Guds underbara kraft.

Från upprorstiden kan jag berätta en underbar händelse. Jag bodde då hos herrskapet Melander vid Fabriksgatan. Jag hade redan under en hel veckas tid talat därute på gården, vilken alltid var uppfylld av människor, som med intresse hörde mig. Men efter det var i den oroliga tiden, fanns det även många fiender till Guds verk genom mig, vilka ivrigt väntade på tillfället att få stävja min verksamhet. Och så hände det, att verkligt ett tillfälle gavs dem att göra sitt försök. Det var en afton kl. 5 tiden som de, efter sitt rov längtande, blevo synliga på gården. Jag, som bodde uppe i första våningen, öppnade fönstret mot gården till, lutade mig ut genom fönstret och oförskräckt lyssnade till vad dessa upphetsade människor talade. Jag hörde mycket, dock vill jag ej omtala allt vad jag hörde. Hemskt var det! Många grymma förbannelse ord hörde jag dem utstöna över mig, vilket dock icke förskräckte mig, emedan jag visste, att Gud var på min sida; jag hade ju så många gånger förut erfarit hans kraft. Även hörde jag dem ropa: „Nog är det sista gången hon talar, om hon uppträder i kväll. Och kommer bara någon för att försvara henne, så kommer nog blod att flyta."

När klockan närmade sig 6, då jag skulle tala, stängde de portarna till gården. Människorna, som samlades i mängd utanför porten, yrkade på att portarna skulle öppnas, och somliga av dem sade, att om man ej öppnar, skall man spränga portarna. Ännu värre liv blev det, då folket utanför portarna förökades så mycket, att hela trafiken på den gatan (både spårvagnar, automobiler och åkare m. m.) var tvungen att stanna. På gården var inga andra än de, vilka vållat allt detta. Endast några av de församlade människorna hade trängt sig in på en annan gård och förmått slunga sig över de höga gårdsmurarna och kommo in till oss, ty på gården var det omöjligt att vara. När klockan blev 6, ville jag som förut gå ned på gården, men man ville ej släppa mig. Jag hindrades sålunda att gå dit ned och blev därför i dvala uppe i våningen och började tala. Under tiden jag talade, skriade och rasslade de fortfarande på gården. När de hörde att jag talade, beslöto de att komma för att göra slut på mitt tal och bortföra mig, vem vet vart, och kanske ämnade de skaffa mig undan för alltid, Gud allena vet detta. De visslade efter en åkare, som körde fram till paradtrappan ett stycke från porten, ty till porten kunde han ej köra för det myckna folkets skull. När allt detta var gjort och de tyckte sina planer vara bra uttänkta, kommo de en hel hop upp till oss för att utföra sina planer. De kommo inrusande i lokalen och trängde sig fram till sängen genom folket, som var ganska mycket nog där för att höra mig. Även min broder A. var där och stod alldeles vid sängen, där jag låg. Mot honom lyfte strax en av männen sin hand hårt hopknyten. Men i detsamma ropade jag: „Gå bort broder, Herren vill vara allena med sitt redskap!" Min broder lydde strax och drog sig undan och den grymme mannens hand föll såsom maktlös ned. Även de andra, i synnerhet mina vänner, drogo sig undan, så att jag blev allena där mitt ibland de upproriska männen. En av dem rörde till mig. Han ville väl pröva sin kraft. Men knappt hann han vidröra mig, förrän Herrens kraft i mig drev dem alla på flykten. Alla som voro i rummet knäppte sina händer och tackade Gud; även de, som första gången hörde mig, förundrade sig och trodde Guds verk genom mig, då de sågo den kraft, som behärskade mig. Alla blevo liksom rädda och rusade ut lika vilt som de kommo in.

