Vad jag de första gångerna talade och förutsade.

Allt minnes jag icke av mitt tal och mina profetior från första gången, men det jag minnes, försöker jag i korthet skildra. Allra mest talade jag till min fader och om hans ställning gentemot Gud. Berättade, att jag såg två vägar att den ena vägen var bred och bekväm medan den andra var smal och obekväm, ty på den smala vägen fanns mycket stenar och backar, buskar och snår, men på den breda vägen fanns inga stenar, inga backar och höjder alls och den var ej mörk, utan ljus. Där gick så mycket folk och alla dessa människor skriade och skreko, voro så livliga och alla vandrade de mot ett djupt vatten; över vattnet låg ett svart mörker och många voro redan där i små båtar och kämpade att slippa upp för en brant klippa, som var ett halt, brant berg. Och där såg jag min fader, min egen älskade fader. Han kämpade mot stormen, och vågorna ville uppsluka honom och vattnet fördränka honom. Jag ropade: „Fader, fader, låt Jesus hjälpa dig, annars skall du dö!" Under tiden låg min fader på knä och kämpade, min moder likaså, och alla gräto. När jag så hade kämpat för min fader en god stund, började jag säga, att snart äro mina bröder, även de, där i faran, ty de gå med den stojande hopen på den breda vägen, och jag bad länge för dem. Min moders hjärta nästan krymptes ihop av sorg och smärta över sina barn: skulle de gå bort, skulle de bliva förlorade, skulle de dö? Men jag, som i dvala kan av Guds nåd veta, vad människan tänker, svarade på hennes tankar: „Nej, de skola ej förgås, moder, du har bedit för dem så mycket, och du har, medan jag ännu låg i ditt sköte, bedit för mig. Se här har du mig nu. Jag skall ej ännu dö, utan jag skall leva tills jag verkat ut. Gud har givit mig till ett ljus i vårt hem.  Minns du ej orden, som ängelen sade? „Gud skall göra ett stort under i ditt hem." Först skall faderns hjärta frälsas, sedan brödernas och systrarnas hjärtan. Och hemmet skall bliva ljust och du skall bliva glad. Bönens barn skola aldrig förgås, de skola evigt leva. —  Men sedan de alla vänt om till Gud, lämnat syndens breda väg och begynnt följa Jesus på livets stig, då får  jag ej längre vara hemma hos eder. Då måste jag ut i världen och där även kämpa för själars frälsning. Jag måste lämna fader och moder, syster och broder, hem och allt för Herren och vara hans, helt hans redskap ända till döden. Och när jag lämnar mina föräldrars hus, skola många sorger drabba mig. Jag skall genomvandra många lidanden och hava många motgångar och svårigheter, stor skall förföljelsen bliva, men Gud skall rädda mig från fiendernas klor och ständigt låta änglavakter stå omkring mig, och han själv, Jesus, skall leda mig vid sin frälsarehand, och ulvar, lejon och krokodiler skola fly, när de se honom. Jag får vara trygg i hans armar alltid." Vidare såg jag min moder på den smala vägen. Hon gick böjd under en börda, som var tung, och hade så svårt att gå där över stenar och diken och uppför den ena backen efter den andra. Men framför henne såg jag ett ljus i mörkret, det var som ett kors av ljus och det pekade framåt till ett ljust, rent land av idelt solljus, som lyste och strålade av diamanter och ädelstenar. Ditåt vandrade min moder. Även jag själv vandrade där samt min broder, som alltid varit sjuk, och min yngsta syster. Men mamma var längst av oss och närmast ljuset. Det betydde väl, att hon skulle dö till först av oss och gå dit in i ljuset. Så förutsade jag kommande tider och vad som skulle övergå oss. Sade, att det snart skulle bli svårt i vårt land. Man skulle ej få köpa bröd och mat utan papperslappar.  Ett stort skräckvälde skulle komma över oss.  Stora hopar av eget folk och även främmande skulle uppstå bärande röda fanor och röda märken; en liten tid skola de synas hava segrat, men deras tid skall vara kort, ty en främmande makt skall komma och i Guds namn strida för oss.   Men många oskyldiga skola nog falla offer för vilddjuret och många skola vara tvungna att lämna sitt eget hem åt sitt öde och fly, medan de sanningen och lagen  hatande hoparna skola besitta det. Broder skall vara mot broder, fader mot sin son och sonen mot sin fader och deras hjärtan skola flamma av röda hatets lågor. (I Mrk. ev. 13: 12 läser man: „Och den ene brodern skall antvarda den andre till döden och fadern sitt barn, och barn skola sätta sig upp mot föräldrar och tillskynda dem döden."  Och i samma kapitlets 8:nde vers: „Ty folk skall resa sig mot folk och rike mot rike; och det skall vara jordbävningar på den ena orten efter den andra, och det skall vara hungersnöd och  oroligheter. Detta är begynnelsen till födslosmärtor.") Ilskna tungor skola tala fräcka förbannelseord utöver varandra, vilda knivar skola flyga och blodet flyta av både skyldiga och oskyldiga. Det skall vara en jämmer och en klagan. Hustrun skall gråta efter sin man, och mannen minnas sin hustru, modern skall sörja sin son, systern sin broder, och brodern minnas sin syster. Och de små fattiga barnen i stugorna skola klaga efter bröd och ropa till sin moder: „Moder, varför gav du oss livet, då du ej har bröd åt oss att giva." Vilka ord för en moder att höra! Men vad skulle hon göra? Stugan är full med barn, elden i spiseln har slocknat ut, mannen är borta och brödet är slut. — Vidare talade jag, att jag själv skall vara förföljd av dem den tiden (jämför  Mark. ev. 13:13), jag skall uppträda bland dem och tala hårda ord mot dem, men att Gud skall likväl rädda mig från deras klor. Jag skall gå i husen, där nöden är stor, och trösta de bedrövade och de, som befinna sig i faror och nöd. Och många skola krypa in i källarena och gömma sig o. s. v. Men när hjälpen har kommit, komma de fram glada över befrielsen.

