På Senatstorget.

En gång, det var på sommaren 1917, hände det, att det blev sagt genom mig, då jag talade en eftermiddag kl. 5 tiden, att jag kl. 8 samma kväll skulle tala på Senatstorget mot de sanningen hatande, vilda hoparna och visa alla, som där voro, vägen till en ljusare frihet än de flesta av dem längtade efter. Alla de närvarande, som hörde mig uttala detta, kunde knappt tro att det voro möjligt för mig att tala där, emedan de visste, huru man där stojade och skrek. Även jag var orolig först och tänkte: „Huru skall det vara möjligt för mig att tala där bland så mycket folk? Och huru kan jag komma i dvala där?" Men när klockan närmade sig 8 (jag hade bedit till Gud hela tiden), reste jag mig upp och kände mig behärskas av Guds Ande. Jag kände så, som om jag snart skulle bliva i djup dvala, jag förlorade nästan min egen tankeförmåga och rådde ej över mig själv. Jag kände tydligt, huru jag drevs av den Helige Ande, då jag tog hatten på, sprang ut och satte mig på velocipeden och körde så fort jag kunde ned till Senatstorget. Hela stora Senatstorget var uppfyllt av olika människor. Även Nikolai-kyrkans höga trappor voro alldeles överfyllda av människor. Det rådde en stor orolighet över de talrikt församlade människorna. Alla skreko om varandra, somliga på finska, somliga på svenska och somliga på ryska. På vänstra sidan av Nikolai-kyrkans trappor satt Boldt (den välkända kommunisten). Bredvid hans sida hade man uppställt en blodröd fana och på sina knän höll han en stor bok, vars tjocka, bruna pärmar vittnade om hög ålder. Närmast omkring honom stodo en stor mängd människor i trasiga, orena dräkter. Alla sågo de förfärligt vilda ut. Somliga av dem stodo med ena handen uppåt och skreko  —  vad de skreko, det vet jag ej. Denna syn var för mig förskräcklig och fasansfull, jag nästan glömde mig själv och tänkte bara på de stora, rasslande hoparna och kände mig mer och mer fyllas av den Helige Ande. Jag hade, utan att alls själv veta det, kastat från mig velocipeden genast när jag hade nått Senatstorget. Den skulle säkert blivit bortrövad strax, om icke en av mina vänner, som infann sig där skulle sett det och tagit den om handa. När klockan blev 8, blev jag i djup dvala. Jag hade gått upp på mitten av den högsta kyrktrappan, så att jag kunde se över allt folket, även de kunde se mig. Och där föll jag handlöst ned. Man kan förstå, att folket, som såg det, trodde att det var en sjukdom. En doktor, som var närvarande, kom genast för att hjälpa mig.  Då ropade en av mina vänner, som kände till detta tillstånd, och sade: „Rör icke vid henne! Hon är i dvala och börjar snart tala." Men läkaren sade: „Jag är läkare och har ansvar.  Jag måste behandla henne." Men när han rörde mig, blev han, såsom många andra, maktlös, kunde ej röra mig, och drog sig hastigt undan. Under tiden hade många miliser samlat sig omkring mig. När de sågo, att läkaren ej kunde röra mig, gjorde de ej heller många försök att lyfta bort mig, utan ställde sig i ring omkring mig. Sedan jag legat en god stund på de hårda trapporna, restes jag upp av Herrens Ande, slog ut armarna och blickade ned på de stora, förvånade hoparna och började tala med högt ljud, så att det hördes över hela det stora torget. De första orden jag uttalade minnes jag och många andra ännu. De lyda på följande sätt; „Satan   synes segra, men hans tid är likväl kort. Guds ord, vilket synes så ringa och svagt i vår tids mörker, skall en gång segra med klarhet. Då skola alla de, som icke tagit vilddjurets märke, utan tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod, få fira med fröjd och glädje det tusenåriga rikets fröjdefest" o. s. v. Först när jag började tala, rådde en stor tystnad bland allt folket. De som gingo eller åkte, stannade och lyssnade. T. o. m. Boldt satt tyst och såg häpen ut. Men ännu häpnare blev han väl, då tystnaden och stillheten försvann och alla rusade bort från honom till den