mig, och när de for och lämnade mig. Vi sökte strax läkare, vilken förklarade, att jag hade lungsot samt hål i vänstra lungan och var mycket svag, samt att jag nu skulle ligga alldeles stilla och försöka att äta mycket, i synnerhet dricka mycket mjölk blandad med grädde och vara försiktig med upphostningarna. Han sade, att jag ej alls fick ha tråkigheter och ledsamt utan roligt och glatt. Han ville bland annat, att jag skulle flyttas till någon av mina gifta syskon, som hade luftigare rum och bättre för mig. Men vem, tänkte jag, vill ha en lungsotist? Och i det lilla hemmet bäddades jag ned, och alla försökte göra sitt bästa för att hålla mig glad. Min moder gjorde allt, vad hon kunde, för att förmå mig att äta, men jag åt ej, ty jag var så svag. Men alltid, när jag orkade, talade jag om Jesus, och många bekanta (min moders och mina vänner) kommo dit, för att höra mig säga något om Jesus, fastän läkaren förbjudit mig sällskap. Min moder själv trodde alla dagar, att jag skulle dö och ville ej neka folket att komma; och jag själv trodde detsamma. Jag väntade bara på Jesus, sade jag, och talade mycket om hur härligt det skulle bli, när jag skulle dö och gå genom graven in i himmelen till Gud och Hans änglar. Men när de på Barsgård fingo veta, att jag hade lungsot, ville de skaffa mig in på ett lungsotssanatorium, att jag skulle bli riktigt skött, ty de tänkte, att där hemma skulle jag ej bli frisk. Och Berta skrev till mig ett brev, som lyder så här:

Käraste Ida Maria.

Tack för ditt brev, ehuru det medförde rätt sorgliga nyheter. Det är ju ledsamt, att du redan har utbildad lungsot, men det gäller, att inte fälla modet för det, utan som doktorn sade „hålla glatt humör". — Mamma och jag tycka, att det vore bäst för dig, om du kunde slippa in på Ljungbo i Hangö-trakten. Det är ett sanatorium för lungsjuka och där får du den bästa vård. Doktor Lagerborg i Hangö förestår det sjukhemmet, så det gällde nu i första hand att förfråga sig hos henne, om du kan bli intagen där. Utgifterna behöver du inte sörja för, kommunen måste nog betala dem. Du har ju inte själv något medel att komma med, och det är alldeles otänkbart, att du kan stanna där hemma, då det är så pass illa ställt med dig. Till Kyrkslätt lönar det sig knappt heller att resa. Sjukhemmet där tar ingalunda heller emot lungsjuka personer, så det vore ju alldeles fåfäng resa. Den saken får du för resten veta av bror Albin, när han nu kommer hem. Tala med honom om Ljungbo. — Om du inte innan dess kan komma i förbindelse med doktor Lagerborg, så skriver jag med tisdags posten och frågar, om du får rum på Ljungbo. Eller har du själv något däremot? Det vore i så fall bra, om du kunde skicka brev och underrättelse om det med något slags kyrkfolk i morgon.  Annars skriver jag då i tisdag. — — —

— — — Skriv nu snart igen någon gång, så vi få veta, hur det blir ställt för dig. — Kära barn, inte skall du sörja. Visst är sjukdomen mycket ledsam, men man måste ju bära den också. Och så har du ju det glada hoppet om, att du igen kan bli frisk, om du är förståndig och snäll och gör så gott du kan efter doktorns föreskrifter. Och kommer du till Ljungbo eller något annat sjukhem, så behöver du ej vara rädd för att bli ensam. Där finnas nog många, många, och unga som du finnas där helt säkert. Men det är en småsak för resten, huvudsaken är den att om du har lyckan att bli intagen på ett sjukhus, så bör du på fullt allvar försöka att bli frisk igen — Glatt humör, men fullt allvar ändå i strävan efter hälsan. Inte är det alls meningen, att du skall dö ännu! — Farväl så länge!

Berta.

Av detta hör man tydligt, att de ej hade rum för mig. Och när det ej var möjligt för mig att komma dit, så måste jag vara hemma. Och hellst var jag där också, ty fastän det var fattigt och ringa, var dock faders och moders vård och kärlek för mig bättre än all annan vård.