På Pojo prästgård.

Såsom jag tidigare nämnt, blev jag av kyrkoherden från Pojo inbjuden till hans hem för att tala till skriftskoleungdomen och även till andra av hans församlings medlemmar, som önskade att höra mig.

Det var en vacker söndagsmorgon, då jag ställde min färd dit tillsammans med min moder, fröken V. och några andra av mina egna och vänner. Solen stod högt på himmelen och fåglarna sjöngo så vackert och prisade Gud, där de sutto och gungade på de gröna trädens kvistar, som böjde sig sakta för vinden. Ängarna voro gröna och klädda i sina bröllopsskruder överallt omkring oss, där vi körde fram. De små blommornas olika färgade kronor bugade sig så vackert, tillika med det redan högt uppvuxna gräset och alla trädens toppar, mot jorden för den store skaparen, liksom hade de velat lära oss och alla, som gingo där fram och sågo dem, att böja våra hjärtan för den högste, himlarnas och jordens skapare. Våra hjärtan uppfylldes av rena, ljusa tankar, då vi sågo den store skaparens underverk, i den härliga väldoften, som blommorna och träden spredo ut omkring oss.

När vi voro framme vid stationen och togo plats på tåget, kändes det först så kallt och dystert, då vi just hade varit ute i den härliga naturen. När vi hade åkt en stund, skjöt tåget fram genom en tunnel. Allt blev på en gång mörkt omkring oss, så att vi icke ens sågo varandra. Ingen av oss hade förut rest den vägen, varför vi alla blevo häpna och nästan ryste där i det nattsvarta mörkret. Men när det åter blev ljust i tåget, började vi samtala om naturen, himmelen, Herrens stora verk ibland människorna m. m., vilket drev bort den dystra stämningen, som mörkret medfört och gjorde oss på nytt glada. Plötsligt stannade tåget. Vi sågo ut genom de öppna tågfönstren och märkte, att vi voro framme vid Pojo station. Utan att vidare dröja, hastade vi alla ut på perrongen, och där blevo vi varse tvänne hästar, som väntade oss. Vi gingo strax dit och togo plats, jag och min moder med fröken V. i det ena åkdonet, de övriga i det andra. — Nu voro vi åter ute i den vackra naturen och åkte fram genom gröna ängar och härliga, väldoftande lövskogar.

När vi voro framme vid prästgården, stannade hästarna, varefter vi alla stego ur och blevo mottagna av prosten och hans familj på det vänligaste. Prosten från Karis och kyrkoherden från Tenala kommo även de dit. Undertiden vi sutto inne i salen och samtalade om Guds godhet och barmhärtighet och om hans underbara vägar, ordnades allt färdigt för mötet. Det var uppe på en backe, som var tätt bevuxen av stora, olika träd. Omkring kullen utbredde sig en grön, vacker äng, där tusenden olika blommor växte. — När tiden var inne att mötet skulle börjas, gingo vi alla ut från prästgården över den blomstrande ängen till platsen, där tusenden människor hade samlats. Prosten gick före oss och öppnade vägen genom det myckna folket, att vi bättre skulle slippa fram för trängselns skull. Därefter samlade prosten närmast omkring mig alla skriftskolebarnen. Själv satte han sig där nära intill med sina tvänne ämbetsbröder. Under hela tiden jag talade, rådde en stor tystnad ibland folket, ehuru talet räckte omkring tre timmar. Och ännu sedan talet var slut, förblev en stunds tystnad. Därefter sjöngo vi unisont tvänne vackra psalmer. Tonerna ljödo så vackert där mellan träden och spredo sig som en sakta susning även omkring över ängen. Jag är säker på, att den store skaparen där uppe var glad och av fröjd blickade ned på oss, den stora församlade hopen, ty vad skulle behaga Gud, om icke det, när jordens människor lovsjunga och prisa honom i den fria naturen, medan deras hjärtan äro uppfyllda av fröjd, och en stilla frid har lik en täckmantel lagt sig sakta ned över deras själar. Det är Skaparens fröjd att se jordebarnen glada, att se deras hjärtan uppfyllda av frid, den frid, som hans Son Jesus, vår Frälsare, givit. Även Sonens Jesu Kristi högsta glädje är att se människobarnen glada, frimodiga, fröjdefulla, fridfulla och saliga genom hans död, fröjdande sig och glädjande över allt det stora och vackra, Gud givit dem att fröjdas över. Även änglarna, keruberna, seraferna och allt, som har liv i Himmelen, fröjdar sig över detsamma.

När vi hade upphört med sången, gingo vi alla tillbaka till prästgården. Då kastade det just några regndroppar. Det var som hade Gud velat vattna med dessa ljumma vattendroppar det livets ord, som hade blivit sått i de många hjärtan. Så var det dock ej, ty han vattnade med ett annat vatten, men kanske ville han med dessa vattendroppar påminna oss om livets vatten, vars droppar just voro de, som blandade med välsignelse och frid föllo ned av nåd i åhörarenas hjärtan. Sedan vi på prästgården hade spisat middag, ville man, att jag skulle vila en stund efter mötet, vilket jag även gjorde. Men länge förmådde jag ej vila. Det vackra vädret, solstrålarna, fågelkvittret, blommorna och bladen, allt lockade mig hela tiden, jag låg, ut till sig. Snart gingo vi, ungdomen, ned till stranden, sköto ut en båt och rodde ut på vattnet, som krusades så vackert av vinden. Därefter lyfte vi upp årorna och läto båten sakta driva fram för vinden, medan vi från vattnet uppryckte den ena näckrosen vackrare än den andra och vass-strån större och mindre. Sedan vi rott i land, stodo vi en god stund på stranden och betraktade prostens motorbåt med längtan att få fara ut med den på fjärden. Men efter det redan var långt lidet mot kvällen, beslöto vi, att en annan gång fara ut med den, varefter vi begåvo oss i väg mot prästgården. När vi kommo dit, bådo prosten och hans familj enträget oss att bliva kvar hos dem till andra dagen. Men efter det var så svalt att färdas på kvällen, lovade vi icke stanna. Därefter togo vi farväl av alla, gingo ut från prästgården och togo plats på hästarna, som väntade oss där. Det var en  rolig färd! Solen hade just gått ned, det var så svalt att resa. Fåglarna kvittrade fortfarande, blommorna spredo ut sin sköna doft omkring oss och vinden susade i trädens toppar. Sedan vi hunnit stationen, togo vi plats på tåget, som tillika med oss körde fram och stannade vid perrongen.

När vi kommo hem, voro vi alla trötta efter resan och gingo därför snart till vila, glada över allt det goda, Gud under denna resa hade beskärt oss. Vi gömde gärna allt i våra hjärtan, vad vi hört och sett. Friden var stor, den verkliga friden, och vi kände den Helige Ande vila över oss och den stora Gudens omedelbara närhet.