Några händelser under skräckväldets tid.

Efter att hava verkat en liten tid i huvudstaden reste jag igen på några dagar bort därifrån. Jag styrde då kosan till mitt lilla, kära hem i Snappertuna. Men det var under skräckväldets tid och jag hade mycket svårt att resa. I Snappertuna, min egen, kära hembygd, hade jag så många fiender, som lurade på mig och kanske längtade efter ett passligt tillfälle att skaffa mig undan för alltid. Men jag kunde ej ändå låta bli att besöka min gamla fader och moder. Resan till hemmet gick bra. Då jag hade varit ett par dagar hemma med mina föräldrar, erhöll jag ett brev av en vän från Helsingfors, som lovade att följande dag resa ut till oss. Jag beslöt då, nästan mot mina föräldrars vilja, ty de fruktade att låta mig fara, att med min häst fara till stationen och möta där mitt främmande. När morgonen kom, spände jag hästen för släden, sväpte väl fällen omkring mig, fattade tag i tömmarna, och så bar det i väg! Min moder stod med tårar i ögonen, då hon med handen vinkade, under det hon ropade: „Var nu försiktig, mitt kära barn, och kör icke förbi centralen, så att de upproriskt sinnade få syn på dig! Gud välsigne dig!" — Klockan kläntade och hästen sprang så raskt framåt under det jag sakta sjöng:

„Jag vill hava Jesus med mig,

jag ej vågar ensam gå.

Jag vill känna så hans närhet,

att hans armar kring mig nå.

Frukta skall min själ ej då,

vart han än mig leda må,

utan knot vill jag blott följa

stilla i hans dyra spår."

