På tåget.

En gång reste jag från Helsinfors till Karis tillsammans med tant Melander och Ester Villberg. Då tåget stannade på Kyrkslätts station, gingo vi ut på perrongen, och eftersom tåget stod där ganska länge, gingo vi in i andra klassens väntsal. Där varseblevo vi en kvinna, som sålde böcker. Vi gingo fram till henne, och begärde att få se på böckerna.

Hon var mycket vänlig, och radade strax fram en hel hop böcker. Vi visste icke vem kvinnan var, ej heller visste vi till vilken församling hon hörde och vilken lära hon representerade. Men ju längre vi bläddrade där bland böckerna, desto vackrare tyckte vi att de voro. De voro alla ganska små med tunna pärmar, men alla hade de ganska vackra namn. Vi blevo frestade att köpa några av dem, varefter vi togo farväl av kvinnan, tackade för böckerna och gingo ut på perrongen. Knappt hunno vi se på böckerna; förrän tåget visslade och satte sig i gång. Vi skyndade oss upp på tåget och gingo in i kupén. Icke heller nu blev det av för mig att läsa i böckerna. Endast tant M. och Ester V. läste i dem. De vackra ängarna, genom vilka tåget med ilande fart skjöt fram, och den vackra skogen med de många olika träden och de många större och mindre backar och höjder fängslade mina blickar vid sig, så att jag glömde att se och läsa i böckerna' När jag redan ganska länge hade suttit där vid fönstret med blicken fästad på allt, som jag kunde se från kupéfönstret, somnade jag in i dvala så stilla och lugnt att ingen i kupén visste det. Endast tant M. och Ester V., som kände väl till detta tillstånd, märkte det, upphörde med läsandet och blevo i stilla förväntan, att få höra något vackert uttalas genom mig, om himmelen och dess härligheter, ty det var ju det som deras hjärtan ändå mest längtade efter. Men jag förblev tyst ända tills tåget stannade på Karis station. Där öppnades min mun, där lossades min tungas band, och där började jag tala. De första orden voro: „Kvinnan, som sålde böckerna åt eder, var en egenrättfärdig, med hjärtat fullt av andlig högfärd. Hon har utspårat från den rätta vägen, glömt bort sin barndomstro, och vandrar nu i självsäkerhet mot döden. Hon är förblindad och vill även förblinda eder med sina böcker. Låten icke dessa böcker lära eder något, sliten dem i stycken, förstören dem, att icke heller några andra människobarn må taga lärdomar av dem, ty de äro orätta. Fastän det står på somliga ställen så vackert om Jesus att läsa i dem, så äro de ändå falska. De visa icke rätta vägen till himmelen. Människorna, som skrivit dem, höra ej till den rätta Jesu Kristi församlingen på jorden.   De hava ej låtit Jesu frälsareverk och Guds stora nåd lysa klart för dem, utan de hava med sina upphitt och tillägg fördunklat frälsningen i Jesus" m. m. När tant och Ester hörde detta, släppte de hastigt böckerna ned på bänken, där de sutto. Då fattade jag tag uti en av böckerna och söndrade den, under det jag sade: „Ve dem, genom vilka förförelserna komma, såsom Skriften säger: Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa, genom vilken förförelsen kommer! " (Matt. 18:7). Därefter fattade även de andra i böckerna och förstörde dem. När det dröjde så länge, förrän jag vaknade, blevo både tant och Ester oroliga att tåget, som stannat på stationen och skulle fortsätta färden till Åbo, skulle avgå. Då hade vi varit tvungna att följa med. De sutto bara och väntade med spänning mitt uppvaknande. Och så hände det, att jag vaknade just då tåget skulle avgå, och hastigt gingo vi alla ut från tåget, som strax därefter lämnade stationen. Av allt detta vi under denna resa hade fått erfara, hade vi fått lära oss att alltid hava ögonen öppna och hålla blicken fästad på Honom allena, som vittnar om sig själv och säger: „Jag är vägen, sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh. 14:6). Give Gud sin nåd, att vi alltid kunde vandra med honom, Sanningen, för våra ögon och aldrig urspåra från den rätta vägen.