På Kammio sjukhus.

När läkaren hade lyckats få plats för mig på Kammio sjukhus, meddelade han genom telefon, att jag strax skulle föras dit. Vid detta tillfälle var jag i Karis i sällskap med min yngsta bror och höll där tvenne tal. Min andre bror kom då med bud dit, och därifrån begåvo vi oss direkt till Helsingfors. Aldrig förr hade jag sett huvudstaden, och något tillfälle gavs ej heller nu därtill, enär överflyttningen till Kammio ansågs vara brådskande. Efter en god stunds väntan, varunder en sjuksköterska förde mig ned i paviljongen, anlände slutligen läkaren. Min broder hade strängt varnat att föra mig i dårvårdsavdelningen och själv sade jag, att om de förde mig bland dårar, skulle jag själv helt säkert bliva en dåre och då vore ju läkarena skulden därtill, enär något tecken till abnormitet icke hos mig förefanns. Vid verkställd läkareundersökning konstaterades, att mina lungor voro svaga och jag fick befallning att vila. En säng bäddades för min räkning och jag lade mig. När läkaren avlägsnade sig, bad han min broder, som hela tiden varit närvarande, att följa honom ut, men anhöll denne att få stanna hos mig den första kvällen. Läkaren försäkrade, att jag nog komme att sova utan störingar d. v. s., att jag ej denna kväll komme att tala. Min bror, som redan varit med om så mycket, invände häremot, men följde i alla fall läkaren, och jag lämnades allena. När kvällen kom, försjönk jag i dvala och började tala. En av sköterskorna, som hörde rösten, kom in och vidrörde mig, varvid jag sjönk ihop från den knäböjande ställning jag intagit i min säng, reste mig ånyo och talade då den vanliga tiden — 3 timmar. Vid uppvaknandet kändes det underligt tomt, när jag var van att hava så många egna omkring mig, som bättre förstod mig, — här fanns ju ingen sådan, — och längtan efter de egna växte fram i mitt bröst. — Avsikten är icke att giva en detaljerad skildring av min vistelse där å Kammio, utan vill jag endast framhålla vissa omständigheter, som tjäna till ytterligare belysning av mitt livs historia.

Endast några dagar hade man förlagt mig i paviljongen och jag flyttades upp till det stora sjukhuset, där jag erhöll ett enskilt rum med ett stort ljust fönster, ett vackert klädskåp, skrivbord, kommod  m. m. samt en vacker, mjuk och bekväm säng. Bredvid mitt rum bodde sköterskan och jag kunde ej komma ut annan väg än genom hennes rum. Orsaken varför jag flyttades hit vet jag ej, men det vet jag, att tiden blev lång att hålla sängen, då ju ingen skulle få besöka mig. Mina vänner kommo dock någon gång i smyg hämtande med sig än blommor än marmelad o. d.; men största fröjden hade jag dock av blommorna, vilka väckte hos mig rena ljusa morgontankar och kom mig att tänka på min barndomstid med dess ljusa, rena föreställningar, och med blicken fäst på dessa blommor, upprann i min själ många ljuvliga himmelska sagor och jag kände en överjordisk frid i mitt annars längtande hjärta. När kvällen kom, talade jag alltid omkr. 3 timmar, ofta för tomma väggar då ju läkare eller sjuksköterskor ej alltid voro närvarande. Ofta hände det att jag föll från sängen, när talet var slut, stundom erhöll jag svåra krampanfall och fick kämpa allena, när sköterskorna voro borta. En gång hände det, att jag på förhand meddelade att jag i morgon kl. 1 på dagen blir ansatt av kramp och följande dag på det förenämnda klockslaget kom ett svårt anfall just medan jag satt i badet. En annan gång lovade läkaren, att jag skulle få gå ut ifall jag 3 kvällar kunde hålla upp med talandet, och tröstade mig med att det nog ginge över ifall jag tror det och ej tänker därpå. Då jag trodde, att det var en sjukdom, blev jag mycket glad över läkarens utlåtande och gjorde allt vad i min makt stod att förekomma den förmenta sjukdomens utbrott. Mina försök hjälpte dock ingenting, ty jag somnade in i dvala den vanliga tiden och predikade; men efter predikan erhöll jag en mycket svår kramp, och då började jag tänka, att jag visst i alla fall är Guds verk och detta var nu straff för min olydnad; jag kände samvetsförebråelse och ju mer jag tänkte därpå, desto klarare blev det för mig, att det var Herrens verk. När doktorn kom, sade jag åt honom, att det ej stod i min makt att förhindra talandet, och att jag nu visste att det var av Gud, men han