När de kommo ned på gården (så sade de, som genom fönstren hade lyssnat till deras tal), ropade de andra till dem: „Var är flickan nu?" Varefter de, som flydde för Guds kraft, svarade: „Det är omöjligt att hämta ned henne" m. m. Då började de andra håna dem sägande: „Huru kunnen I vara så enfaldiga och svaga, att ni ej får ner ett flickebarn", m. m., varpå männen åter svarade: „Gån själva och försöken om ni äro bättre än vi. Men det kunna vi nog säga er, att det är omöjligt, ty vi hava båda försökt att hämta henne och sett att det är omöjligt." Då rusade en ny hop upp. De voro nio män och alla sågo de starka och frimodiga ut. När de kommo in, nästan beto de samman sina tänder i raseri och deras ögon blixtrade av vrede. Vad de ropade och sade, vill jag icke nämna, blott med korta ord vill jag beskriva, huru det gick till. Herren reste mig upp från bädden där jag låg, och med händerna utåt sträckta och med genomträngande blickar gick jag rakt mot de vilda männen, vilka strax, när de sågo mig, stannade sin fart att tränga sig fram genom rummen och sågo förskräckta ut. Under tiden talade jag med högt ljud till dem sägande: „Vad förmån I mot Guds den Högstes kraft? Proven nu, om I kunnen strida mot levande Gud! Försöken nu att röra vid mig om I kunnen! Bären mig ned om I förmån! Fören mig bort, om I haven kraft därtill!" Vidare uttalade jag deras tankar, berättade för dem, på vilket sätt de hade överenskommit redan många dagar förut att störta ned Guds verk genom mig, förbjöd dem att längre följa syndens väg och bjöd dem att gå in på livets väg. Mycke mera än det talade jag till dem och under tiden stodo de alldeles stilla såsom skulle de varit orörliga. När jag hade uttalat allt, som Gud ville, tog han kraften bort från mig och jag föll ned vid deras fötter. Min broder ställde sig då igen vid min sida för att skydda mig och upplyfte sin hand mot de förut rasande, men nu stilla och tänkande männen. Men de andra såsom vänner till mig och de, som för första gången varit med och sett Herrens kraft, ropade till männen: "Varför stån I nu maktlösa? Tagen I nu henne, Guds redskap, med eder, om I kunnen! Hon har ju själv givit eder lov att pröva eder kraft med Guds kraft." Men männen hörde det icke gärna, ty fastän de voro så vilda och kanske i mycket just i denna upproriska tid fått sin egen vilja fram och haft väldet, hade de nu fått erfara något sådant som aldrig förr; de kände sig svaga och maktlösa, där de stodo. Endast en av männen tog mod till sig och rörde vid mig, sedan jag föll. Men knappt hann han vidröra mig, förrän han heftigt drog sig tillbaka, varefter de alla foro tillbaka till gården. Nu var det deras tur att höra om sin svaghet, men de kunde ej säga något annat än de andra männen, som först prövade sin kraft. Sedan de gått, lyfte min broder mig på sängen. Då blev det sagt genom mig, att när klockan blir 9, får jag ett svårt anfall av kramp, vilken jag lider av ända till kl. 4 på morgonen. Under de stunder anfallet är lättare skall jag tala och profetera mycket och en själ skall bliva frälst. Alla, som hörde det, undrade vad det, betydde och varför jag just skulle lida av kramp. Men senare kom nog förklaringen varför det var. När jag vaknade upp ur dvalan, där jag låg på sängen, mindes jag först alls ingenting och blev alldeles förskräckt, då jag hörde bullret ned ifrån gården och de många olika folkrösterna. Jag lutade mig nära intill min broder och frågade av honom, om han visste vad detta var. Då började han lugnt och sansat omtala för mig allt det skedda, varefter jag förstod allt och var tillfredställd. Snart började jag även själv minnas allt och fastän jag kände mig svag, gick jag till fönstret och såg ned på gården. Och vad såg jag! Jo, där voro många människor, mest männer, som satte i gång en stor vattenspruta och vände den mot portarna. Jag bad även de andra komma och se vad de gjorde. De kommo, och alla sågo vi, huru de började spruta vatten mot portarna, där människorna voro så talrikt församlade. Detta gjorde de för att förskingra folket. Men icke ens detta hjälpte. De drogo sig visserligen litet åt sidan, men stannade kvar ändå, och mer och mer av folket samlades dit, somliga för att kanske se vad detta var, andra kanske väntade på, huru det skulle gå till slut med mig och oss, som voro därinne. Jag antar, att där var många, som stodo färdiga att hjälpa fienderna till Guds verk, om så behövdes. Men jag