En resa fill Ekenäs.

Sedan jag åter en liten tid verkat i Helsingfors, ställde jag färden till Ekenäs. Jag var bjuden dit av några troende vänner och mottogs med glädje av dem, då jag anlände till staden. Jag stannade där endast några dagar och bodde hos min moster, som äger en gård vid Drottningsgatan. Jag talade nästan varje kväll i det evangelisk-lutherska bönehuset och väckelsens vindar blåste där. Några gånger talade jag också ute på bönehusgården, emedan bönehuset ej alltid inrymde det församlade folket. Stor var Herrens godhet även där. Många fingo erfara hans nåd, och många lovade Gud för bönhörelsen, ty de hade bett till Gud, att han skulle sända väckelse till Ekenäs. Då jag tidigare besökte Ekenäs och höll religiösa möten där, överflödade Guds nåd. Och denna gång jag talade där, överflödade icke Guds nåd mindre, ty många fingo stygn i sina hjärtan, och många vände om från syndens och flärdens väg, togo steget helt ut på livets väg och började vandringen med Jesus mot himmelen. När jag hade talat där några dagar, blev jag av både överansträngning och förkylning mycket hes. Jag kunde endast viska och detta gjorde jag helst så sällan jag kunde, ty i bröstet kände jag stygn och halsen var mycket sjuk. Första morgonen jag vaknade i detta tillstånd och ej förmådde tala ett enda ord, utan att med ansträngning framviska det, blev både jag och alla de andra närvarande illa till mods. Vi trodde, att det skulle vara för mig omöjligt att tala för folket i bönehuset på aftonen, såsom det blivit bestämt aftonen förut. Endast min moder, som även var med där, sade: „Nog tror jag, att hon talar, ty jag har nog sett större under ske än det, då hon varit i dvalatillstånd. Jag tror nog att Gud öppnar hennes mun och låter henne tala, eftersom det så blev sagt i går på aftonen." Min moster började slutligen säga detsamma, men själv var jag orolig, ty jag visste bäst, huru det stod till med mig. Jag klädde mig och gick till läkaren. Efter noggrann undersökning konstaterade han, att mina lungor voro mycket svaga och blivit av det myckna talandet överansträngda. Vidare sade han, att mitt talorgan även var mycket överansträngt. Han förnekade icke heller, att jag blivit ganska mycket förkyld och hade feber. Han förbjöd mig att tala, och sedan han behandlat min hals, sade han, att det skulle åtminstone räcka en vecka, förrän hesheten skulle försvinna. Och än en gång varnade han mig att på något sätt anstränga mina lungor och min hals. Det var icke alls underligt, om mina lungor blivit förkylda, emedan jag varje gång som jag talade var alldeles genomvåt av svett, varefter jag var tvungen gå ut i den kalla vinden. Icke heller var det alls underligt, om mitt talorgan var överansträngt, emedan jag på så många månader utan uppehåll talat nästan tre timmar varje afton.

När kvällen kom och klockan närmade sig 7, så att människor redan hade samlats i bönehuset, var jag fortfarande lika hes som förut, men trots det gick jag ändå tillsammans med min moder, moster och några andra till bönehuset. När jag kom dit, försökte jag med största ansträngning framstöna några ord och tillkännagiva för de närvarande, huru hes jag var. Men så hes var jag, att de ej kunde höra ett enda ord av det jag försökte uttala. Men ingen av de församlade gick ändå bort därifrån. Det var, som skulle de trots min svåra heshet väntat få höra något. Och huru blev det! När klockan blev 7, kände jag mig trött och satte mig på en stol, varefter jag ganska snart blev i dvala. Och vad hände? Jo, efter en liten stund reste jag mig upp alldeles såsom förut, och började tala. Mina första ord voro: „Se, jag står vid dörren och klappar; om någon hör min röst och upplåter dörren, skall jag ingå till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som övervinner, honom skall jag giva att sitta med mig på min tron, såsom och jag har övervunnit och sitter med min Fader på hans tron. Den som har öra, han höre vad Anden säger församlingarna" (Joh. upp. 3: 20—22). Därefter fortsatte jag att tala och slutade först, sedan jag talat något över två timmar. Min röst var ovanligt klar och hög. Alla förundrade sig och tyckte det vara ett Herrens under, såsom det också var, ty sedan jag upphörde att tala, var jag fullkomligt lika hes som före talet, även febern steg på mina kinder. Även denna kväll hade jag sagt, under det jag ännu var i dvala, att följande afton åter skulle jag tala. Nu tvivlade nästan ingen mer, att jag icke, då det så blivit sagt, skulle tala följande afton trots min heshet och sjukdom. Så var det också. Följande afton vid samma tid gingo vi igen till bönehuset, vilket redan då vi kommo dit, var alldeles överfullt av människor, av vilka somliga sutto och somliga stodo av brist på sittbänkar. Även denna kväll var jag lika hes som förut, men så snart jag blev i dvala och började tala, var min röst lika klar och hög såsom aftonen förut, under det jag talade. Denna afton åter började jag mitt tal med dessa ord, som lyda på följande sätt: „Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall vederkvicka eder. Tagen på eder mitt ok och lären av mig; ty jag är mild och ödmjuk hjärtat, och I skolen finna ro till edra själar, ty mitt ok är ljuvligt, och min börda lätt" (Matt. 11: 28—30).