började ännu övertyga mig om, att jag småningom blir fri från det, men att det troligen dröjer en kortare tid ännu. Huru länge jag hörde, började jag igen tro, att det var en sjukdom och lovade att ännu försöka arbeta emot så gott jag kunde. Jag erhöll av läkaren tillåtelse att få gå ut i korridoren den tid då jag annars brukade tala, för att jag på så sätt skulle kunna driva bort tankarna och motarbeta anfallet. Inemot 7 tiden på kvällen steg jag upp och gick ut i korridoren med glatt mod och tog ett lekspel och började gå med detta lekande fram och tillbaka längs korridoren. Det gick också nu en kvart över den vanliga tiden, men då föll jag ned under det jag spelade och fick en så svår kramp, att jag ej någonsin förut eller efteråt lidit så djupt, blod framsipprade genom munnen och anfallet var så mäktigt att ingen kunde hålla mig. Med stor ansträngning lyftes jag i sängen, men hölls ej där utan kastades till golvet där jag låg och vred mig i plågor. Från kl. 7 tiden till kl. 1 på natten räckte denna väldiga kramp innan någon lindring alls inträdde, senare delen av natten var jag något lugnare, men anfallet upphörde ej förrän på morgonen d. v. s. efter att hava pågått omkring 12 timmar. Det var en svår kramp, inga läkemedel hjälpte, det var ingen annan än Gud, Han, som hade igen straffat mig för otro och motsträvighet, han kunde också hela och förlåta. Jag beslöt också att icke härefter vara olydig mot Gud och aldrig låta övertala mig att motarbeta dvalan och gjorde ett fast förbund med Herren att alltid i hans kraft böja mig för hans heliga vilja. Under den del av natten, då krampen var lindrigare, talade jag som vanligt. Det hände också, att jag var ett helt dygn i dvala från kl. 8 på kvällen till kl. 7 följande kväll, när jag åter talade. Man försökte att väcka mig, men förgäves. Något slags kroppslig näring kunde jag naturligtvis då ej intaga.

På detta sätt gick tiden framåt dag efter dag, vecka efter vecka, ingenting hjälpte, talandet återkom regelbundet, på några undantag när. Stundom hade intresserade människor kommit för att höra, en gång voro ända till 6 läkare tillstädes, antagligen praktikanter; en ung fröken var där och stenograferade mina tal, vilka troligtvis finnas hos läkaren i förvar ännu. Kanske den dagen ännu randas, då dessa predikningar samlas och utgivas i tryck; gärna ville jag själv läsa och begrunda dem. (Vid ett senare sammanträffande med stenografens moder erhöll jag adressen och fick veta, att mina predikningar funnos där i afskrift; ödet fogade det dock så, att adresskortet borttappades och jag vet ej var hon bor.) Jag tror att många förutsägelser där meddelades. De tvänne sista veckorna erhöll jag tillåtelse att någon gång vistas ute i det fria, och stor var fröjden att i Guds fria natur få inandas den friska vårluften. Stundom kunde det inträffa, att jag smög mig ut, utan lov, då sköterskan var borta, och för att omöjliggöra sådana extra utflykter, togs kläderna bort eller också lästes klädskåpet. Då friheten för mig var det bästa jag visste, kunde det hända, att jag emellanåt trotsade sköterskornas befallningar; så t. ex. fick jag höra, att i övre våningen  skulle hållas gudstjänst och  jag bad om  tillåtelse  att få vara med, men erhöll nekande svar. Likafullt lämnade jag bädden, klädde mig, och gick dit utan sköterskans vetskap, ställde mig först i skymundan men fick sedan syn på fröken E., med vilken jag tidigare av läkaren fått lov att gå ut och hålla sällskap, när hon hade tid därtill. Jag smög mig då till henne och deltog med glädje i sången, och när gudstjänsten var slut, gick jag frivilligt ned igen och lade mig till sängs, ty jag var trött. I allmänhet kände jag mig kroppsligt svag denna tid, men någon själsrubbning förefanns ej, om också mitt beteende mången gång kunde förorsaka misstankar i denna riktning. En viss nervositet  hade bemäktigat mig beroende av redan antydda orsaker och framför allt därav, att jag blev utvakad i brist på sömn. Ehuru jag ofta fick intaga sömnmedel hjälpte det ej. Jag låg ständigt i en trånande längtan efter sällskap och med särskild fröjd såg jag förenämnda fröken E:s inträdande. Hon var så hjärtegod och kände ett visst medlidande med mig; och min natur har alltid varit sådan, att jag behövt mycken kärlek och frihet.