Det var ganska vackert väder. Snön var blid, och solen kastade sina strålar ned på de blida drivorna. Emedan jag hade hört, att det var så farligt att resa till Karis utan ,,lovlapp", i synnerhet för mig, körde jag först upp till Fagernäs gård, där man utskrev ,,lovlappar", för att skaffa mig en sådan. När jag kom dit, ställde jag hästen utanför trappan och gick in i det stora köket. Inne i köket sutto en hel hop äldre och yngre män omkring ett stort, dukat bord. Där varseblev jag bland de kring bordet sittande många av de största fiender till Guds verk genom mig. En kall rysning gick genom mig, där jag stod vid dörren och såg denna syn framför mig. Men jag tog mod till mig och frågade: „Kan jag här få tillståndsbevis att resa till Karis? Tacksam är jag, om jag kan få ett sådant, som gäller ända till Helsingfors." Alla stirrade på mig, under det några av dem nästan på samma gång svarade: „Vi skriva ej ut nu något pass." Några av dem utstönade något förbannelseord och andra skrattade obehagligt. Jag vände hastigt om och gick ut, fattade i tömmarna och med hård fart körde jag bort därifrån. När jag körde förbi centralen, såg jag fönstren alldeles fulla av männer med röda märken. De gjorde några grimasser där. Mycket hann jag ej se, ty jag körde fort förbi. När jag hade hunnit några kilometer framåt, mötte jag en ganska stor hop män med gevär på axlarna. Jag körde hästen så långt åt sidan som jag kunde, och stannade där tills alla hade marscherat förbi. Vad jag tror, kände mig ingen av dem, ty de visade sig ganska artiga. Intet annat hörde jag dem säga än det: ,,Det var en stolt och vacker häst, den flickan kör!" Och det hade de rätt uti, ty „Lisa" var mycket vacker. Resan gick riktigt bra ända tills jag kom till Karis. Men just då jag skulle vika av till stationen, mötte mig några män med röda band i mössorna. De kastade sig i släden, någon stod också på medarna. En av dem fattade tag i tömmarna, svängde hästen, som blev skrämd och började hoppa allt vad den orkade, och körde en annan väg förbi stationen. Jag blev rädd. Men snart gick räddhågan bort. Jag kom i håg vad jag sjöng på vägen och visste, att jag var i Herrens hand och att utan hans vilja ingen skulle kunna ens kröka ett strå på mitt huvud. Jag blev alldeles i mitten av släden, så att jag kunde se just ingenting. Jag frågade då med darrande stämma, ty fastän jag ej mera var rädd, var jad ändå mycket upprörd och skakade, som man säger, lik en garnhärva, vart de skulle föra mig. Men jag fick intet svar. De pratade sinsemellan på finska, men ingen svarade mig. Plötsligt stannade de hästen utanför sin „Koko" (såsom den boningen allmänt kallades). Alla stego ut ur släden, även jag gjorde detsamma. Snart var det så mycket människor omkring mig, att jag ej alls kunde se annat, än de som voro omkring mig. De pratade, skriade och rasslade om varandra, somliga på finska och somliga på svenska. Där var också några kvinnor närvarande. Slutligen började de tala med mig och jag skulle svarat dem ganska nog, men det svåraste av allt var, att många talade till mig på samma gång, och jag förmådde icke svara dem alla på en gång. En frågade, vem som befallt mig att predika. Jag svarade: „Gud har kallat mig till redskap i sin hand." En hörde jag fråga: „Vad predikar Ni då?” Jag svarade: „Jag predikar evangelium, omvändelse och pånyttfödelse." Innan jag vidare hann svara, ropade en annan under en grym svordom: „Varför predikar Ni då emot oss?" Jag svarade: Jag har intet annat talat mot eder än det, att ni hava övergivit Gud och följa edra egna vägar." Vidare hann jag icke svara, förrän en hördes ropa igen: „Ni håller ju så långa böner för ,,slaktarena", som sitta fängslade i Helsingfors. Kan Ni bestrida det också? Jag har själv hört det." „Nej, visst inte", svarade jag, „men varför skulle. jag icke få bedja för dem, de äro ju mina bröder?" En kvinna som stod i närheten slog med handen på sitt knä, lutade sig nedåt och skrattade förtretligt och hånfullt och sade: „Det finns ingen Gud, ha ha ha ... Vidare hörde jag icke, vad hon sade, för folkets skull som skriade. Men grym var hon. — Jag fortsatte då och sade: „Om det icke finnes någon Gud, som hör bön och kan hjälpa, varför får jag då icke bedja? Jag kan ju då icke åstadkomma något med min bön. Om jag beder till en död sten, vilken nytta eller vad kan jag väl åstadkomma med det?" Då svarade någon: „Det veta vi nog, att Ni icke kan göra något ont mot oss med edra böner, men Ni uppmuntrar „slaktarena" och deras egna och förvillar många, drager till och med arbetarena till edra religiösa möten och söker förvilla dem." „Nog taga ni miste då", sade jag, „ty jag vill icke förvilla någon, utan jag vill, att alla skola komma till sanningens kunskap i Jesus Kristus, vår Frälsare." Åter avbröt mig en och ropade: „Är det icke sant, att Ni har kallat oss för vilda djur?" Då han sade detta, blixtrade ögonen överallt omkring mig. Men jag, som blivit liksom i dvala, eller rättare sagt fylld av den Helige Ande, stod alldeles lugn. Jag darrade icke mera, ej heller var jag upprörd, då jag med hög röst sade: „Hören, vad jag har sagt! Jag har icke sagt, att I ären vilda djur, men jag har sagt om eder: „Desse hava blivit födda som människobarn, med små, rena klappande hjärtan, men sedan de vuxit upp, hava de gått vilse med sina hjärtan och likna de vilda djuren i skogen." Och vad sägen I om bönen? Får jag icke bedja för alla? Jag haver icke bedit blott för de vita, jag har bedit lika mycket för eder. Sägen mig, har jag icke rätt, att bedja för alla människor, lär oss icke Skriften så? Kunnen i säga mig, vilka mina vänner äro? Jag älskar alla med den kärlek Gud har givit mig. Min största strävan är efter att kunna vara till nytta på jorden. Jag har ingen skillnad på människor, jag vet, att Gud har skapat alla, och vill att alla skola bliva frälsta. Och därför söker jag att föra alla, som komma i min väg, in på den rätta vägen." Då jag hörde, att någon ropade: „Vad profeterar Ni?", svarade jag: „Jag profeterar om kommande tider, men mina profetior skall jag icke uttala för eder, utan för dem som tro." — Jag kan icke omtala allt vad jag talade där, icke heller i detaljer vad de talade, det skulle bliva för lång berättelse. Men mycket talade jag. Jag hade blivit i dvala, utan att jag själv visste det, och vad någon efteråt berättat, hade jag t. o. m. uttalat deras tankar. Under tiden jag talade, hade många dragit sig undan. Och när jag liksom vaknade, stodo de, som voro kvar omkring mig, ganska tysta. De märkte, att det var något överjordiskt, något som man icke borde leka med. Jag frågade med tårfyllda ögon: „Var är min häst, jag måste fara nu redan? Jag skulle till stationen och möta en resande." Då var det någon där som sade: „Låten henne fara!" Andra sade: ,,Vem skulle släppa henne ut att förvilla folk?" Men hur det var — öppnades väg för mig ändå. Och glad var jag, då jag satte mig i släden och du kan, min käre läsare, förstå, att jag körde hårt. Jag hade varit där nästan en timme; tåget hade kommit och farit igen, och den resande från Helsingfors var redan då nästan hemma hos oss, fastän tvungen att gå hela vägen. Nu vågade jag icke fara samma väg tillbaka, ehuru jag gärna skulle velat det, ty det var mycket kortare väg, utan jag styrde kosan mot Ekenäs, det är från Karis omkring 19 km. och stora skogsmalmar nästan hela vägen. „Lisa" sprang så väldeligen, den gick ej ett enda steg på hela vägen. Klockan kläntade, och solstrålarna glittrade som guld på drivorna. Jag sjöng nästan hela vägen psalmen 313:

„O Jesu, styr min vandring så,

Att jag dig efterfölja må

Och här på denna pilgrimstig

Går till mitt rätta hem hos dig.

Mitt ljus, min väg! Si, jag är svag,

Jag vet mig stappla varje dag.

Giv nåd, att jag ej vilse går,

Men vandrar stads i dina spår.

Det livets kraft, som är i dig,

O Jesu, styrke även mig,

Att under prövotiden här

Jag alltid har Guds vilja kär.

Som du all världens lust försmått,

Så söke jag ej värdsligt gott;

Som du försakade allt ditt,

Så lär mig ock försaka mitt.

Du, som för mig led kors och död,

Lär mig att tåligt lida nöd

Och gör min själ i dig förnöjd,

Att du är all min lust och fröjd.

Och du, som själv barmhärtig är,

Barmhärtighet mig också lär.

Du, som är sanningen för visst,

Lär mig att sky all lögn och list.

Min väg, mitt ljus! Din vandel ren

Mig lede med sitt klara sken,

Så att du allt mitt goda är

Och att allt gott av dig jag lär.

Ditt ok är ljuvt, din börda lätt,

Din väg är sanning, nåd och rätt.

O Jesu, lär mig följa dig

Och bliva din evinnerlig!

När jag kom in på min mosters gård i Ekenäs, var hästen alldeles full av vitt skum och när den stannade, var den såsom i en tjock dimma, så varm var den och så rykte det av den. När jag kom in till min moster, varseblev jag strax min broder, som kom emot mig och frågade: „Vad har hänt med dig? Jag ser, att du råkat ut för någon fara." Jag började då berätta från början till slut om hela min färd och om händelsen. Då sade min broder: „Nu skall jag följa med dig hem." Jag invände då däremot, ty jag fruktade, att vi skulle råka ut för någon dylik fara, och då skulle jag helst varit allena såsom förut. Jag tyckte alltid, att det var farligare att hava någon med sig än att vara ensam. Jag tänkte: „Nog räddar väl Gud mig på något sätt, som han har gjort hittills," men jag ville ej att någon skulle behöva lida med mig. Men min broder lät sig icke övertalas, utan klädde sig och sin lilla dotter, som han hade med sig, och så gingo vi alla tre ut och togo plats i släden. Och fastän „Lisa" hade sprungit så heftigt och så lång väg, visade den sig icke alls trött, utan höjde sitt huvud och förde oss raskt hem ända till trappan. Resan från Ekenäs hem hade gått bra, ingen fara mötte oss på vägen. När vi kommo hem, var mitt främmande där och tog emot mig, i stället för att jag skulle möta på stationen. Sedan jag berättat om allt, som hänt mig under färden, böjde vi våra knän och tackade Gud, som hade bevarat mig och räddat mig från dem, som på vägen överföllo mig. Därefter sjöngo vi och spelade. — Några dagar stannade jag i hemmet, därefter reste jag åter till huvudstaden och utspred där Guds evangelii ljus bland folket. Och Herren var såsom alltid förr min tröst och glädje och visade mig barmhärtighet och kärlek. Jag kan ej till fyllest tacka Honom och prisa hans heliga namn för all den nåd Han bevisat mig under min verksamhetstid i Helsingfors. Men jag har ett levande hopp om evigheten, där jag väntar få lova Honom och prisa Hans heliga namn, bland tusenden änglar och frälsta själar.