När talet, som även denna kväll räckte omkring två timmar, var slut, var jag igen lika hes och svag som förut. De flesta av åhörarena tackade Gud, då de sågo hans verk, och somliga av dem sade: „För Gud är ingenting omöjligt” (Luk. 1: 37). Dagen därefter gick jag igen till läkaren och var lika hes som förut. Han rensade min hals, och då jag sade, att jag varje kväll hade talat, smålog han och såg på mig, som skulle jag varit ett tre-årigt barn, som jollrade hit och dit. Han kunde naturligtvis icke tro det jag sade, emedan han icke själv varit i tillfälle att höra mig tala. När aftonen åter denna dag kom, uppträdde jag som förut. När jag kom till bönehuset var jag hes, men när jag blev i dvala, var rösten hög och klar. Jag började denna gång med orden, som lyda sålunda: „Om edra synder än vore blodröda, så skola de dock vara snövita, och vore de rosenfärgade, skola de dock varda såsom en vit ull” (Jes. 1: 18). Efter tvänne timmars tal slutade jag igen och var hes såsom före talet. Dagen därefter på morgonen hade hesheten något litet försvunnit och mot kvällen kunde jag redan tala ganska bra. Jag höll då igen såsom aftnarna förut ett långvarigt tal och hela tiden var min röst hög och klar. Jag talade över orden, som lyda på följande sätt; Jag är dörren; om någon ingår genom mig, skall han bliva frälst, och han skall ingå och utgå och finna bete. Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. Jag är den gode herden, och jag känner de mina och är känd av de mina, såsom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag låter mitt liv för fåren" (Joh. 10: 9, 11, 14—15). Under det jag talade, blev det sagt, att följande afton blir avskedstalet, samt att jag måste resa tillbaka till Helsingfors. Så var det ock. Följande dag var jag ganska frisk och kry. Hesheten hade nästan försvunnit. På kvällen talade jag över orden, som stå skrivna i Joh. uppenb. 7: 9, vilka lyda sålunda: „Därefter såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita fotsida kläder, med palmer i sina händer." När avskedstalet, som räckte omkring tre timmar, var slut, tog jag farväl av de närmaste vännerna där, vilka önskade mig välkommen en annan gång igen. Dagen därefter lämnade jag Ekenäs och reste tillbaka till Helsingfors. Under resan dit tänkte jag på allt det stora, Gud gjort med mig under vistelsen i Ekenäs. Jag tänkte på hans stora barmhärtighet och kärlek, och på den stora nådskällan, som aldrig tyckes taga slut, utan alltid så rikt överflödar för alla människor. Och när jag såg vad Gud hade gjort med mig, kände jag mig så ovärdig och ringa, och undrade huru Gud kunde uppenbara sin kraft på mig. Han hade ju öppnat min mun och lossat min tungas band och låtit sin Helige Ande tala genom mig, fastän jag var så hes. Men jag instämde gärna uti mina åhörares ord: För Gud är ingenting omöjligt." Han, som förmådde läka Davids förkrossade hjärta, Han, som förmådde föra Israel ut ur Egypten, och Han, som förmådde öppna en åsnas mun och låta sin Helige Ande tala genom henne — skulle han ej förmå att låta sin röst höras genom mig, svaga jordebarn, fastän halsen var hes och hostan svår? Det är för Honom, den Allsvåldige, en småsak! — I Helsingfors fortsatte jag arbetet i Herrens vingård och Herren var med mig. Lovad vare Han! Lovad vare hans godhet och barmhärtighet, hans trofasthet och kärlek!

Ingen är som Han, så god,

ingen har så tålamod.

Sökte jag kring jorderike —

aldrig funne jag Hans like!