Vid ett tillfälle hade jag besök av en gosse och flicka i sällskap med en tant, vilka medförde en kamera och fotograferade mig. Lång stund vågade de dock ej stanna, enär det var förbjudet att komma för utomstående; men efter en tid kommo de igen och knackade då på fönstret, varvid jag vid öppnandet fick mottaga en tavla, som för mig var mycket kär och dyrbar. Den föreställde Jesus bedjande i Getsemane. I detsamma jag mottog tavlan blevo de observerade av doktorn, som förbjöd dem att flera gånger komma; och vid sitt inträde i mitt rum låg jag med fruktan och bävan, ty jag hade ju öppnat fönstret och visste, att jag ej hade rätt att hava umgänge med utomstående personer. Läkaren var dock lika lugn som förut, till stor tröst för mig, som visste, att jag överträtt förordningarna. Mina vänner kommo dock en och annan gång för att hälsa på mig. Påskdagen anlände från staden flera av dem, som varit i Kyrkslätt under tiden jag där talade, samt några bland dem, som åhört min föregångare Johannes. De kommo in utan lov och fruktade därför att bliva utvisade, men när jag kom i dvala, meddelades det, att ingen på hela tiden skulle komma in och störa, men att sköterskorna nog skulle komma till dörren. Vidare sades, att de skulle få höra ett härligt tal, med många förutsägelser. Så var det även. Vännerna hörde tydligt att någon var vid dörren, men ingen kom in. I detta tal sades, att tiden snart är inne då jag skulle komma att lämna detta sjukhus och gå ut i världen för att förkunna evangelium. Efter deras utsago hade de aldrig hört ett härligare tal. Gömmande det de hört i sina hjärtan gingo de ostörda bort. Vid ett senare besök, blevo de av vaktmästaren befallda ut, utan att hava hunnit höra något tal. Dock hände det flere gånger, att de ostörda kunde höra de övernaturliga tal, som genom mig framsades, ehuru de allra flesta tal åhördes av sköterskorna, läkarena eller endast av tomma väggar. En och annan märkvärdighet från dessa tal kunde dock framhållas. Det inträffade t ex. att min morbror i Ekenäs dog, och jag låg samtidigt i dvala och såg det. Så förvissad var jag därom, att jag hade sorg däröver och meddelade det för min sköterska med glädje, meddelande att jag såg hans själ flytta till Gud och bad henne skaffa mig ett sorgband. Detta sistnämnda vägrades först, men min upprepade anhållan blev till sist beaktad, och jag sydde fast bandet på kappärmen, ehuru jag ju annars låg till sängs och sålunda ej hade någon användning för kappan.