är också säker på, att största delen av människorna där voro redo att ställa sig på vår sida och strida för Herrens sak, om så fordrades. När folket ej avlägsnade sig, frågade man från gården, vad de ville och varför de ej foro därifrån. Då hörde man tydligt, huru folket eller många bland folket ropade: „Vi vilja först se flickan, och förrän vi få se henne avlägsna vi oss icke m.m." Då var intet annat att göra för de på gården varande, än att ännu en gång sända några män upp till oss. Men denna gång kommo de lugnare än förut. De hotade icke att med våld föra mig med sig, utan frågade helt lugnt, om jag vill följa med dem ut, så att folket skulle få se mig, och sedan avlägsna sig. Jag svarade: „Ja, jag kommer nog", och ville strax följa dem. Då var min broder genast färdig att följa med. Han sade: „Jag låter ej henne gå allena." Men de andra sade, att min broder ej finge följa mig, de fruktade att man skulle göra honom mera skada än mig. De föreslogo därefter, att några andra skulle följa med. Då erbjöd sig strax tant Melander, hos vilken jag bodde, att komma med mig. Men icke heller nu ville de låta oss gå allena. Men ingen var heller precis utan fruktan och redo att följa med. Då steg en man fram, som för första gången hade hört mig och blivit i väckelse och erbjöd sig att komma med. Han sade: „Det går ej an, att dessa gå allena. Det behöver vara några starkare med." Så bar det i väg och han följde med oss! När vi kommo ned på gården, gingo vi hastigt in i en paradtrappa för att icke bliva så observerade av dem, som voro på gården. Men de sågo oss nog och rusade efter  När vi kommo ut på gatan, så att det myckna folket kunde se oss, hörde man dem ropa: „Där är hon, där är hon!" Därefter visslades efter en häst, vilken snart därefter stannade nära oss. Vi ämnade köra bort från den gatan, så att folket skulle tydligt se, att jag var oskadad och räddad från de grymma människornas våld, som hela tiden rasslade och skriade där omkring. Men just när vi skulle stiga upp i droskan, kommo flere av de upproriska männen omkring oss. De gjorde intet åt mig och tant M., men den herreman, som var med oss, drogo de ned från droskan, just när han skulle stiga upp i den, och skreko vilt: „Det är Ni, som hypnotiserar henne, det är Ni, som är hypnotisören!" Men när människorna sågo det, kommo de dit så nära de kunde och nu blev det en stor tvist. Då beslöts, att han skulle föras till poliskammaren, vilket och skedde. När vi sågo det, körde vi till Vladimirsgatan, där vi hade vänner. När vi kommo dit, var klockan redan nära 9. Jag lade mig uttröttad av allt vad jag hört och sett ned på en schäslong och bad att de närvarande skulle böja sina knän och bedja för den mannen, som för mig var alldeles okänd, men som de förde till poliskammaren, om de kände sig manade därtill. De hörde mig gärna, böjde sina knän och bådo, särskilt för honom. Undertiden de bådo, kom över mig det svåra krampanfallet, varom jag redan nämnt. När kampen blev liksom lättare, började jag tala. Men när den blev hård, var tungan alldeles stel och jag talade intet. Då alla ännu bådo för mannen, som fördes till poliskammaren, och frågade var han var samt huru det hade gått med honom, svarade jag (eller rättare sagt Anden genom mig), att han redan hade lämnat poliskammaren, att han var fri samt att han hade gått till sitt hem. Allt det, som jag talade om honom, skrevs upp, och en ung gosse, som var där, blev befalld att gå till hans hem och se, om det verkligen var så, samt bedja honom att komma till oss. När gossen kom till hans hem och fann det vara såsom jag sagt, bad han honom att följa med till oss. När de kommo, blev strax genom mig uttalat många underbara ord (eller profetior) om honom. Det blev bl. a. sagt, att han skulle komma att lida mycket först i sitt hem och sedan även utom hemmet, att människorna skulle kalla honom för dåre samt att han skulle inspärras på dårhus eller på ett sjukhus för sinnesvaga  m.m., men att Gud skulle vara honom nådig och frälsa hans själ samt giva honom nåd och kraft att följa honom på livets väg o. s. v. — Så gick hela natten, utan att någon av de närvarande gick till vila. På morgonen kl. 4 tiden upphörde krampen och jag uppvaknade från den dvala, i vilken jag hade legat hela tiden. När jag påminde mig allt som skett, föreföll det mig först mycket underligt. Därefter avlägsnade sig de andra utom tant M. och den omnämnde herremannen. Han