Första gången i dvalatillstånd.

När jag hade legat sjuk två veckor, utan att alls varit uppe, fick jag en eftermiddag en förfärlig kramp, så att blod igen kom från bröstet, och att jag vred mig kraftigt under plågorna. Mina föräldrar blevo alldeles förskräckta och min fader tryckte hårt mot mitt bröst, som steg allt högre och högre upp, som skulle det snart rämnat. Min moder lät kalla sina grannar och vänner, ty hon tänkte, att jag skulle dö. När de kommo, låg jag alldeles medvetslös och snart började den svåra krampen igen. Jag var så het och svettades och stundom var jag kall igen. Sedan gick krampen över. Men innan det blev morgon, fick jag den igen; så gick det gång efter annan. Kramperna voro olika varje gång, hårdare ibland och ibland igen lättare. Stundom var det kramp i alla lemmar, ibland åter i bröstet, men svåra voro de alla. De togo mycket bort av mina krafter, så att jag blev allt svagare och svagare. Den 22 februari på dagen fick jag igen en svår kramp och då var den svårast jag hade haft. Den började kl. 4 på eftermiddagen och slutade först kl. 8 tiden på kvällen, med att jag blev alldeles medvetslös och kall. Jag låg som i en dvala, som jag förut varken hört om eller visste vad det var. Jag visste nog allt, vad som skedde omkring mig, men kunde säga intet, ej heller kunde jag röra mig. Jag hörde, huru min moder sade flere gånger: „Nu reser hon, nu reser hon!" Och många gånger lutade hon sig ned över mig, ropade mitt namn och sade: „skall du fara och lämna oss nu?" Med en tesked tömde de vatten in i min mun, som tårkade, men det kom ut tillbaka, ty jag kunde ej svälja mera. Under tiden hade de hämtat dit några av min moders vänner, som redan förut mången gång besökt mig under min sjukdomstid. När de kommo fram till sängen, sade de: „Nog dör hon, inte lever hon länge mera." Somliga ville fara efter doktorn, men andra tyckte, att man ej skulle hinna mera, det vore onödigt att hämta honom. Min moder sade: „Vi behöva ej någon doktor. Snart kommer nog den himmelska läkaren, som hon alltid så mycket har älskat, och hämtar henne." Så togo de upp psalmen 205: „Jesu, du min fröjd och fromma . . .", sjöngo den och min moder bad. Min fader var mycket rörd. Han grät bittert, när han såg på mig; hans tid var kommen. Under tiden såg jag underbara syner, som äro omöjliga för mig att omnämna och jag vill ej heller göra det, ifall det skulle bli till hån av otroende människor, det skulle vara, att „kasta pärlor för svinen". Jag skulle så gärna velat tala och svara på deras tal, som stodo omkring mig, men jag kunde ej. Jag skulle så gärna velat säga åt min moder: „Mamma, inte far jag ännu, jag skall verka mycket ännu här i världen," till min gråtande syster: „Gråt ej! Ännu blir jag kvar hos dig," och till min fader: „Fader, gråt ej längre! Kasta dig i Jesu armar, han väntar på dig och vill taga emot dig sådan du är!" Men jag kunde säga intet. Och till sist blev jag liksom i en djup sömn och varken hörde eller tänkte. Och då, så berättade sedan min moder och de närvarande, hade jag blivit alldeles kall och min moder hade ständigt stått bredvid mig och väntat, att jag skulle dö. Men när jag så legat en stund, slog jag upp ögonen och började tala om Gud, lyfte upp båda händerna och höll dem uppe hela tiden jag talade. — Klockan var då 9 på aftonen. — Vad jag talade, är omöjligt att berätta i detaljer, men jag försöker berätta litet av vad jag minnes. Min fader blev först både rörd och förskräckt, men sedan böjde han sina knän för första gången. Vad han bad, det vet jag ej. Men min moder, när hon såg allt detta, erinrade hon sig, vad jag såg julnatten och huru ängelen hade sagt: „Gud skall göra ett stort under i ditt hem." Och hon tackade Gud, sin himmelske   Fader, under tårar, för att han verkligen lät ett så stort under ske i hennes låga hydda. De andra närvarande voro alla rörda av Guds Andes tal, ty det var kraftigt. De förundrade sig över, att jag talat så i 3 timmars tid med armarna uppåt lyfta och med ögonen på ett och samma ställe hela tiden stirrande. Därefter föllo plötsligt mina händer som lama ned, ögonen gingo fast och jag upphörde att tala. Sedan låg jag en god stund i samma sömn eller dvala som före talet, men kvicknade till och vaknade. Alldeles lungt, som intet skulle hänt, begärde jag att få dricka. Man började fråga av mig än det ena än det andra, men jag visste ej först något av allt som hänt. Jag såg mig fundersamt omkring på folket och i synnerhet på min fader, som grät, och undrade, vad allt detta kunde betyda. Min moder bad, att man ej skulle tala med mig, utan lämna mig i ro. De gingo alla snart hem till sig glada över, att få komma följande afton och höra mig igen, ty fastän jag ej visste det, hade jag, (eller rättare sagt Anden genom mig) lovat, att följande afton skulle jag åter tala och profetera. Men sedan alla hade gått, satte min kära moder sig på sängkanten vid min sida, och började tala med mig. Hon tog allt så försiktigt, och snart började jag minnas allt, och blev så glad och nöjd. Efter den kvällen försvann hostan och febern, och blod kom ej mera från bröstet, fastän jag huru som helst rörde mig. Det förefaller väl omöjligt för min käre läsare, men så var det; för de levande kristna, som tro, att för Gud är intet omöjligt, förefaller det ej så underligt. Jag kände ej mera stygn i bröstet och upphostningar hade jag ej mera alls, men trött och svag var jag nog, så att jag ej kunde stiga upp ännu, utan måste ligga kvar på mitt läger. Ingen av mina bortavarande syskon hade varit hemma ännu, sedan dess jag fick de svåra kramp anfallen, och de visste därför intet av vad som skett. Därför sändes nu bud till dem, att de alla skulle om möjligt komma hem till följande kväll. Men somliga av dem hade lång väg att resa och kunde därför ej komma förrän dagen därefter. Min broder Albin kom först efter 5 dagar, så nog var det omöjligt för honom att hypnotisera mig, som några illfundiga människor sagt, ty han visste ej ens av, när jag första gången blev i dvalatillstånd. Det underligaste var, att jag aldrig hade sett någon i dvala, ej heller hört om någon dvala-talare, ehuru det har funnits så många i vårt land, t. ex. två år före mig hade det varit i Helsingfors en gosse, som hette Johannes, vilken hade talat i dvala 6 år. Men jag hade aldrig varit i Helsingfors, och aldrig hade jag sett honom.

