När jag blev fri från Kammio.

När pingsten, den stora högtiden, nalkades, steg längtan efter egna, hem och friheten ännu högre i mitt hjärta. Mina tankar flögo ständigt omkring, likasom skulle de blivit bevingade av den stora högtidens annalkande. Jag tänkte på olyckliga, från Herren Jesus, den gode herden, bortsprungna fåren, huru roligt det skulle bliva, att få uppsöka dem i den villande skogen, och på förbönens vingar få bära dem fram till korset, pekande på den blödande Jesus för dem. Och på de stora sjukhusen, som voro överfulla av sjuka, trötta, kämpande svaga små, tänkte jag. Huru stort skulle det icke bliva för dem, att få besöka de sjuka och lidande, sedan jag blivit fri från sjukhuset, och tala till mig om frälsning i Jesus och hjälpa dem till tro på honom. Även fröjdade mig den tanken, att snart få stå mitt uti en vänskara, som bestod av endast verkligen levande kristna, och tala till dem de sköna orden, driven av den Helige Ande, vilka de alla med glädje och fröjd skulle mottaga och gömma i sina hjärtan.

På pingstdagen besökte mig några vänner från staden, förande med sig vackra blommor och sköna, väldoftande rosor åt mig. Vännerna, som visste, att levande, vackra rosor medförde den största glädje för mig, ville just nu på pingstdagen giva mig den största fröjd de kunde. Dock kunde icke den glädje och fröjd blommorna medförde, denna gång jämföras med den glädje, tanken om friheten hämtade med sig, och den fröjd mig blivit beskärd därav, att jag hela pingstdagen fick vara ute på Kammio gården, där jag bland träden sprang och lekte tillsammans med doktor S:s dotter och vaktmästarens dotter. — Sedan vännerna hade avlägsnat sig, förde jag mina blommor in i mitt lilla soliga rum, vilket blev alldeles uppfyllt av den härliga väldoften. Därefter sprang jag glad och livlig ut igen, där jag fortsatte lekarna med de två sistnämnda flickorna. När klockan blev 7, blev jag inropad av min sköterska, som visste, att jag den tiden skulle tala. Hon visste, att om hon ej skulle kalla in mig, skulle jag ej för glädjens skull att få vara ute erinra mig om, att klockan bleve 7, vilket skulle förorsaka det, att jag skulle bliva i dvalatillstånd där ute, ty det hade hänt förut på samma sätt. Jag lydde strax hennes kallelse, gick in och lade mig. En stund hade jag vilat, så blev jag i dvala, reste mig upp och talade det vanliga 3 timmar. Den gången hade jag talat underbart! Sköterskorna hade storligen förundrat sig. Bland annat hade jag sagt, att det var sista talet, ett avskedstal till dem, att jag skulle borttagas från Kammio, men att jag än en gång i sinom tid skulle intagas på samma sjukhus. Vidare hade jag uppmanat dem alla att följa Jesus och ej låta sig bedåras av världens lekar och nöjen, utan söka sin glädje i Gud, så skulle de ärva det eviga livet. När talet var slut, blev min sköterska tillsammans med en annan sköterska och fröken E., som jag tidigare nämnt om, och som jag tyckte mycket om, inne hos mig, och voro där långt in på aftonen. De berättade för mig vad jag talat, och frågade, vad det ena och det andra av mitt tal betydde. Jag förklarade då för dem, att det verkligen var det sista talet, att jag skulle få fara bort därifrån. Detta tyckte de att var underligt, emedan ej läkaren sagt något därom, och än mer förundrade de sig över det, att jag visste det, ty de voro förvissade om, att jag ej fått någon underrättelse därom, emedan ingen patient på hela sjukhuset utan läkarens vetskap fick mottaga brev eller underrättelser, vare sig det ena eller andra.