Ändra dagen härefter berättade min broder vid sitt besök hos mig om dödsfallet, och tiden överensstämde precis. Alla blevo förvånade häröver. En annan gång hände det att, då min broder A. var kallad till läkaren på Topeliusg. och erhöll några av mig skrivna brev för att avsända dem åt resp. adressater, hade han på läkarens uppmaning strukit en och annan sats innan han sände dem på post; då han sedan kom till mig på Kammio, berättade jag allt, vad han hade gjort. Han blev mycket förvånad däröver, ty han hade låtit ingen veta, vad han gjort med breven. Därefter berättade han för läkaren allt, vad jag omtalat för honom. En annan gång åter, medan jag var i dvala, hände det, att en av mina andra bröder hade tillåtit sig, att tillsammans med några andra spela kort, fastän han många gånger genom mig blivit varnad därför. Emedan jag var i övernaturligt tillstånd, kunde jag tydligt se, huru korten dansade omkring från den ena till den andra, och bland spelarena blev jag varse min egen broder, för vilken jag hade kämpat så mycket, och till vilken kärlek i mitt hjärta brann. Denna syn medförde en förfärlig kamp i mitt inre, och jag bad mycket för honom. Inga andra än sköterskorna voro inne i mitt rum, då detta tilldrog sig. Endast de äro vittnen till min kamp och bön för min broder, till det svåra krampanfall, jag behäftades av hela tiden de spelade ända tills de upphörde. Sköterskorna, som redan förut hade satt märke till, att allt vad jag i detta tillstånd förut hade talat, varit verklighet, trodde även nu detsamma, och satte märke till tiden, då detta skedde. Därefter omtalade de allt för min broder A., när han återkom, och uppgåvo tiden, då detta tilldragit sig, varefter min broder förklarade, att det verkligen varit så. Min broder hade av några kamrater blivit lockad med i spelet utan att alls påminna sig, att jag, fastän långt borta från honom, skulle lida av det. När han sedan fick höra allt, som skett med mig under tiden, som han utförde det förbjudna nöjet, lovade han, att aldrig mera göra det, och ångrade djupt. — Men när sedan en tid hade igen förlupit, glömde han (samma broder), vad han lovat, och lät sig övertalas av andra att följa med till ungdomslokalen att åse ett teaterstycke. Men även då uppenbarades det för mig och jag hade mycket svårt däröver. Även då måste min broder tillstå, att det varit så. Sköterskorna, som även nu hade hört mig berätta, att min broder var på ungdomslokalen, blevo även denna gång överbevisade om riktigheten därav, och förundrade sig, huru jag kunde veta, vad som tilldrog sig så långt ifrån, på en helt annan ort. Härefter började nog mina syskon förnimma, att de ej kunde smyga sig bakom fikonträdet, ej gömma sin syn för Gud, samt att Gud för mig, deras syster, kunde uppenbara hemligheter. Även mycket av det, som skedde i mitt hem under den tid, jag var borta, uppenbarades för mig.

En dag, det var omkring 4-tiden på eftermiddagen, vaknade jag av ett svagt knackande på dörren. Jag vände mig hastigt, och blickande mot dörren sade jag: „Stig in!" Därefter öppnades dörren och doktor S. steg in, stängde dörren igen och intog sig plats vid min säng. Sedan han hade hälsat och frågat, huru jag mådde, inlät han sig i samtal med mig om gudomliga ting. Vi hade ej samtalat länge, förrän jag satte märke till, att han tänkte fritt, ty han talade alldeles som en fritänkare. Sedan vi fördjupat oss längre in i samtalet, begynte han ställa till mig de svåraste frågor. Han frågade bl. a.: „Vad är  evigheten, varifrån har Gud kommit och vem har skapat honom?" Sedan jag försökt svara honom på dessa evighetsfrågor och bland mina svar inflickat: „Gud är en allvetande Gud", frågade han igen: „Om Gud är allvetande, så visste han väl, att den jord, han skapade, skulle förgås, att de människor, han skapat, skulle sjunka djupt i synd, och att många av dem skulle gå evigt förlorade? Varför skapade han då världen, grundade jorden och skapade levande människor på den, för att evigt dö?" Många andra liknande, djupa frågor ställde han till mig. Jag svarade då, emedan frågorna voro svåra att besvara: „Jag kan icke nu besvara dem alla, men om herr doktorn väntar tills jag blir i det övernaturliga tillståndet, tror jag, att jag rätt besvarar dem alla." Han frågade då, huru jag i detta tillstånd förmådde det. Jag förklarade då, att när jag är i dvalatillstånd, uppenbarar Gud mycket genom sin Helige Ande för mig. — Men så hände