På nya begravningsplatsen.

Då jag av vännerna fick veta, var Johannes grav var (det Herrens redskap, som verkat före mig) beslöt jag strax att besöka hans grav och gick alldeles ensam till begravningsplatsen. Men när jag kom till porten, visste jag icke ändå, vart jag skulle gå, trots det jag hade förfrågat mig av vännerna, var graven fanns, ty gravgården var så stor och där fanns så många gravar. Men jag gick ändå in genom porten och började söka bland större och mindre gravar den grav, uti vilken Herrens redskap, Johannes, vilade. Varför jag längtade så till den och varför jag kände det som skulle det varit en av de egnas grav, det vet jag ej säkert. Dock tror jag, att det var därför, att vi båda blivit tagna till redskap i Herrens händer, och därför, att han hade förrän han dog och gick bort från denna värld, talat om mig, sagt att han sett mig samt att jag skulle komma omkring två är efter honom, vilket ock skedde. Fastän det fanns så stora, vackra gravar prydda med blommor och kransar och med stora höga gravvårdar, fäste jag icke alls ögonen vid dem, utan sökte bara den grav, som jag väntade snart få se och som jag tyckte mig redan se. Jag började sjunga psalmen 495 „I himmelen, i himmelen . . . ", och under det jag sjöng, kändes allt så ljuvt och skönt omkring mig. Jag kände, huru min själ liksom lyfte sina vingar och började flyga upp åt ljuset, mina tankar flögo upp till Gud i himmelen och stannade där omkring tronen. Jag tänkte på honom, som låg i den grav jag sökte, huru härligt han månde hava det där hos Gud, ty jag visste, att fastän hans kropp låg i graven, ilar hans friköpta själ ändå omkring där ovan stjärnepellerna i livets himmel, där tusenden solar rullar. Jag tänkte även på alla de andras fröjd och glädje, som hade redan hunnit dit. Ack huru längtade icke även min själ dit! Men min själ kunde ej ännu fara så högt över jorden, att den för evigt finge bliva där i det solbeströdda landet — huru ofta den än slog ut sina små vingar och huru ofta den än gjorde sina ansträngningar för att höja sig över kyrkogården och flyga hem till Gud, där alla återlösta, som redan hunnit sitt eviga hem, sjöngo och prisade Gud. Under det jag gick där fördjupad i tankarna om det eviga och stora, blev jag såsom uppfylld av Guds Ande. Allt blev så tyst och stilla omkring mig, men i tystnaden tyckte jag mig höra änglasång, harpoljud och himlaklockors klang, och i stillheten tyckte jag mig se änglagestalter bärande palmer och kronor. Jag hade utan att alls veta det stannat vid Johannes grav, änglarna hade fört mig dit. Jag vaknade där vid graven ur den dvala, i vilken jag hade gått bland gravarna och slutligen stannat vid graven, som jag sökte. När jag märkte, att jag stod vid graven, som jag hade längtat få se, och när jag erinrade mig, att jag hade varit i dvala och blivit ledd av änglarna dit, föreföll det mig allt underligt. Jag kände mig alldeles för ringa att få erfara något så stort och härligt som detta. Jag satte mig ned på den lilla bänken bredvid graven och betraktade det lilla, vita korset och läste om och om igen det som stod skrivet därpå. Allt var där så vackert omkring graven. Jag tyckte att Johannes enkla grav var tusen gånger vackrare än alla de välprydda med de höga gravvårdarna. Solen stod högt på himmelen och molnen, som seglade där på den djupa, omätliga, blånande rymdsoceanen, voro så vackra. Träden, som stodo runt omkring graven och de andra gravarna där i närheten, voro så gröna, och somliga av dem buro vita och röda blommor, vilka spredo ut en härlig väldoft omkring sig. Det var som skulle allting haft liv av den evige Gudens liv, som skulle allting, både träd och blommor, gräs och buskar, talat. Så var det också. Jag kunde tydligt höra deras tysta språk, ty ju längre jag satt där och lyssnade, dess mera hörde jag dem tala och dess bättre lärde jag mig att förstå deras tal. De talade så vackert. Träden och dess löv talade så vackert om Honom, som gav dem livet, om Honom, som planterade dem, om Honom, som vattnat dem alltid och låtit sin sol lysa och giva dem värme, om Honom, som i dagens hetta är deras skugga m. m. Och blommorna talade om Honom, som ställde dem där för att pryda de avlidnas gravar. De voro alla så glada, de prisade och lovade Gud, sin Skapare, de böjde nedåt sina vackra kronor liksom hade de velat visa mig, huru små de voro gentemot sin store Skapare. Och gräset och buskarna talade även de om den samme store Skaparen och Evighets Konungen. Även fåglarna kvittrade och sjöngo överallt omkring mig där jag satt såsom insövd i djup sömn av de mäktiga himlavindar, som blåste fram över kyrkogården. Även de talade mycket om den store Guden och sjöngo med olika stämmor till hans namns ära. När jag en lång stund hade suttit och lyssnat till detta tysta, sköna och behagliga språk, reste jag mig upp, böjde mina knän på gravkullen och bad, att Gud skulle förbarma sig över mig och alla syndare på jorden, att han skulle bevara mig från det onda i världen och gömma mig till sist i graven, varifrån han har lovat uppväcka alla som tro på honom på den yttersta dagen och giva dem evigt liv. Ty Jesus säger: „Ty det är dens vilja, som har sänt mig, att var och en, som ser Sonen och tror på honom, skall hava evigt liv, och att jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen" (Joh. 6: 40). Jag bad även om att Gud skulle göra mig lydig, ren och sann och låta sin Ande segra i mitt hjärta, och att han skulle hjälpa mig att gömma allt det goda jag hade fått lära mig där på Johannes grav. När jag reste mig upp, böjde jag mig ned och med handen jämnade jag platsen, där mina knän hade gjort två små gropar. Därefter nedkallade jag den Högstes välsignelse över graven, och de andra gravarna och begav mig därifrån. Mycket hade jag lärt mig där på kyrkogården av trädens, fåglarnas och blommornas tal.