Mycket mera förutsade och talade jag, men många av förutsägelserna äro sådana, som jag ej öppet kan uttala ännu, ifall det ej är Guds vilja, de profetior till exempel, som äro uttalade om tider, som ännu ej hava kommit. Människorna skola ej tro ändå, förrän de hava sett med sina egna ögon, ty människan vill ej så gärna tro, att Gud i dessa sista tider kan taga de fattiga, svaga och små i sin hand, fylla dem med sin Heliga Ande, förkunna genom dem sitt evangelium och fylla dem med uppenbarelsens och profetians ande, så att de kunna förutsäga kommande tider och uppenbara fördolda hemligheter. Skriften talar så tydligt därom, som t. ex. uti Apg. 2: 17—18, där orden lyda på följande sätt: „Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud: jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra älsta skola drömma drömmar, och över mina tjänare och över mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skola profetera." I 1 Korint. 14: 24—25 åter läsa vi: „Om däremot alla profetera och någon otrogen eller olärd kommer in, varder han ogillad av alla och bedömd av alla. Det som är dolt i hans hjärta varder uppenbart, och så skall man falla på sitt ansikte och tillbedja Gud och förkunna, att Gud verkligen är i eder."

Följande kväll kommo vännerna och grannarna igen, för att höra på talet, som skulle bli kl. 7 på aftonen. De hade tagit klockan ned från väggen, för att pröva mig, om jag kunde, utan att se på klockan, komma i dvala den tiden. Och precis kl. 7 började talet, sedan jag först hade legat en stund i dvala. Jag talade igen tre timmar. Talet var mest, som förut, till hemmet och egna, såsom fader, moder och hemmavarande syskon. Min fader, som kämpat med Gud så länge redan, hela dagen, hade ej ännu kommit igenom och kämpade fortfarande. Jag sade (i dvalan): „Jag ser nu en man, som är Jesus, stå på klippan med ett rep i handen, som han kastar ut åt min fader för att rädda honom." Jag själv sade, att jag ville rädda, men kan inte, det måste vara blott Jesus, som skall rädda honom. Och efter den aftonen fick min fader lättare än förr att vara, men inte kom han ännu till verklig frid. — När talet var slut den aftonen, fick jag igen en svår kramp, som jag tidigare också hade, men när den var slut, var jag ganska frisk och glad.

Så gick det dag efter dag. Jag hade ofta svåra krampanfall, ibland flere gånger om dagen, men talade varje kväll i dvala, och folk kom längre och närmare ifrån och trängde sig in i den låga stugan. Min moder var glad och tackade Gud, som hade så underbart bönhört henne. Nog hade hon väntat på bönhörelse, men inte kunde hon ana, att det skulle komma på detta sätt. Nu hade hon fått lönen för sin strävan efter att kunna föra oss små på den rätta vägen. Gud hade prövat henne, men nu hade han bönhört henne. Var hon värdig det? Ja, jag tycker det nog. Men om någon ej tycker såsom jag, kan han (eller hon) ju tro åtminstone, att Jesus gjort henne värdig genom sin död. Huru mången gång hade hon icke sagt till sina barn, som irrade omkring i världen: „Det finnes en Gud där ovan," och hade pekat mot det himmelska hemmet, „som älskar eder." Och aldrig tröttnade hon, fastän barnen ej ens ville höra henne. Jag är säker på att ljuset och härligheten från Guds tron vilade över den trogna modern, då hon på allt sätt försökte uppfostra sina barn att motstå det onda. Intet annat arbete kan jämföras med detta och dess fulla betydelse. Det var ej som att måla en vacker gestalt på en duk, ej heller som det, när författaren uttrycker en vacker tanke i mäktiga ord eller som musikern uttrycker en ädel känsla i toner. Min moders uppgift var att söka dana de ädla barnasjälarna till likhet med Gud. Hennes ord voro enkla och hennes böner likaså, men hon talade med övertygelse och bad i tro, var tålamodig, allvarlig, och försökte att utväckla sina egna anlag, så att hon kunde rätt använda sina själskrafter vid sina barns uppfostran, fastän hon var fattig och led ofta. Hennes allvarliga fråga för varje steg var: „Vad har Gud sagt?" Han har sagt: „Uppfostra barnen i Herrens tukt och förmaning." Så höll hon alltid sin blick på Kristus på det att hennes liv bland de små barnen i stugan och ute i världen skulle vara ett gott exempel för dem. Vi kunna ej löna en sådan moder, men därför lönar Gud, vad vi ej förmå.