Axplockningar från min verksamhet i Helsingfors.

Efter vistelsen å Pojo prästgård, fortsatte jag resan till H:fors, blott med några dagars uppehåll i mitt hem i Snappertuna. Där fortsatte jag arbetet i Herrens vingård och stor var väckelsen.

En gång hände det, att jag blev sjuk efter talet på aftonen. Och då hade jag lovat, att följande kväll skulle det åter bli tal. Men när det närmade sig kvällen, låg jag i hög feber. Det hade samlat sig många för att bedja för mitt tillfrisknande. Många av dem undrade, huru jag var så sjuk och tänkte, att jag ej kunde tala, fastän det var så sagt, och mången böjde sig med tvivlande hjärta. Ju längre det led mot aftonen, dess högre blev febern. Men ingen läkare kallades den gången, därför att många, som trodde blint på bönens kraft, voro där och väntade tåligt på tiden, då febern skulle upphöra. En av de närvarande stod med termometern i handen, och alla sågo förvånade på den, ty den hade stigit till 40 °.  Och för att överbevisa alla om sanningsenligheten därav, sattes termometern i allas närvaro under min arm. Jag var redan då så svag, att jag ej alls kunde röra mig; jag låg alldeles som man lade mig. Efter några minuter togs termometern bort, som då visade upp till 42°.  Då blevo alla mer än förut förvånade, men miste ej  ändå modet, utan bådo, fastän det var kanske högst en timme till dess talet skulle bli. Och vad hände! När klockan blev 7, slog jag upp mina ögon och lyfte mina händer knäppta mot himmelen och lovade högt Herren, som prövat sina barn, men ej förskjutit. Därefter reste jag mig upp i sängen och höll ett långvarigt tal. Efter talets slut var jag friskare och febern var lägre. Allt detta kan bevittnas av många av de närvarande, som sågo allt.

En annan gång åter blev jag sjuk av förkylning, ty emedan jag har svaga lungor, kan jag förkyla mig lätt. Jag fick stygn igenom bröstet ut i ryggen, huvudet värkte och jag var så hes, att jag kunde bara viska; febern steg även då ända till 40 °.  Jag låg mer än en vecka på detta sätt, utan att alls orka upp. Tant Vahlros, hos vilken jag då bodde, försökte på allt sätt göra mig frisk, det ena medlet efter det andra blev givet. Men märk väl, att varje kväll talade jag som förut, och i rummet, där jag låg, var det fullt med människor. De ville ej först låta folket, icke ens vännerna komma, men när jag ville det, så släppte de in dem. Och alla de, som sågo, hur sjuk jag var, förundrade sig och tyckte, att detta var mer än naturligt. Varje gång talet var slut, sjönk jag ihop och orkade knappt säga något. Var det ej ett bevis på att jag ej rådde över mig själv? Var det ej ett bevis på att Herrens kraft vilade över mig? Du min läsare, som hittills fått höra bara lögner och falska rykter om mig och min verksamhet, är du nu tillfredsställd? Eller hur? Skulle du vilja se förrän du tror? »Saliga äro de, som icke se, men dock tro” (Joh. 20: 29). Mycket mera liknande kunde jag berätta. Men om du vill tro sanningen, så vet du den nog redan av allt det här. Ty ingen annan än Gud hör bön och kan bota en svår sjukdom eller nedsätta en hög feber, och ingen annan ande än Guds Helige Ande kan väcka sanna syndare från sin syndasömn, och ingen annan nåd än Guds nåd frälsar från döden. Tror du det?-- Kan du tro, att Gud hör bön? Kristus har sagt: „Om I bedjen något  i mitt namn, skall jag göra det" (Joh. 14:14).  