När jag skulle hypnotiseras.

En gång hände det (jag bodde redan då hos herrskapet Vartiovaara), att en doktor kom till mig och begärde att få pröva den ande, som behärskade mig. Han hade redan tidigare fått tillåtelse av herr V. att komma. På hans begäran svarade jag, att han gärna skulle få göra med mig allt vad som stode i hans makt, men försäkrade på samma gång, att hans företag att hypnotisera mig skulle misslyckas. Så sade även alla de andra. Ty det var i närvaro av några vänner från Österbotten, några från staden samt herr och fru Vartiovaara, då han frågade mig, om han finge hypnotisera mig. Vidare förklarade jag, att många redan förutom honom hade försökt att vinna den ande, som behärskade mig, men att de alla kommit s. a. s. på skam. Men då han icke lät övertala sig, utan påstod sig fortfarande kunna hypnotisera mig, verkställdes slutligen ett försök. Han bad mig att ställa mig mitt framför sig och se djupt in i hans ögon, vilket jag ock gjorde. Därefter började han med sina händer draga fram och tillbaka i toma luften. Detta föreföll mig så löjligt, att jag ej kunde låta bli att skratta, fastän det var en vis man, som stod framför mig och varnade mig att skratta. När han icke med detta förmådde göra något eller befalla över mig ställde han sig bakom mig, så att jag icke så tydligt kunde se vad han gjorde, men enligt vad jag antar och vad andra, som sågo det, berättat, gjorde han på samma sätt som förut. När han på detta sätt försökt sin konst en god stund, började han se mindre säker ut att kunna hypnotisera mig, men bad mig ändå, att jag skulle sätta mig i en länstol, varefter han själv ställde sig framför mig och började röra sina händer på samma sätt som förut, under det han hela tiden med skarp blick såg in i mina ögon; jag likaledes blickade in i hans, såsom han bett mig, utan att alls blinka. Ibland upphörde han med sina underliga rörelser, och med en liten nål stack han mig i armen eller på handen, och frågade: »Känner Ni något"? Jag svarade: „Ja, visst känner jag, att Ni sticker mig med en nål. „En gång då han stack, ropade jag nästan till. Och det var väl ej alls underligt, ty det gjorde ont. När detta ej hjälpte, blev han orolig, det kunde man tydligt se. Och det kan man ju förstå. Han var en vis man och jag var blott en ringa flicka, som icke fått dricka av världens vishetsbägare, och ändå förmådde icke den vise hypnotisera den svage, om vilken han med en viss säkerhet hade sagt: „Nog kan jag hypnotisera henne." Han bad mig att borttaga ylletröjan och bjöd mig att åter sätta mig i stolen, vilket jag gjorde. Han menade väl, att ylletröjan var orsaken till att hans företag ej lyckades. Men även denna gång misslyckades hans försök. Då insåg han nog, att med mig kunde han intet göra, och sade: „Ni är alldeles omöjlig" m. m. Kanske visste han det redan tidigare, fastän han ej ville, förrän han blev tvungen därtill, medge, att hans konst och makt var där för svag, emedan så många voro närvavarande. Sedan han efter alla försök slutat, tog han plats i en stol och inlät sig i samtal med mig och de andra närvarande. Jag sade: „Det har jag alltid vetat, att ingen kan hypnotisera mig emedan jag är Guds barn och Guds barn kunna ej av någon hypnotiseras. Det är världens barn som hypnotisera varandra. Ty hypnotismen är icke från Gud, utan från satan och världen, och världens vishet har blivit en dårskap inför Gud." Ty det är skrivet: Jag skall göra om intet de visas vishet och förkasta de förståndigas förstånd. Var är någon vis, var är någon skriftlärd, var är någon av denna världens klyftiga? Har Gud icke gjort denna världens vishet till dårskap? (1 Kor. 1: 19—20). — Huru skulle de visa och lärda av världen förstå det som tillhör Guds Ande, och huru skulle de kunna förstå Guds djupheter? Paulus skriver: „Men en naturlig människa fattar icke det som tillhör Guds Ande, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke begripa det, emedan det måste andeligen bedömas" (1 Kor. 2: 14).