Sedan sköterskorna och fröken E. hade avlägsnat sig, somnade jag snart och vaknade ej alls, förrän min sköterska på morgonen kl. 8 kom in till mig med kakao och ett äppel. Hon öppnade fönstret, solen  kastade in sina strålar på min säng, liksom hade den velat förtälja mig, vad som just den dagen skulle ske. Fåglarnas sång ingav mig ljusa, sköna morgontankar, och vindens sus i trädens toppar talade till mig på sitt eget vis om de stora pingstvindarna, som en gång blåste över lärjungarna och apostlarna i Jerusalem, då de blevo beklädda med kraft av höjden. Och vad hände! — Jo, in genom dörren till mitt rum trädde min egen, kära moder. Hon kom hastigt fram till min säng och tryckte mig tätt till sitt bröst och grät. Även jag brast ut i hejdlös gråt. Då tröstade mig min moder med orden: „Nu kommer jag för att avhämta dig härifrån, mitt kära barn!" Vilken stor glädje för mig! Hon stod länge och blickade in i mina ögon. Slutligen sade hon: „Nå, nu hava ju de visa och lärda haft dig om hand mer än två månader, och ännu är du den du var, när du fördes hit." „Men", tillade hon utan att vända blicken från mig, „du har ju blivit så blek och håret har fått en helt annan färg." Jag förklarade då, att orsaken, varför jag blivit så blek, troligtvis berodde på det, att jag nästan hela tiden varit tvungen att ligga till sängs och ej fått vara ute i den friska luften. Fetare, tyckte hon nog, att jag blivit, såsom det också var. Ty när jag fördes dit, var jag mycket klen och mager av sjukdomen — den kroppsliga sjukdomen. — Av min moders plötsliga och oväntade ankomst förstodo nu de två sköterskorna och fr. E. hela talets betydelse, de förstodo nu, att det var ett avskedstal till dem, och att det var mitt sista tal på Kammio. Det såg alldeles ut som de skulle haft ledsamt att skiljas från mig.

Medan jag klädde mig och sköterskan ordnade alla mina saker och gjorde mig färdig till avresan, talade min moder hela tiden med översköterskan. Och emedan överläkaren, som vårdat mig hela tiden, var bortrest, gick översköterskan till doktor S. och erhöll av denne tillåtelse för min moder att få föra mig med sig, ty överläkaren hade lämnat det lov, när han reste, att om de egna komme för att avhämta mig, så finge de det. Därefter tog jag farväl av alla, med vilka jag gjort bekantskap där, varefter de två sköterskorna, som jag mest tyckte om, och fröken E., som glatt mig så mången gång, följde oss ett stycke. Och så bar det i väg ut genom den höga Kammioporten!

När vi kommo ut i staden, togo vi plats i en spårvagn och åkte med den till studenthuset, varifrån vi promenerade upp till Annegatan, där vi hade bekanta och vänner. Förrän vi hunno gå in, mötte oss samma unga flicka och gosse, om vilka jag tidigare nämnt, de som ofta besökte mig på Kammio. De kommo just ut från porten, dit vi ämnade gå in, och voro på väg att igen göra ett besök hos mig på sjukhuset. Men nu blevo de storligen förvånade, när de så utanvidare blevo överraskade av mig. Vi gingo in tillsammans med dem och blevo mottagna med vänlighet och kärlek, ty alla voro mycket glada att se mig fri från Kammio, emedan de hade väntat på mig så länge. — Redan första kvällen samlades dit mycket folk, ty ryktet spred sig hastigt omkring i staden, att jag var uttagen från sjukhuset och skulle tala klockan 7 på aftonen. — Sedan talet var slut, och allt folket hade avlägsnat sig, gick jag tillsammans med min moder och många av vännerna ut att taga frisk luft och på samma gång bese staden, ty fastän jag hade varit nio veckor i Helsingfors, hade jag ej alls fått se mig omkring i staden. Jag hade ju hela tiden legat inne på sjukhuset, och de få gånger, jag fick vara ute, sprang jag innanför det höga planket, som omgiver hela Kammio.