Och på ett annat ställe säger han: „Bedjen, och eder skall vara givet; söken, och I skolen finna; klappen, och eder skall vara upplåtet" (Matt. 7: 7). Och i Johannes evangelium (16: 23) talar han följande: »Sannerligen, sannerligen säger jag  eder: allt vad I bedjen Fadern i mitt namn, det skall han giva eder." Om vi leva i enighet med Hans ord, skall vart och ett av Hans heliga löften uppfyllas på oss. Vi förtjäna visserligen icke Hans barmhärtighet, men om vi överlämna oss åt honom, mottager Han oss. Han vill verka för och genom dem, som följa honom. Därför, min vän, får du tro, att Gud även hör din bön, om du är en sådan, som är i behov av bönhörelse. Men förrän du beder, eller av någon annan önskar förbön för dig, så måste du först bekänna din synd, så att du får mottaga Guds välsignelse, då kan du bliva helad. Skriften  säger: „Bekännen därför för varandra edra överträdelser, och bedjen för varandra på det att I mån varda helade" (Jak. 5:16). Om du, min vän, någon gång önskar hålla förbön för någon, så bör du framställa för honom ungefär följande tankar: jag känner icke ditt hjärta och dess hemligheter, dessa äro kända endast av Gud och dig själv, och om du ångrar dina synder, så är din plikt att bekänna dem. Hemliga synder böra bekännas för Kristus allena, som är den enda medlaren mellan Gud och människor. „Om vi bekänna våra synder, så är Han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet" (1 Joh. 1: 9). Och om någon syndar så hava vi hos Fadern en försvarare, Jesus Kristus, som är rättfärdig" (1 Joh. 2:1). Vilken tröst för oss, att alltid, om vi äro sjuka eller friska, svaga eller starka, få gå till honom och veta, att han är den Gud, som hör våra böner. Han är vår rätta Fader. Ty såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem, som älska honom, ty han vet, vad för ett verk vi äro, han tänker därpå, att vi äro stoft (Ps. 103: 13 —14).  Varför tror du min vän, att jag så ofta varit sjuk, och varför tror du, att du själv och med dig många andra måste vara sjuka och svaga eller komma i en eller annan nöd?  Ja, därför att om vi finge leva utan sjukdom och lidanden av ett eller annat slag, skulle vi så ofta vandra vår egen väg, som för mot ett nattsvart mörker, vi skulle under helsans dagar förgäta de underbara välsignelser vi dag efter dag och år efter år fått erfara, och skulle icke giva Gud allena äran eller någon lovsångens hyllning för Hans kärleksfulla nådebevisningar. Men när Gud sätter på oss en sjukdom eller låter oss komma i någon nöd, då minnas vi Gud och hans nåd i Jesus Kristus, ty när den naturliga människans krafter börja vika, känner han behov av Gudomlig hjälp. Så har det varit med mig. Ofta har jag varit sjuk och haft motgångar på ett eller annat sätt, så att jag kommit närmare min Frälsare. Men ett vill jag låta dig veta, min vän, och det är, att aldrig har den nåderika Gud ännu vänt sitt ansikte ifrån mig, då jag varit i behov av hans hjälp och bedit till honom. Och aldrig skall han heller vända sig bort från dig, om din själ med allvar söker honom. Han är vår tillflykt i sjukdom och hälsa, i nöd och välfärd, i motgång som i medgång, som vi läsa i den 46 Psalmen i vår Bibel: „Gud är vår tillflykt och starkhet, en hjälp i nödens tider, väl beprövad o. s. v." Vi hava icke en död Gud, såsom i Bals dagar, utan vi hava en levande Gud, mot vilken ingen förmår att strida. Och den Helige Andes kraft vill denne levande Gud för Jesu skull giva oss allesamman och trons vissa försäkran, som omfattar Guds löften. Lären eder att tro på den store helbrägdagöraren.

