Resan till  Kyrkslätt.

Sedan jag talat fem kvällar efter varandra i mitt hem, kom min broder Albin från Kyrkslätt, där han har sitt hem. Även han tänkte fritt och trodde ej först, att detta var Guds verk, förrän han blev överbevisad därom, som jag senare skall berätta. Han trodde, att det var en svår sjukdom, kanske att det var predikosjuka, som också finnes. Men jag vill nämna strax, att en predikosjuk människa kan ej läsa andras tankar, ej heller profetera sådant, som går i fullbordan. Det var ej underligt, att han trodde så, ty när han kom på eftermiddagen kl. 4 tiden, låg jag i en hög feber under svåra krampryckningar. Men när han sedan på kvällen hörde mig tala, var han annorlunda, men var ej ännu övertygad om, att det var från Gud. Följande afton talade jag igen, det var sjunde gången. Min bror ville taga hand om mig och föra mig till sitt hem, så att jag skulle få läkarvård och bättre skötsel, eftersom mina föräldrar voro fattiga och hade så liten boningsplats.

Följande dag hämtade man hästen till trappan, min broder och fader buro ut mig och lade mig väl in i släden. Jag var nu ej mera så sjuk, men vi voro ändå försiktiga, emedan jag hade haft blodstörtningen för en så kort tid sedan, men inga upphostningar hade jag mera, ej heller stygn och sådan hosta, som förut, allt detta försvann, då jag talade första gången. — När jag tagit farväl av alla i hemmet under bittra tårar, reste vi till Kyrkslätt. Mest grät min fader, ty nu hade han frid, han grät av glädje och tacksamhet till Gud, som hade räddat honom, och av saknad efter mig. Kanske tänkte de också, att det var sista gången vi sågo varandra, ifall jag snart skulle dö. — Allting gick bra ända tills vi kommo till Kyrkslätt. Hästen väntade oss på stationen, och när vi voro framme, hjälpte min broder in mig och hans hustru mottog oss med glädje. Jag lade mig igen, ty jag var ännu för svag att vara uppe och i synnerhet nu efter resan.

På aftonen, när klockan närmade sig sju, somnade jag som förr in i dvala och efter en stund började jag tala. Första gången, och andra likaså, hade jag legat hela tiden jag talade, men de följande aftnarna hade jag stått på knä, och nu till sist steg jag upp nästan alltid och talade varje gång tre timmar. — När min brors hustru första gången såg och hörde, blev hon så rörd, att hon gick in i ett annat rum, satte sig där och grät hela tiden. Även mina bröder (min yngsta broder var också där) voro mycket rörda och alla min brors arbetare. När min broder märkte, att talet var slut, kom han fram till sängen, där jag stod, och passade på, att jag ej skulle få falla i golvet, ty alltid, när talet blev slut, föll jag handlöst med brutna krafter ned. — Följande dag söktes läkare, som sade, att jag var svag och behövde vila. Vidare kunde han ej säga, förrän han skulle få se mig i dvala.