Vi stannade där hos våra bekanta, både jag och min moder, till följande dag, då vi ämnade resa hem därifrån. Men emedan människorna voro så intresserade att höra mig, och vännerna på allt sätt ville hålla mig kvar hos sig, lovade slutligen min moder på allas deras begäran, att jag skulle få stanna där omkring en vecka, om Gud så ville, och om någon av vännerna sedan ville följa mig hem. Hon ville gärna försaka den glädje, hon skulle få genom att föra mig med sig hem, för de efter Guds ord och sanningen sökande människosjälarnas skull. För mig kändes det nog litet tungt att bliva kvar där, emedan jag visste, huru innerligt gärna de egna ville se mig i hemmet, men även jag ville försaka allt för Herrens skull och göra endast såsom Gud ville. Jag förstod, att det var hans heliga vilja, att jag skulle tala där, emedan människorna törstade efter sanningens ord. Så reste min moder hem med den glada underrättelsen, att jag var fri från Kammio, vilket gladde dem alla, ehuru de ej blevo tillfredställda ännu, emedan jag likväl blivit kvar i staden. Men de hade ju det hoppet kvar, att jag skulle komma snart. — Under tiden jag var i Helsingfors, sedan min moder rest, blev väckelsen stor bland yngre och äldre. Huset, där jag bodde, var varje kväll uppfyllt av människor. Om dagarna brukade jag mest vara ute i staden, oftast spatserade jag eller åkte längs havstränderna, och nästan alltid var med mig den unga flickan E. V., som jag redan tidigare nämnt om. Ofta sutto vi i Engelhartsplatsen vid Eira och sågo ut åt havet, där fartyg och båtar av olika slag seglade. — När veckan var slut, lämnade jag Helsingfors och reste tillsammans med fröken V. till hemmet. Där togos vi emot med stor fröjd och glädje av mina föräldrar och syskon. Även många av dem, som tidigare hört mig tala, kommo dit och välkomnade mig. Alla tyckte de, att jag var myckel friskare nu, än när jag fördes till sjukhuset, såsom det också var, ty vilan hade gjort mig starkare. — När det blev afton, fylldes hela huset av människor, ty ryktet om min hemkomst hade spridits ut hastigare än någonsin. Och när tiden var inne att jag skulle tala, blev jag i samma dvalatillstånd som före resan till Kammio. När talet var slut, sade många av folket: „Nu se vi nog, att det är ingen sjukdom, ty om det vore en sjukdom, skulle nog läkarena förmått göra henne frisk. Det är intet annat än Guds verk". — Så fortsatte jag verksamheten i mitt hem. Även nu blevo många väckta från sin syndasömn, beslöto att övergiva det onda och följa Jesus.

Efter någon tid reste jag till min äldsta broder, som har en parcell i Snappertuna, det är omkring 7 kilometer från mitt hem. Varje afton samlades dit mycket folk, så att vi till slut ej kunde rymmas inne i rummen. Jag var därför tvungen att tala ute i det fria. Det var redan så varmt, att jag mycket bra kunde göra det. Nere i trädgården placerades bräder och plankor, så att hela trädgården liknade ett bönehus. Där var mycket vackert. De stora, höga, grönskande björkarna böjde för vinden sina yviga kronor ned över den stora församlade folkmassan.  — Första gången jag talade där ute i trädgården, minnes jag tydligt än med vilka ord jag började mitt tal. De lyda så här: ,,Såsom trädens kronor böja sig för Herrens vindar, så böjen I ock edra hjärtan för Herrens starka vindar!" Under tiden jag talade hade folk samlats än mer, så att både träden och taken av uthusen voro fulla av människor. Somliga klättrade så högt de kunde slippa för att få sin nyfikenhet tillfredställd, ty de kunde ej på annat sätt se mig, emedan det var så mycket folk. Många ryska damer, officerare och soldater voro även synliga där. — Jag talade där en längre tid och varje afton kom mycket folk ut från Ekenäs stad,, förutom landsbor, för att höra mig. Även kyrkoherden från Pojo och prosten från Karis kommo dit de flesta gånger. Många gånger, när talet var slut, stannade de kvar för att tala med mig. De tröstade mig och sade, att jag ej skulle frukta för, att jag ej var sänd av Gud, fastän folket hade delade åsikter om mig, utan att jag skulle fortsätta i Jesu namn, glad över att få vara ett ringa Herrens vittne eller redskap, genom vilket han skulle kunna locka många vilsegångna tillbaka till sig. Detta gjorde mig mycket glad, stadsfäste mig i tro och gav mig större och ljusare hopp om min verksamhet. Det var gott för mig att veta, att även de skriftlärda trodde Guds verk genom mig. En gång, då vi samtalade, bad kyrkoherden, att jag skulle komma att tala i hans församling. Jag lovade komma, om Gud så ville.