Efter någon tid lämnade jag åter Helsingfors och reste på några dagar blott till mitt hem. När jag hade varit hemma ett par dagar, kom ett bud från Finby till mig och bad mig att komma dit och där hålla religiösa möten. Finby ligger omkring fem kilometer bortom mitt hem. Jag hade många gånger förut varit där och hållit möten. I det hus, där jag förut hade talat och där jag även nu skulle tala, finnes troende föräldrar, och även barnen äro religiöst sinnade. I huset var det stor sorg, emedan föräldrarnas tvänne söner voro fängslade i Helsingfors.  De hade bland de första dragit ut för att kämpa för sitt fosterlands väl. De hade varit med på Sigurds i Kyrkslätt och där bland de många andra frihetshjältarna blivit tillfångatagna. När jag efter att först hava lovat komma, kom till deras hem denna gång, saknade jag genast de två sönerna. Jag mottogs med stor glädje av de sörjande föräldrarna och de hemma varande barnen. Förrän talet började och under tiden folket samlades, satt jag tillsammans med de bortavarande sönernas moder i ett litet rum, där hennes söners porträtter hängde. Jag försökte på allt sätt trösta den sörjande modern, men hon ville icke låta trösta sig. Hon visste, att hennes söner hamnat i fiendernas händer, och skulle icke då ett modershjärta vara bedrövat! — När den stora stugan redan var fullsatt av människor och klockan på aftonen blev 7, gick jag in och började med bön och sång vårt möte. Sedan talet, som räckte närmare tre timmar, var slut, böjde vi alla våra knän och bådo särskilt för de bortavarande eller fängslade sönerna. Vi inflickade även i våra böner alla de andra fängslade sönerna och bortavarande från sina hem. Vi bådo, att Gud snart skulle komma med hjälpen och frälsa alla dem, som lida nöd, att han skulle läka alla de av sorgen sargade hjärtan, att han skulle nedslå var och en, som kämpade emot det rätta, och nedriva och förstöra de av djävulen och världen uppförda altaren, men att han skulle bistå alla dem, som stredo för sanning, lag och rätt, för sin nåds skull, och låta sin Andes sken alltid lysa över dem. Sedan vi så hade ropat till Gud för vårt fosterlands och dess folks väl, sjöngo vi psalmen 127 och kände oss tillfredställda och glada och hade frid i våra hjärtan. Modershjärtat var ej mera så förkrossat, ej heller tårades syskonens ögon så mycket mer. Herren hade kommit med sin underbara tröst och stilla frid till deras hjärtan, ty i talet hade jag sagt: „Sörjen icke över edra söner! Herren skall vara med dem. Ingen har makt över dem, ingen kan göra dem skada. De skola snart bliva fria från sitt fängelse. Sörjen icke, föräldrar kära! Edra söner skola ej ännu dö, de skola ännu leva. Vårt fosterland skall snart vara befriat från fiendernas klor, och alla de, som kämpat för sitt fosterlands väl, skola då fröjda sig och Herrens nåd skall vila över dem." — Mycket mera än detta talade jag, vilket gav dem alla stor tröst. De trodde på allt som blev sagt genom mig, därigenom att de så mången gång redan före upprorstiden fått vara vittnen till Guds kraft genom mig och fått erfara, att allt vad jag förutsade om upprorstiden långt, före den kom, hade gått i fullbordan. De kunde därför icke 'heller nu tro annat än det, som blev sagt genom mig, att Herren sänder oss hjälp från främmande land. Då skola alla de fångna frihetshjältarna få sin frihet, och vilddjuret skall i stället fasttagas, så att det icke längre får sönderriva mödrars och fäders hjärtan, och så att det icke längre får krossa människors ben och slicka människors blod. När jag såg huru glada och tillfredställda de hade blivit av Herrens tal genom mig, lovade jag på deras begäran, trots det jag hade skyndsamt tillbaka till Helsingfors, att följande dag åter komma dit för att hålla möte. När jag for hem, gick resan bra, fastän jag var tvungen resa alldeles förbi det hus, där många fiender till mig funnos (nämligen de upproriskt sinnade). Följande dag följde min moder med mig. Det var för mig en stor glädje att få hava min egen, lilla, kära moder vid min sida i släden. Jag kände mig så nöjd och trygg. Och fastän det var kallt, tyckte jag det var så varmt, då jag hade min moder med mig. Även denna dag mottogos vi med glädje, och även denna gång jag talade där gav Herren nog och övernog åt dem, som längtade efter något gott av Honom. När mötet var slut och min moder och jag skulle fara hem, var det redan mörkt. Men glada voro vi ändå. Och då jag på halvt skämt frågade min moder, om hon var rädd, svarade hon: „Huru skulle jag vara rädd, mitt kära barn! Vet du icke, att det är samma Gud om natten som om dagen." ,,Ja, ja, nog vet jag det," svarade jag. Under det vi körde fram genom den mörka skogsmalmen, sjöngo vi och samtalade om varandra. När vi kommo hem, voro de hemma varande, såsom fader och syskon, mycket glada, ty de hade varit mycket oroliga för oss. Följande dag talade jag åter på samma plats och även då hade jag min moder med mig. Men sedan kunde jag ej längre bliva hemma, tyckte jag, och därför lovade jag icke mer på deras begäran att hålla möten där hos dem, men lovade nog, att då jag åter komme, jag igen skulle hålla möten hos dem.