började berätta, huru allt hade gått till i poliskammaren och hela tiden sedan vi skiljdes vid droskan. Det var en annan man, som fienderna sökte efter och som de trodde vara hypnotisören, denne hade långt skägg, var mörk samt lång och stilig, men denne, som de fasttogo, hade intet hagskägg, endast mustascher, men liknade annars nog den de trodde vara den rätta hypnotisören, ty även han var mörk, lång och stilig. Vi hörde nog tydligt, då de fasttogo honom, att de ropade: „Han har låtit raka bort skägget för att bliva oigenkännelig." När de hade kommit till poliskammaren hade de, som förde honom dit, fått klart för sig, att de tagit miste, att han varken var den de trodde eller att han hade låtit raka skägget av sig. Sedan han berättat allt, gick han hem till sig, glad över det han hört och sott. Tant och jag lade oss och vilade där ända till morgonen, då även vi begåvo oss bort därifrån och foro tillbaka dit vi bodde vid Fabriksgatan, tackande och prisande Gud för den underbara kraft han låtit vila över oss, och instämde gärna med Konung David i orden, som lyda på följande sätt: „Herren är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta? Herren är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas? När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig, då stappla de själva och falla, de som äro mina motståndare och fiender. Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg. Ett har jag begärt av Herren, därefter traktar jag: att jag må bo i Herrens hus i alla mina livsdagar för att skåda Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel. Ty han döljer mig i sin hydda på olyckans dag, han beskärmar mig i sitt tjäll, han för mig upp på en klippa. Och nu skall mitt huvud resa sig över mina fiender runt omkring mig, och jag vill offra jublets offer i hans hydda, jag vill sjunga till Herrens ära och lovsäga honom."  (Ps. 27: 1 — 6).

Sedan allt detta hade skett, fingo vi alla vara i fred, både jag och alla mina vänner. Jag upphörde ej att verka för Herrens sak och att utsprida evangelii ljus i den mörka staden. Ofta hände det nog, att någon kom för att pröva min ande och lära sig förstå djupheterna av min verksamhet. Somliga kommo för att söka sanningen och med hjärtana öppna såsom uppslagna böcker för levande Gud, somliga åter kommo för nyfikenhets skull och somliga åter för att strida mot Guds verk. Dock vågade ingen öppet motverka eller ställa till något vidare obehag. En gång var det en ung man, som bad om att få väcka mig då jag bleve i dvala. Jag med många andra svarade jakande. Han såg mycket frimodig och oförfärad ut. Han trodde på ingen Gud, ej heller trodde han att helvete och himmel finnas. Då jag gick ned till gården, där redan mycket folk hade samlats för att höra mig, följde han tätt efter mig för att på detta sätt kunna tränga sig fram till platsen där jag skulle tala. Och hela tiden han följde efter mig, hånade han och skämtade med allt heligt. Då vi kommo fram till platsen, lade jag mig strax på bädden, som man hade gjort färdig för mig, och snart därefter hade jag slumrat in i dvala. Den unge mannen stod hela tiden bredvid mitt läger med hånfull blick och med ett bittert leende på sina läppar och väntade på stunden, då han framför hela den stora folkhopen skulle få visa sin konst att väcka mig och göra mitt tal åtminstone för den kvällen till intet. Men huru gick det. Då han såg att jag var i dvala, kom han ännu närmare mig, och just när jag upplyfte sammanknäppta mina händer, öppnade mina ögon och såg upp mot den blånande himmelen, som utbredde sig lik ett himmelskt tak över mig där jag låg och ropade högt, så att alla hörde det: „Hell dig tre-enige Gud, du som tronar i himmelen! Låt din Helige Ande vila över mig! Fyll mig med kraft av höjden! Låt ditt välsignelse-moln sänka sig sakta ned över ditt församlade folk här!," fattade han kraftigt i mig, kanske med full säkerhet i sitt hjärta att vinna den kraft som vilade över mig. Han hade icke för äventyrslystnadens skull beräknat, att den kraft, varutav mitt hjärta just detta tillfälle var fullt, skulle vara starkare än den kraft han själv behärskades utav. Han hann knappt röra vid mig, förrän jag slungades mot honom såsom av ett stormväder och föll som en sten ned på det hårda sementsgolvet och blev som fastnaglad vid hans fötter. Han försökte då att draga sig undan men kunde det icke. Då blev han såsom uppskrämd, tappade både mod