det, att medan jag ännu talade, föll jag ned på bädden från den sittande ställning jag före samtalet intagit. Doktorn, som märkte, att just nu hade jag blivit i det övernaturliga tillstånd, vi talade om, reste sig hastigt och rusade till dörren. Med dörren halvöppen stod han och ropade om och om igen mitt namn. Men plötsligt reste jag mig från den liggande ställningen, slog upp ögonen, sträckte händerna sammanknäppta uppåt och ropade: ,,Varför rädes du, varför springer du undan? Du kan ej gömma dig för den levande Guden! Du har ställt till mig de högsta evighetsfrågor och jag kunde ej besvara dem. Då fruktade du ej att vara här, utan sporde mig mer och mer. Men nu, sedan Guds Helige Ande fyllt mitt hjärta och jag är redo, att svara dig på allt av Guds nåd, nu drager du dig undan. Stanna nu här och hör, vad jag, driven av den Helige Ande, har att svara dig på dina frågor. Gud Fader, som är av evighet, är en levande, allvetande Gud och visste därför nog, att den värld, han skapade, skulle falla, att människorna, som han skapade och gav liv av sin Ande på jorden, skulle sjunka djupt i synden. Men han visste också på vilket sätt han skulle förlossa den fallna världen och frälsa de förtappade människorna. Han var redan då, såsom han ock nu är, en tre-enig Gud, består av Fader, Son och Helig Ande, och hade därför, förrän världens grund blev lagd, utvalt oss alla människor, att i sin Sons, Jesu Kriste, blod vara renade från synden, räddade från nöden och frälsade från döden. Gud Fader skapade världen, Sonen, Jesus Kristus, förlossade världen och den Helige Ande är sänd av Gud till att helga världen. När Gud skapade människan, gav han henne en egen vilja, satte henne i lustgården och förbjöd henne att äta av det förbjudna trädet (livets träd).  Han prövade henne, men hon stod icke provet, utan föll i olydnadens synd och åt av den av Gud förbjudna frukten. Och såsom synden genom denna enda människas olydnad och synd har kommit i världen, så har också genom den enda människan (Människosonen), Jesus Kristus, frälsningen och återlösningen kommit i världen för alla människor. Nu får människan välja, vart hon vill gå. Två vägar äro utstakade framför henne, det är livets väg och dödens väg. Om hon vill till liv och salighet, måste hon bryta sig fram genom allt mörker, taga korset på sin skuldra och följa Jesus, ty Skriften säger: „Och den som icke tager sitt kors och följer efter mig, han är mig icke värd" (Mat. 10: 38); vidare säger Jesus: „Om någon vill efterfölja mig, han förneke sig själv och tage sitt kors på sig och följe  mig" (Matt.16: 24).  Men om människan däremot vill ärva död och fördömelse, måste hon välja dödens väg, (den breda vägen), som för till förtappelsen. Hon haver det bra här i livet då en tid, och får ut sitt goda medan hon lever, men när döden, den okände gästen, nalkas och bortrycker henne, då får hon ut sitt onda, då har förskräckelsens morgon grytt för henne. Skrifter säger: Och han ropade och sade: Fader Abraham, varkunna dig över mig och sänd Lasarus, att han  må doppa  det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas i denna låga. Men Abraham sade: Min son, kom ihåg, att du fick ut ditt goda, medan du levde, och Lasarus sammalunda det onda; men nu har han här hugnad, och du pinas" (Luk. 16: 24—25). Välj därför livets väg! Kämpa livets kamp i Jesu namn, så vinner du det nya Jerusalems eviga fröjd och glädje!" — Allt detta minnes jag av talet. Och mycket mera än detta talade jag direkt till honom och bjöd honom, att tro på Jesus, så skulle han leva. Jag är säker på, att han fick nog av detta tal, samt att alla hans frågor blevo väl besvarade, ty det var icke jag utan Anden, som talade genom mig, såsom Skriften säger: „Ty det är icke I, som talen, utan det är eder Faders Ande, som talar i eder" (Matt. 10:20). Därför giver jag honom äran, ty det är hans verk. Fastän jag ej alls kunde finska, hände det sig flere gånger, att jag både talade och skrev alldeles ren finska i dvalatillstånd, vilket flere av sköterskorna nog kunna bevittna. Men allt, det jag skrivit under hela tiden jag var där, är tillhandataget av läkaren. Även hände sig tvänne gånger, att jag talade ett främmande språk, som man antog för hebreiska. Ingen av läkarena var närvarande, endast min sköterska, som strax, när hon hörde ett främmande språk talas av mig, kallade på översköterskan, vilken genast infann sig tillsammans med en annan sköterska.