plats, där jag stod, och han blev allena kvar med sin stora bok och röda fana. Miliserna stodo hela tiden omkring mig med händerna uppåt och hejdade folket, som trängde sig våldsamt fram, och någon enskild, som genom folkmassan här och där trängde sig fram till mig med hat i hjärtat och blixtrande ögon, såsom hade hans hjärta varit uppfyllt av det vildaste raseri. Många voro de profetior jag där uttalade och största delen av dem har redan gått i fullbordan, det kunna tusenden bevittna, jag profeterade mest om det, som har skett under de sista årens gång, och vad som skulle ske efter vårt finska folks befrielse från de onda makterna. Under tiden jag talade samlades dit ännu mera folk. Somliga blevo rörda och gräto, somliga åter liksom förhärdade och beto samman sina tänder, somliga välsignade mig och somliga förbannade mig, en del av folket ropade: „Låten henne tala, låten henne tala!" Och andra igen ropade: „Ned ned", eller: „alas alas!" När de icke med rop och skrik och visslingar förmådde överrösta mig, började de vildaste i hopen sjunga sina sånger på olika språk. Men icke ens detta hade överröstat mig, ty ju högre deras röster blevo, desto högre blev även min röst. Alla sade, t.o.m. miliserna, att de ord jag talade hade hörts över alla. När jag hade talat utan uppehåll något över en timme, sjönk jag igen ihop och föll ned. Miliserna, som fortfarande stodo omkring mig, voro rörda av talet, en stor del av det bildade folket likaså. De stodo omkring mig, men rörde mig icke. På poliskammaren sade de, att de visste, att det var Guds verk, och därför vågade de ej röra mig. När jag vaknade, blev jag alldeles uppskrämd och började först gråta. Jag såg inga vänner omkring mig, endast miliser och främmande människor, och mindes ej först alls, att Herren hade befallt mig att tala där och att jag redan hade talat. En av miliserna gav åt mig hatten och började tala med mig i vänlig ton, sade, att jag ej skulle vara rädd, varefter jag påminde mig allt och blev lugnare. Därefter togo miliserna mig med sig och förde mig ned till poliskammaren och allt folket följde efter. Under det vi gingo dit, hörde man huru folket ropade. Somliga ropade: „Varför låter ni icke henne tala, hon talade ju så vackert? Andra åter ropade och skriade mot varandra. Och det kan man ju förstå, emedan där var så olika sinnade människor, civiliserade och ociviliserade.

När vi kommo in i poliskammaren frågade man mitt namn och ålder, och sedan jag uppgivit det, började miliserna förklara, huru allt hade gått till, varefter en man, som jag antog vara poliskomissarien, sade, att det finns flere dvalatalare, samt att han känt en som hette Karoliina Utriainen, vilken tidigare hade talat. Alla, som voro närvarande i poliskammaren, förundrade sig över det jag hade talat, och det var ju ej underligt. När jag ville gå hem, tilläto de mig icke fara ensam, utan beslöto, att en av miliserna skulle borttaga milisbandet från armen för att de bittra och hetska människorna i hopen ej skulle observera, när de förde mig bort. Sedan en isvostshik hade hämtats på gårdssidan till poliskammaren, gingo vi ut och togo plats i den och körde fort bort. Somliga av folket, som igenkände mig, försökte först att hinna efter, troligtvis för att se vart vi skulle fara. Några av de upproriskt sinnade blevo vi ej varse, endast tvänne velocipedåkare, som följde oss hela vägen, dem hörde jag utstöna några grymma förbannelser. När vi hade hunnit det ställe där jag bodde, stannades hästen, varefter milisen bad mig att fort gå in, så skulle han sköta om att isvostshiken skulle bliva betalad. Jag gjorde såsom han bad mig, men då jag såg, att de två velocipedåkarena stannade vid samma port som vi, sprang jag ut tillbaka, sedan jag först bett om penningar därinne för isvostshiken. När jag kom ut, bad milisen på nytt, att jag skulle gå in, ifall dessa skulle gå och förråda mig, berätta var jag bor o. s. v. Men jag ville icke, utan