Efter en tid reste jag till Ekenäs på inbjudan av sådana, som därifrån ofta hade kommit att höra mig. Där talade jag en liten tid varje afton i det evangelisk-lutherska bönehuset. Även där var fullt med åhörare, både sådana, som trodde, och sådana, som icke ännu trodde, att det var Guds verk. Även prosten där kom att höra mig och hade intet annat att säga om mig, än att jag var ett Guds sändebud. När bönehuset ej längre inrymde folket, talade jag ute på bönehusgården de sista dagarna jag var där.

En annan gång, då jag var rest till Ekenäs tillsammans med min moder och yngsta syster för att hålla religiösa möten där, var på en holme utanför staden en större fest för ungdomen. Den började fyra-tiden på eftermiddagen. Även jag och min syster gingo dit för att höra sången, ty där var en stor sångkör, som sjöng många vackra fosterländska sånger. När kören upphörde att sjunga, gingo  vi genast bort, ty vi hörde, att därefter skulle bli dans och allt möjligt annat. Vid stranden av holmen mötte oss en bekant, troende man, vilken bjöd oss att komma med honom i motorbåten, så skulle han föra oss till stadshamnen. Vi gjorde så. Men eftersom han hade mycket att tala med oss och vi åter önskade att fara omkring på vattnet, styrde han båten utåt och förde oss ganska långt, förrän han svängde båten och förde oss i land. Klockan var omkring halv 7 på aftonen, då vi kommo till min mosters gård i staden, där vår moder väntade oss. Eftersom jag skulle tala kl. 7 hade man redan tillrett en plats för mig och åhörarena uppe i en stor tallbacke invid staden. Man fruktade, att bönehusgården ej skulle inrymma det folk, som skulle infinna sig, emedan man hade hört, att många från ungdomsfesten skulle komma för att åhöra mig. När klockan var 7, gick jag tillsammans med min moder, moster och syster m. fl. till platsen, där jag skulle tala. Redan på långt avstånd sågo vi ovanligt mycket folk. Hela stora tallbacken var uppfylld av människor. När vi kommo fram till platsen, öppnade man en väg för oss genom folkhoparna. Mina bröder infunno sig även där. Talet pågick något över 3 timmar. Och ännu, när talet var slut, stod folket kvar en god stund, liksom skulle de väntat något mera. Största delen av dem, som hade kommit för sångfestens skull in till staden, hade även infunnit sig i tallskogen. Det var stort för mig, att få stå såsom ett ringa vittne om Guds godhet, barmhärtighet och kärleksfullhet inför dessa många människor, bland vilka en stor del efter sanning och frihet i Jesus längtande funnos. Först, när jag kom dit, tänkte jag, huru skulle jag kunna möta dessa många människosjälar, och huru hitta den rätta vägen till deras hjärtan. Men när mötet var slut, och jag gick bort därifrån, var jag glad, när jag såg, huru stilla och tänkande folket var. Det var, som skulle en stilla, himmelsk frid vilat över dem alla.  Skriften säger: „Bliven stilla och besinnen, att jag är Gud; jag skall vara hög bland hedningarna, hög på jorden" (Ps. 46: 11).