Väckelsens vindar fortsatte att blåsa där i den stora staden Helsingfors, och Gud fick frälsa många, både äldre och yngre, från synd och död för sin Sons Jesu Kristi skull. Så länge det var varmt om sommaren, talade jag oftast ute på gårdarna, vilka voro alldeles överfulla av människor varje gång. Och när det var regnigt och kallt, talade jag inne i lokalerna, vilka även de voro överfulla av människor. Så verkade jag där en längre tid. Nu hade det redan gått i fullbordan, som sades genom mig i mitt hem den första aftonen jag talade, att sedan fader och syskon begynt tro på Gud och hans Sons Jesu Kristi frälsareverk, får jag ej längre vara hemma, utan föres ut i världen för att allena med Gud, skild från föräldrar och syskon, kämpa för själars frälsning. Det kändes nog ofta tungt att vara skild från dem, som ägde ändå den verkliga kärleken till mig och bäst av alla förstodo mig. Men då jag visste, att det var Guds vilja, var jag nöjd och glad och tänkte: „Såsom liljan i dalen står där Skaparen ställt henne, så vill även jag stå där Gud ställt mig och verka för hans rikes utbredande på jorden så länge ja lever."

När jag bodde hos gamla fru Nordling på Högbergsgatan 27, bodde i samma lokal som vi en rysk, välberömd läkare. Och när denne hörde om mig, att jag talade i övernaturligt tillstånd, och än mer, när han hade hört av läkarena på Kammio, att jag så länge varit där, men att det icke stode i läkarenas makt att utforska vad detta var, bad han att få själv komma att pröva mig. Han påstod sig nog kunna hejda mig,mitt under det jag talade och fruktade ej alls att behandla mig, fastän jag skulle komma i huru djupt dvalatillstånd som helst. En dag kom fröken Nordling in till mig och berättade allt vad läkaren talat och frågade, om jag tror det vara Guds vilja, att han får komma, då jag är i dvala för att pröva mig. Jag föreslog då, att vi skulle lägga saken inför Herren och vänta svar av honom. Men själv ville jag nog gärna låta honom pröva sin kraft. En dag på kvällen då jag var i dvala, det var några dagar efter sedan läkaren begärt att få komma, blev det sagt genom mig, att följande dag kl. 2 får läkaren komma, och om han är ärlig skall han bekänna, att det är intet annat än Guds verk. Ryktet om detta hade spridits omkring i synnerhet bland vänskaran, vilket gjorde, att salen redan före kl. 2 blev fylld av människor; till och med kyrkoherden från Pojo var där. Några minuter före kl. 2 kom doktorn och hade med sig sin fru. De togo plats alldeles bredvid mig, som redan hade satt mig på sängen och väntade på att bliva fylld av Herrens Ande. Läkaren föreslog då, att förrän jag skulle bliva i dvala, giva mig morfininsprutning. När klockan blev 2, föll jag från sängen ned framför läkaren (jag hade satt mig så, att när jag blev i dvala föll jag ned) vilken strax rusade upp och försökte att lyfta upp mig, men blev alldeles förvånad, då han ej alls förmådde röra mig, än mindre lyfta mig. Hans fru blev både skrämd och rörd och började gråta, steg upp från den plats hon intagit och drog sig undan till fröken N, som var en liten bit ifrån. Då Herren reste mig upp, började jag tala och alla böjde sina knän, läkaren med. När jag hade talat omkring en timme med armarna utåt sträckta, föll jag igen ned på golvet och sade till läkaren: „Nu får du praktisera huru mycket du vill. Gör det nu, att du må bliva överbevisad om sanningen! Pröva nu den Ande, som talar genom mig!” Men läkaren, som redan hade känt sig maktlös, då han gjorde sitt första försök, ville ej vidare behandla, mig. Men eftersom de andra t. o. m. bådo honom, försökte han ännu en gång att röra mig. Men jag behöver ej ens nämna vad som hände. Doktorn hade fått nog, han ville ej pröva mera. Han sade, att det går över hans förstånd, samt att han aldrig förr sett något dylikt, fastän han hade