En annan gång igen besökte jag Johannes grav tillsammans med många av mina vänner. När vi kommo till graven, sjöngo vi först en psalm och bådo till Gud. Därefter gingo vi omkring från grav till grav och tittade på de vackra blommorna och nedkallade Guds den Allsvåldiges välsignelse över dem. Bland gravarna blev jag varse en grav, där det stod skrivet på stenen med gyllene bokstäver ett alldeles lika namn som min farfader hade. Då jag läste det, erinrade jag mig om att min farfader verkligen var begraven där på den kyrkogården, ty min fader hade berättat det för mig. Min farfader var officer, bosatt i Helsingfors, där min fader och hans enda syster föddes och uppfostrades. Min farfader dog då min fader var endast 2 år gammal. Längre fram i boken berättar jag vidare om honom. — Men låt oss återvända till gravarna, där vi stannade! Då jag påminde mig vad min fader berättat för mig om min farfader, kunde jag icke låta bli att tro, att det var min farfaders grav jag stod och betraktade. Men rikligt säker blev jag icke därom. Men underligt var det! Ty kärlek växte fram ur mitt hjärta mer och mer till graven ju längre jag stod och betraktade den. Och fastän jag aldrig hade sett min farfader, tyckte jag mig tydligt kunna känna honom, om han skulle kommit. När jag efter att en god stund vandrat omkring bland gravarna åter kom till Johannes' grav, fann jag nästan alla vännerna där. De sutto där och sjöngo till Herrens ära. Det var en mycket vacker dag. Solen stod högt på himmelen och kastade ned sina gyllene strålar över gravarna, liksom hade de velat säga till de, som vilade i gravarna: „Eder Förlossare lever! Eder Frälsare skall uppväcka eder! Soven nu i gravarna och vilen eder från alla de sorger och mödor, I genomkämpade på jorden, och förbiden stilla den stora evighetsmorgonen, då livets sol Jesus Kristus skall sända ut en livstråle till varje grav för att uppvärma edra kalla, frusna hjärtan och för att väcka till liv igen det som varit dött." Fåglarna kvittrade i träden och vinden susade i trädens toppar. Från någon grav här och där hördes svaga toner, någon gång hördes också starkare toner, så att man nästan kunde urskilja vad de sjöngo, då vinden hämtade tonerna över gravarna till oss på sina starka armar. Medan vi sutto där och sågo på de olika molnens tåg och lyssnade till vindens sus och fåglarnas kvitter, slumrade jag in i dvala, reste mig upp från bänken där jag satt lutad mot en av mina vänner, och började med högt ljud lova Gud och tala om hans stora skapelse-underverk samt om hans Sons härliga frälsareverk. När människorna runt omkring hörde det, kommo de hastigt tillsammans och trängde sig så nära intill platsen där jag stod, som de möjligt kunde komma. Alla lyssnade de med spänning till Herrens ord, en högre makt behärskade deras själar, och den Helige Ande vidrörde deras hjärtan, så att deras hjärtesträngar kommo i dallring. De svaga tonerna hördes ej mer, ej heller de starka, som vinden förde över till oss. Men i stället hördes en oupphörlig bjudning: „Kommen, kommen alla till det slagtade Lammets bröllopsmåltid! Kommen, kommen, I som törsten alle, och i skolen få livets vatten fritt och för intet! Kommen, kommen, övergiven synden, satan och världen, och gån in på livets väg, så att I mån vinna det eviga riket! Kommen, kommen, tagen emot Guds kärleksbjudning, förrän det är för sent! Kommen, kommen, gören eder redo att möta den evige urtids Guden. Kommen, gören eder redo! Tvån edra kläder i Lammets blod, så att I mån på livets uppståndelsemorgon, befinnas varda bland den vitklädda skaran i höjden!" Johannes skriven: ,,Därefter såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita fotsida kläder, med palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade; „Frälsningen är vår Guds, som sitter på tronen, och Lammets! " (Joh. upp. 7: 9 — 10). Sedan jag hade upphört med att bjuda alla, som voro där på kyrkogården, till blodskällan röd och vit, där de kunde rentvå sina kläder, och varnat dem alla i Jesu namn att icke skämta bort nådatiden, föll jag ned vid graven och efter en stund vaknade jag ur dvalatillståndet, och blev varse det myckna folket, som hade samlats omkring mig för att höra bjudningen, till Guds himmel. Jesus säger: „Se, jag kommer snart, och min lön med mig, för att vedergälla var och en såsom hans gärning är. Saliga äro de, som två sina kläder, att de må få tillträde till livets träd och genom portarna ingå i staden. Och Anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, han komme, och den som vill, han tage livets vatten för intet!" (Joh. upp. 22:12,14,17). Give Gud oss alla nåd att kunna gömma dessa heliga, dyra ord i våra hjärtan för vår Herre Jesu Kristi skull.