stannade ute i portgången, medan jag kände mig manad därtill och började tala med de två männen. En av dem var först mycket hetsk och talade grova ord, men den andre var lugnare och började fråga mig om dvalatillståndet. Men mitt under det vi talade, blev jag i dvala, fastän jag icke föll ned såsom på Nikolai-kyrkans trappor. Men jag blev ändå så förvandlad och annorlunda att de två männen och alla de andra närvarande märkte, att jag ej var i vanligt tillstånd. Jag slog ut armarna såsom förut och började tala mitt i portgången. Men efter där var stor trafik, samlades det efter hand människor dit och somliga av dem voro verkligt rörda. T. o. m. den ene av männen, som först var så bitter, var nu alldeles stilla. Fastän det var olovligt att tala där alldeles invid gatan och så mycket folk samlades dit, fingo vi dock vara alldeles ostörda. Herren, den rättfärdige, och Gud, som är ordningens Gud, vet nog vad han gör. Han gör aldrig misstag! Sedan jag slutat att tala, märkte jag, att den ene av männen hade försvunnit och den andre stod kvar med tårade ögon. Han började enträget bedja mig att följa med till hans hem, förklarade, att nu hade visserligen Gud funnit honom, åtminstone kände han sig nu allvarligt kallad av Gud. Han sade, att han gärna ville lämna sig åt Gud, om det vore möjligt, och fruktade att nu mera förhärda sitt hjärta, då han så tydligt hade hört Guds röst, såsom skriften säger: „Därför, såsom den Helige Ande säger: I dag, om i hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan såsom vid förbittringen på frestelsedagen i öknen, varest edra fäder frestade mig; de prövade mig och sågo mina verk i fyrtio år" (Hebr. 3: 7—9), och: „Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen, där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, de som dock hade sett mina verk" (Ps. 95: 8 — 9). Vidare sade han, att han hade en troende moster, som ofta i bönen burit honom fram till Gud. Jag ville gärna följa med honom, men de, hos hvilka jag bodde, ville ej låta mig fara. Men då de märkte, att jag ej hörde dem, utan tog velocipeden för att följa med, kom två av mina vänner även med. Under hela tiden vi åkte, talade vi om bättringens görelse och pånyttfödelsens bad i den Helige Ande.

När vi kommo till porten till hans hem, stannade vi alla, varefter han bad oss komma in. Men efter det var så sent lidet redan på kvällen, ville vi icke gå in, utan ämnade strax fara hem tillbaka. Då gick han in och bad sin moster komma ut, vilket hon ock gjorde. Hon var så glad, hennes ögon riktigt strålade av fröjd, då hon sade: „Är det verkligen så som han sade, att Gud har bönhört mig på ålderdomen och uppsökt honom och just nu, när han var nära att fara med den starkaste av världens strömmar?" Och han grät. Sedan vi så länge hade talat tillsammans, att han bekände sig hava frid med Gud, togo vi farväl av varandra, bådo dem att komma till mötet följande kväll och foro hem. När vi kommo hem, voro vi så glada över den själens frälsning, att vi strax kastade oss ned på knä vid Jesu kors och tackade honom länge. Skulle jag ej vara glad och hade ej även de andra orsak att vara glada och tacksamma till Gud, då han så underbart nu redan låtit oss se frukten av Guds Andes tal genom mig, Guds ringa redskap, på senatstorget? Nu frågar jag dig, min käre läsare, vad säger du om allt detta? Är detta Guds verk eller satans verk? Vad säger du? Satan nedriver ej sitt eget rike, ej heller nedriver Gud sitt eget rike! Om du vill tro sanningen, så svarar redan ditt hjärta: Guds verk är det. Men om du ej vill tro och bekänna sanningen, då svarar väl ditt hjärta tvärtom. Jag beder dig dock: läs Bibeln, den Heliga Skrift, fördjupa dig i dess sanningar, bed Gud om upplysning i det du ej förstår! Och du skall i sanning av Guds Andes visdom bliva ledd till sanningen och det rätta ljuset. „Säll är den man, som du, Herre, undervisar och som du lär genom din lag." (Ps. 94: 12).