Emedan ett rykte gått ut i Österbotten, att jag skulle deltagit i dans och lek på den omnämnda ungdomsfesten, anser jag det vara min plikt att rätta det stora misstaget. Många andra liknande rykten röra sig i världen, men skola väl även de i sinom tid bliva rättade. Människorna hava så lätt att tro lögnen, däremot mycket svårt att tro det rätta och sanna, jag har aldrig älskat dans och världens lekar, ej funnit mitt nöje däri, att vara i stora sällskap o. s. v. Min största glädje har alltid varit den, att tala om Gud för mina föräldrar och syskon och även för många andra, som velat höra mig, allt från min spädaste barndom. Jag har, som jag redan nämnt, roat mig mest med att rida och åka, vandra i skogen bland buskar och snår eller segla omkring på vattnet, studera blommor och växter, skriva dikter, berättelser m. m. Och uti det har jag ej hittills funnit, att skulle föreligga någon synd eller orätt. Och så länge jag ej kännt det, vill jag ej upphöra därmed. Om det är synd eller till anstöt för världen, skall Gud nog upplysa mig därom, då jag beder honom. Dock finnes sällan något hos en kristen, av vilket världen icke tager anstöt. Till och med av den helige Jesus, som var en Gudason, togo människorna och världen anstöt, då han vandrade här på jorden ibland dem. „Och de togo anstöt av honom. Och Jesus sade till dem; En profet är icke föraktad utan i sin fädernestad och i sitt hus. Och han gjorde där icke många krafter för deras otros skull" (Matt. 13: 57—58). Jag har stor orsak att tacka Gud, min himmelske Fader, för stora och underbara ting, han gjort med mig och genom mig. Först det, att han bevarat mig från. det onda och avhållit mig från världens osunda sällskap, så att jag, som mången annan, ej farit med den starka, farliga världsströmmen. Och för det andra därför, att han tagit mig som ett ringa redskap i sin mäktiga hand och sänt mig att förkunna hans stora dag till dess han kommer, att förkunna evangelium och sprida ut dess ljus bland folket, såsom skriften säger: „Och han sade till dem: „Gån ut i hela världen och prediken evangelium för hela skapelsen" (Mark. 16: 15). „Men de gingo ut och predikade allestädes, och Herren verkade med dem och stadsfäste ordet med åtföljande  tecken"   (Mark.  16: 20). — Även vill jag tacka honom därför, att han lovat gå med mig alla dagar, var jag än må vandra, blott jag går i hans ärenden. I skriften läsa vi följande: Och se, jag är med eder alla dagar intill världens ände" (Matt. 28: 20).

Det är stort för oss unga, att få leva i oskuld och blomstra för Guds rike lik en ren blomma i vårsolen under himmelens blånande tak, att alltid blicka upp mot det eviga och vandra med ljusa, himmelska tankar i våra hjärtan, utan att låta världen och synden fördärva oss, våra hjärtan och själar. Vi måste alltid stå på vår vakt, vaka och bedja, såsom skriften lärer: „Varen nyktra och vaken; ty eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker, vem han må uppsluka. Stån honom emot, stadiga i tron, och veten att samma lidanden fullbordas på edra bröder i världen.”(Petr. 2: 8-9).

Vi få icke redas för världens hån och bespottelser, ej heller låta lidandet skrämma oss från Kristus. „Hören på mig, I som kännen rättfärdigheten, du folk, som bär min lag i ditt hjärta: Frukten icke för människornas smädelser och varen icke förfärade för deras hån." (Jes. 51:7). Ty sedan vi en liten tid hava lidit, skall Gud för Jesu skull på oss uppenbara sin härlighet, såsom Paulus säger: „Ty jag håller före, att denna tidens lidanden äro att akta för intet mot den härlighet, som på oss kommer att uppenbaras." (Rom. 8:18). Vi hava en stor Gud, som nog skall leda oss och våra olika vägar genom världen, en god herde, som nog skall försvara oss mot de vilda djuren i skogen, en kärleksfull Frälsare, som ständigt vill gå framför oss lik en molnstod i natten och leda oss vid sin frälsarehand mot det himmelska landet, stadsfästa oss mer och mer i  tro, styrka och stödja oss på vandringen genom gruset  till fadershuset. „Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus Jesus, sedan I en liten tid lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadsfästa eder. Honom vare ära och makt i evigheters evighet! Amen." (Petr. 5: 10-11).