När aftonen kom, och jag igen låg i dvala, sände de strax efter doktorn. Mycket folk var redan där, men man släppte ej in dem, ty det hade läkaren redan på dagen förbjudit. Under tiden jag var i dvala såg jag allt, hur läkaren kom och vad han gjorde. När de stodo på trappan och väntade honom, sade jag: „Vänten ej, han kommer ej ännu!" När han var nära, då sade jag: „Gån nu att möta honom, ty nu kommer han!" Och så var det även som jag sagt. När läkaren kom in, låg jag redan tyst och hade sjunkit in i ännu djupare dvala. Han ropade mitt namn, men fick intet svar, lyste med eld nära ögonen, men allt var förgäves, ej en lem rördes. Och när han tog i armarna och lyfte upp dem, föllo de ned igen. Så försökte han, att sticka mig med nål och bad  t. o. m. kyrkoherden, som var där också, att se, att ingen rörelse visades ändå. Så kände han in på ögonhinnan med sitt finger och förde det fram och tillbaka, men ögat rördes ej, utan stirrade hela tiden med en stel blick på samma ställe, som det skulle varit ögon av glas. Vad han vidare gjorde, det vet jag ej mer. När jag började tala, drog han sig tillbaka, ställde sig vid bordet, som var mitt i rummet, och stod där hela tiden. Jag hörde sedan, att han skulle hava sagt: „Hon var nära att omvända mig med." — Dörrarna befalldes upp av mig och det var ej annat att göra än att öppna och folk, som redan blivit besvikna och gått bort ett stycke, tvangs att kallas tillbaka. När allt folket kom in, fylldes alla rum, och jag höll ännu ett långvarigt predikan och väckelsen var stor. Unga och gamla gräto och många, vad jag tror, blevo funna av Kristus. — Doktorn gick och kunde säga endast: „ Jag kan göra intet annat, än att sända henne till ett sjukhus i Helsinfors." Men det dröjde många dagar, innan det blev plats för mig på Kammio, ty där var så fullt av patienter. — Under tiden hann jag verka mycket. Det hände bland annat en kväll, att kyrkoherden Åberg, som var en levande kristen och trodde blint, att jag var sänd av Gud, kom senare än andra människor, och emedan det var så fullt av folk, slapp han icke in, utan stod utanför. Jag låg redan då i dvala och såg, att han var där, men jag kunde ej då tala, ty ibland var min tunga alldeles stel i början av dvalatillståndet. Men jag visade med handen, att jag ville skriva. Min broder satte strax papper och penna i min hand, och jag skrev följande: „Gå ut på trappan och bana väg åt kyrkoherden, att han slipper in, ty han står där och för folkets trängsel slipper ej in och tänker vända om." Min bror gick strax dit och fann det vara såsom jag skrivit, banade väg genom folket och bad honom komma närmare det ställe, var jag låg. Strax visade de åt honom, vad jag skrivit. Han läste det och blev förvånad. Så sade han: „Detta kan ej vara annat än Guds verk, ty ingen visste, att jag stod där, och hon har skrivit ned precis var jag varit och vad jag tänkt, ty jag tänkte snart vända om. Pris ske Gud, som gör under, för att människorna skola ännu finnas vara frälsta en dag genom Hans Sons död." Och alla förundrade sig och gåvo Gud äran. Kyrkoherden, som trodde blint på Guds verk genom mig, var alltid med på mina möten. Och Guds välsignelse vilade över många.

En afton hände det åter, att min broder Albin fick se en syn. — Han trodde stundom och tvivlade stundom, emedan han ej var säker på, att det ens fanns en Gud. — Han såg, att något uppifrån föll ned på mitt huvud, det liknade ett moln och så föll det längs mina kläder så långt han såg, ty jag stod som förr i sängen och talade. När det föll ned, stod jag tyst, sade han, och tog ett steg bakåt, och när det var borta, talade jag igen. Han försäkrade, att det var verklighet och intet annat. Och han åtminstone är frisk och stark, som ej mången! — När talet var över, ville han ännu försäkra sig om verkligheten och sade intet, utan frågade, om jag hade erfarit något underligt, då jag talade. Jag sade: „Jo, mycket. Menar du det du såg? Nog vet jag, vad det var. Det var Guds Ande, fastän det liknade ett moln. Du såg det därför, att du skulle tro, att jag är sänd av Gud till mångas omvändelse och bättringens görelse." Då visste han nog, att det ej var sjukdom, och att det finns en Gud. Och ännu bekänner han, att från den stunden vet han, att det finns en levande Gud. Åter en frukt av min moders böner, åter min moders bönhörelse. Pris ske Gud, som gav oss en sådan moder! O, att hon hade fått leva ännu längre! Men Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn. Ske i allt hans heliga, goda vilja, även med oss!