erfarit så mycket. Han ville ej heller bestrida, att det icke var en högre kraft, som behärskade mig, och det sade han, att det var övernaturligt. När jag hade vaknat från den dvala, i vilken jag hade legat, och allt var över, kändes det för mig så underligt. Jag mindes icke, vad som hade försiggått, emedan jag hade varit i så djup dvala. Alla som voro närvarande, lovade Gud och hade blivit mera stadsfästa i tron på Guds verk genom mig. Även kyrkoherden från Pojo var glad, att han fått vara med och bevittna Guds kraft. — Hela tiden jag bodde där, var den samme läkaren mycket vänlig och god mot mig. Alltid när jag gick in till dem, trakterade de mig med det bästa de hade, och aldrig mer bad han att få praktisera eller pröva Anden i mig. Jag hade mycket trevligt där. Tant Nordling var mycket snäll och älskvärd, hon var nästan som en moder för mig, fröken N. likaså. Alltid när jag var ute, var någon av dem med mig. Endast då, när jag satt ute i parken eller kastade boll och spelade diabolo där, var jag alltid med någon av mina vänner, som t. ex. fröken V. Parken var mittemot paraddörren, på andra sidan av gatan, så att man bra kunde se den från förstren i fröken N:s mottagningsrum. Den var mycket vacker. En dag då jag och tant N. spatserade där bland de högväxta, väldoftande, olika färgade blommorna, talade vi om deras renhet och skönhet och önskade, att våra hjärtan skulle likna dem. Även om himmelen talade vi. Jag sade: ,,Huru härligt skall det icke vara i himmelen, när det redan är så vackert här." Då sade tant: „Ja, kära barn, vi kunna ej ens föreställa oss, huru ljuvligt där skall bliva." Och med en djup suck fortsatte hon: „Ack, om jag snart skulle få fara dit!" Jag instämde i hennes ord med längtan att snart få se himmelens skönhet och härlighet. — Nu har tant N. fått fara dit, och jag är säker på, att hon aldrig mer längtar tillbaka till jorden. Nu får hon ständigt njuta av himmelens glädje och vandra omkring där på de grönskande, av shönhetens blommor, rosor och liljor uppfyllda löftets ängarna. Nu får hennes själ ständigt irra omkring i den solbeströdda, rena, ljusa världen. Nu får hennes öra ständigt lyssna till himmelens klara toner och själv får hon instämma i dem.  Även himlaklockornas ljuvliga klang får hon höra. Nu behöver hon ej mera sucka sägande: „Ack, om jag snart skulle få fara dit! „Ty nu har Frälsaren Jesus på sina vita vingar burit hennes själ dit. Lycklig den, som redan är där! Ack, om även jag snart finge vara där! Men — Herren behöver väl mig här ännu, eftersom han tagit mig till redskap i sin hand. Ofta känner jag mig så ringa, så ovärdig att få vara hans sändebud. Jag vågar knappt tro, att det är genom mig han kallar somliga av sina vilsegångna tillbaka till sig. Men då jag ser frukter av Guds Andes verksamhet genom mig, då är jag tvungen att tro, det Gud har tagit mig till redskap i sin hand. Jag vet, att jag är intet och av mig själv förmår jag intet. Men då Frälsaren är med mig, då förmår jag allting, vad han vill låta mig förmå. Att Jesus alltid går vid min sida, det har givit mig tröst och giver mig ännu, att han är min hjälpare, det giver mig mod, att kämpa för hans sak. Att han är min herde, däröver är jag nöjd och glad. Att Jesus varit min hjälpare och herde, därom vittna de många hem, som förut haft sina dörrar tillslutna för Herren, men nu stå öppna för sanning och Gud, och de många unga söner och döttrar, vilkas hjärtan förut varit kalla och hårda, men nu blivit varma, mjuka, rena och sanna, så även de gamla ålderstigna mödrar och fäder, som förut blott hopat synd i mängd omkring sig, utan att alls tänka på evigheten och Gud, men nu vandra de med sina silverfärgade huvuden och böjda ryggar med frimodighet och glädje mot graven längtande efter Guds gårdar. Skulle icke Jesus varit med sin Ande nära