Många människor hava tagit miste och trott, att jag hört Johannes och sett honom o. s. v. Men, som jag redan sade, har jag aldrig sett honom ej heller hört hans tal. Efteråt har jag nog hört talas om honom och hans verksamhet, och i dvalatillstånd, då jag ofta får veta mycket, har jag förnummit, att han var sänd av Gud. Jag har vidare sett frukten av hans verksamhet och varit i hans eget hem, blivit bekant med hans mor, som nyss blev död, med hans två bröder och enda syster. Och många av dem, som Herren genom honom omvänt till Gud, har jag gjort bekantskap med. De gladde sig över att Gud sänt mig och låtit Johannes profetia gå i fullbordan, ty han hade sagt, att 2 år efter honom skulle komma en ung flicka med ännu större Ande och kraft än han hade och hon skulle hava järnskor på sina fötter. Vad detta betyder, vet jag ej ännu. Vidare hade han sagt, att hon skulle få lida mycket, ha stor förföljelse och många motgångar, men skulle verka med kraft och frimodighet, och i Guds namn vinna seger. Detta har jag omnämnt endast därför, att det, som om Johannes är orätt talat i synnerhet i Gamlakarleby, må vara upprättat. Och vad jag skrivit om Johannes och hans profetia, kan bevisas av herrskapet Mandelin och Melander m. fl. i Helsingfors, som hört det. Jag vill särskilt nämna predikanten Svordsson, som representerar pingstväckelsen och går bland vilka sekter som hellst. Han var för en tid sedan här i Gamlakarleby och höll ett föredrag om Johannes. Han försökte på allt sätt säga något ont om Johannes och mig. Det som han talade, var ej allt rätt, som t. ex. det, han sade om mig och mitt hem. Han låtsade känna mig, fastän jag ej gjort någon bekantskap med honom, och ej heller vet, huru han ser ut. Han sade om mig saker, som jag inte alls kan nämna, så nedriga voro de, men människorna, som hörde honom, kunna nog ändå förstå vad det var. När man håller religiösa föredrag, borde man tala rätt och icke mera än det man vet, och den, som kallas kristen, borde allraminst nedriva och nedsvärta en annan. Om man gräver en grop åt en annan, faller man själv däri. „När Gud är med oss, vem kan vara emot oss” (Rom. 8: 31). Borde icke vi kristna hellre sluta oss samman och gemensamt strida för Herrens sak, gemensamt strida i hans namn, som är världens ljus, för att vinna en härlig seger. Vi veta ju, att vi ändå, om vi äro rätt levande kristna, hava värden och satan emot oss. Skulle vi kristna då, för att vinna vänners gunst och kärlek, ställa oss på världens sida och tillsammans med den bespotta, förfölja, hata och sönderriva? Sannerligen, en sådan namnkristen skall få en stor, evig dom över sig, ty det heter: „Dömen icke på det att i icke mån vara dömda, ty med den dom varmed I dömen, skolen I vara dömda och med det mått varmed I mäten, skall det mätas åt eder" (Matt. 7: 1—2). Men ett annat bud hava vi: att vi skola älska varandra, bära varandras bördor och så fullborda Kristi lag. (1 Joh. 4:7-8,11,19): Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som icke älskar, han känner icke Gud, ty Gud är kärlek." (11 v.) „Mina älskade, om Gud så har älskat oss, så äro och vi pliktika att älska varandra." (19 v.) „Låtom oss älska; ty han har först älskat oss." Mina barn, låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning" (1 Joh.3: 18). Således menar Jesus icke, att vi på allt sätt skola undertrycka varandra, utan att vi skola upplyfta varandra, älska varandra, och vara till glädje och tröst för varandra, ty detta är gott, och allt, som hos oss är gott, det är från Gud och av frukten känner man trädet (Matt. 7: 16—20).