Mycket mera kunde jag förtälja, om den tid jag var på Karnmio, och vad som där skedde. Men jag har lärt mig försiktighet, och vill jag ej, som jag redan tidigare nämnt, nedskriva mera än det, som av andra kan bevisas, att vara verklig sanning. Men jag hoppas, min käre läsare redan av allt detta kan bedöma, om detta är människors eller Guds verk, naturligt eller övernaturligt, eftersom till och med en av läkarena sade: „Jag tror gärna att det är av Gud." Flere av sköterskorna sade detsamma. Vidare sade läkarena, att det var för dem obegripligt, att de tillsvidare ej sett något dylikt. De sade strax, när jag hämtades dit. att det var varken hypnotism, spiritism eller predikosjuka. Kort förrän jag intogs på Kammio, hade en 17-årig predikosjuk flicka blivit fri därifrån. Hon hade varit där två månader och blivit frisk. En av sjuksköterskorna berättade för mig om henne och sade, att det var alldeles annorlunda med henne än med mig. Hon predikade när som helst och vad som  helst; hon kunde ej veta något på förhand, ej förutsäga kommande tider, icke heller läsa människors tankar. Och just under det hon predikade eller talade, kunde man hejda henne eller göra slut på hennes tal, vilket man trots de många olika försök ej kunde göra med mig. Vidare hade hon varit mycket orolig och nervös. Och sedan hon blivit kraftigare, upphörde hennes anfall och predikosjukan försvann.

På Kammio var samtidigt som jag en person från Karis, om vilken jag i dvalatillstånd hade sagt, att han skulle bliva sjuk och intagas på samma sjukhus som jag. Detta talade jag i mångas närvaro. Han var då alldeles frisk och var en av åhörarena och kunde ej tro det, som blev sagt om honom. Men naturligtvis, sedan det skedde, såsom jag sade, trodde alla, som hörde det. Några dagar, förrän han reste hem från sjukhuset, träffade han mig i korridoren (han var då redan alldeles frisk) och påminde mig om det jag sagt om honom. Jag blev först alldeles förvånad, men då han vidare berättade, att genom det jag sagt honom, har han kommit i tro på Gud och förklarade, att han nu trodde, att det är Guds Ande, som talar genom mig, blev jag glad, först över det, att profetian hade gått i fullbordan, och sedan än mer över det, att han blivit funnen av Gud.

När det led mot pingsten och dagarna blevo ljusa och längre, när allt grönskade och fåglarna redan hördes kvittra i träden, fick jag en underbar längtan efter det fria, ty det var ganska få gånger jag fick vara ute. Mest måste jag ligga till sängs. Men ofta reste jag mig upp och sprang till fönstret, där jag ofta satt länge och såg ut, stundom på de grönskande gräsmattorna och stundom upp åt den blånande himmelen. Ofta öppnade jag fönstret och lyssnade till fåglasången. Men när sköterskan eller läkaren kom, stängdes fönstret och slut var då den fröjden.

I hemmet var längtan stor efter mig. Alla, både egna och vänner, längtade att få mig bort från Kammio till pingsten. Och än större blev saknaden efter mig, då de läste ett av mig skrivet brev, varuti jag lät dem förstå min stora längtan efter friheten. Några dagar före pingsten lovade överläkaren för mig, att om de egna ville, så finge de nog taga bort mig nu. Vilken stor glädje för mig! Jag lät genast mina vänner få veta det, vilka strax underrättade mina föräldrar därom. Därefter levde jag i glad förväntan på stunden, då jag skulle få kasta mig i min egen, dyra moders armar.