mig, skulle jag icke förmått föra alla dessa så underbart från mörker till ljus! Jag vill särskilt nämna om ett hem, där både fader, son och dotter hade gått vilse och voro långt borta från den rätta vägen. Endast modern var kristen och hon bad mycket för sina barn och make. En dag hände det, att hon kom att höra mig. Hon var då ännu alldeles okänd för mig. För trängselns skull kunde hon ej komma in i salen, utan stannade ute i korridoren. Dörren till salen var öppen, varför hon kunde tydligt höra, ehuru hon icke kunde se mig. Emedan jag var i djup dvala, fylld av den Helige Ande, visste jag, att hon stod där och läste hennes oroliga tankar och började tala till henne. När jag först började tala till henne, undrade folket eller åhörarena vad detta betydde. Men när jag sade var hon stod, uppenbarade, att hon var en bedjande moder för barn och make, samt att hon hade kommit för att om möjligt få höra något tröstande genom mig, emedan hon hade hört, att jag var en dvalatalare, samt att Herren genom mig ofta uppsökt vilsegångna och tröstat de bedjande hjärtan, förstodo åhörarena, att jag talade till en enskild bönemoder, och än mer visste de det, då de sågo den samme modern tränga sig in i salen med förgråtna ögon men med ett ljust anlete och fröjd i sin blick, och komma fram ända till sängen, där jag låg och fortfarande talade till henne. Jag hade kallat in henne, eller rättare sagt Guds Ande genom mig, varefter hon genast kom. Hon hade kommit med ett tvivlande hjärta, men när hon gick hem, var hennes hjärta lätt och tvivlet hade försvunnit. Hon hade blivit överbevisad om sanningen, men visste nu, att det var Guds Ande som hade talat till henne, ty ingen annan än Gud kunde veta hennes tankar och känna hennes hjärta. Länge dröjde det ej därefter, förrän hon hämtade både sonen, som är löjtnant, och dottern, som var i skriftskole-åldern, med sig. Och redan första gången, de hörde mig, blevo de dragna in på den rätta vägen. Guds Ande hade ringat omkring dem, de sluppo ingenstans; det de hade i sina hjärtan, blev uppenbart och moderns böner hörda. De föllo offer för den levande Guden och moderns hjärta var uppfyllt av fröjd. Nu hade hon ännu sorgen kvar över sin make, som brydde sig varken om att gå i kyrka eller bönehus. En dag, då jag åter talade, blev det sagt, att Herren skulle till följande kväll föra mig i hennes hus, vilket ock skedde. Och strax den aftonen fick hennes make ett nytt hjärta och blev en levande kristen. Nu är hela deras hem fullt av ljus. De leva alla i enighet och frid. Och fastän sonen det mesta är borta från hemmet och ej är i tillfälle att så ofta som de andra bliva mättad av Guds ord, håller han ändå fast i sin Frälsare Jesus och för sina hopar fram under det han nedkallar den Högstes välsignelse över dem. Modern har ofta sörjt över hans själ, att den skulle förmörkas därute bland de ogudaktiga, men tröstar sig gärna, enligt det jag tror, vid de orden, som Jesus säger: „Mina får höra min röst,och jag känner dem, och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv, och de skola icke förgås evinnerligen, och ingen skall rycka dem ur min hand. Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand (Joh. 10: 27—29). Vilken stor tröst i dessa ord för en moder och även för alla andra, som vilja lämna sig och redan hava lämnat sig åt Gud. På ett annat ställe i Skriften heter det till tröst åt alla levande i tro på Kristus vår Frälsare: „Vem skall skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller trångmål eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd? Ty jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar eller herradömen eller väldigheter, eller de ting, som äro, eller de ting, som skola komma, eller höghet eller djuphet eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre" (Rom. 8: 35, 38—39).