och kraft. De som stodo där nära intill och sågo allt, sade att han alldeles bleknade samt att hans hånfulla utseende hade i samma ögonblick förvandlats till ett allvarligt drag. Under tiden jag låg där förmådde ingen att lyfta mig upp på bädden, ehuru de många försökte göra det. Då mannen såg detta, hade han sagt: „Jag trodde ej, men nu tror jag." Då gick kraften liksom bort från mig. Mannen, som kände att styrkan försvann från mig, tog nu några steg tillbaka, men bort gick han ej. När de av mina vänner, som stodo nära sågo det, lyfte de strax upp mig på bädden, varefter jag såsom förr reste mig upp och talade till folket; även till den unge mannen riktade jag många av mina ord (Herrens ord). De av åhörarena, vilka hade varit så nära att de hade kunnat se, huru allt hade gått till, voro mycket rörda. Och när talet var slut, sade mången, att nu hade de sett Guds kraft genom mig, hans ringa redskap. Men den del av folket, som stod längre ifrån och icke kunde se, undrade vad allt detta var. Dock blev allt för dem förklarat. När talet var slut och jag tillsammans med några vänner gick upp i våningen, kom den unge mannen med.  Han ville veta mera om evigheten och Gud än han hade hört under talet. Men han hade mycket svårt att tro.  Han sade, att han nog visste nu, att detta var överjordiskt, och att kraften som varit i mig, var oemotståndelig. Han visste icke ändå vad allt detta var, men han sökte och ville komma till klarhet. Då jag frågade av honom, varför han sade medan jag än var i dvala att nu tror jag, svarade han: „Det var för mig så överraskande, emedan jag icke alls hade tänkt det vara så, att jag knappt visste med mig själv vad jag sade. Dock visste jag nog, som jag redan sade, att det var en högre kraft, vilken jag icke kännner till, som behärskade Eder."  Så länge vi talade med honom, började han dock till sist tro, att det finnes en Gud och en evighet. — Följande afton kom han åter med på mötet, och efter talet stannade han igen kvar en stund och talade med mig. Han hade redan då kommit, till ganska stor klarhet.

Gud är en underlig Gud, underbara äro hans vägar! Vem kan strida mot hans kraft, eller vem kan fly för hans heliga ansikte? Såsom David skriver: „Vart skall jag gå för din ande, och  vart  skall jag fly för ditt ansikte? Fore jag upp till  himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket,  se, så   är du ock där" (Ps. 139: 7—8). Det går ej att leka med Gud och hans Helige Ande.  Den som detta gör, skall komma på skam och bliva utestängd från Guds rike, från himmelens fröjd och glädje, och bliva lämnad i mörkret kvar utanför de strålande pärleportarna till Guds paradis. Guds öga ser oss överallt. Han känner oss. Han ser, om vi leka med synden och skämtar med hans heliga lag. En dom följer oss i spåren om vi det göra. Herren uppsöker sina bortsprungna får på många olika sätt. Somliga har han kallat till sig genom att tala till deras hjärtan genom naturen eller hans stora  skapelse-underverk, andra  genom sjukdom och nöd, andra åter genom lycka och välgång. Somliga har han kallat genom präster och lärare och somliga åter genom de svaga små på jorden. Han vet vad var och en behöver, och med vilka medel han kan rädda dem från den eviga döden. Ofta är han tvungen att visa sin kraft för att rädda själar. Han älskar alla, han beder för alla och vill ingen syndares död, såsom skriften säger: »Kristus vill ingen syndares död, utan att alla omvänder sig och lever."  Han känner bäst av alla våra hjärtan, han vet vad som röres i varje människas hjärta. David skriver: Herre, du utransakar mig och känner mig. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, Herre, det till fullo. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand" (Ps. 139: 1—5).  Men detta är för många människobarn svårt att begripa. ,,En sådan kunskap är mig allt för underbar, den är mig för hög, jag kan icke begripa den" (Ps. 139: 6). Vi kunna icke alltid förstå den Högstes ledning med oss, ej heller hans underbara vägar och höga evighetstankar. Det mest viktiga och nödvändiga för oss jordebarn är, att icke förgäta Guds nåd och det goda han har beskärt oss genom sin Son Jesus Kristus, vår Frälsare och Herre. David säger: „Lova Herren, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort, han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister, han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet" (Ps. 103: 2—4).