Sedan jag rest tillbaka till Helsingfors och där igen börjat verksamheten, hände det en gång, att under det jag talade, några av de upproriskt sinnade rusade in, kanske för att ögonblickligt stävja mitt tal eller överfalla mig på ett eller annat sätt. Men just då de rusade in, sträckte jag ut mina händer emot dem och uttalade deras tankar. Vidare sade jag: „Ända till dörren kunnen I komma, men över tröskeln till det rum, varuti jag talar, kunnen I icke komma. Om någon av eder vill pröva Guds kraft, så göre han ett försök att komma över tröskeln." När de vilda männen hörde detta, stannade de hastigt utanför tröskeln till det rum där jag talade. De hade blivit slagna, de hade fått ett stygn i sina hjärtan. Deras tankar hade blivit uppenbarade och det som var dolt i deras hjärtan, var uttalat. Det kunde ej vara annat än Guds Ande, som uppenbarade det, ty huru skulle jag vetat dessa vilda, för mig främmande männens tankar. Skriften säger: „Det som är dolt i hans hjärta varder uppenbart och så skall han falla på sitt ansikte och tillbedja Gud och förkunna, att Gud verkligen är i eder" (1 Kor. 14: 25). En liten stund stodo männen kvar där vid dörren, varefter de avlägsnade sig mycket lugnt och sakta. De närvarande, som sågo Herrens kraft, tackade och prisade Gud, ty deras tro hade blivit mera stadsfäst än förut, då de hade fått bevittna Herrens underbara kraft. Många liknande händelser i Helsingfors skulle jag kunna omtala, ty det hände så ofta under upprorstiden, att illa sinnade och sataniska människor inträngde sig där jag talade för att göra mig skada. Men de hava alltid blivit slagna av Herrens kraft. En gång hände det t. o. m., att en man drog kniven ur slidan och lyfte sin hand, kanske för att slå mig, som stod och talade i dvalatillstånd. Men även hans tankar blevo uppenbarade och hans hand föll såsom förlamad ned. Kanske fick även han ett stygn i sitt hjärta; kanske kände även han sig för svag att strida mot den Ande, som talade genom mig och uppenbarade det, som han bar gömt uti sitt hjärta. Alla de närvarande, som sågo mannen rusa in, blevo först oroliga och rörde sig om varandra. Men sedan de sågo Guds kraft, blevo de stilla och säkert prisade de alla Gud, Allmaktens Gud, i sina hjärtan för allt det de fått se och erfara.

En annan gång hände det, att när jag spatserade på gatan, några av de upproriska männen mötte mig. Jag igenkände då några av dem, som hade varit med vid Fabriksgatan, då man försökte bortföra mig, men ej förmådde det, därför att Gud var med mig. Så säger Skriften: „När Gud är med oss, vem kan vara emot oss" (Rom. 8: 31). — De stannade hastigt och ropade: „Där är flickan, som predikar!" De började tala till mig, men deras stämma var nog allt annat än mild, och deras ord allt annat än vackra. De kommo allt närmare omkring mig. Till sist var jag alldeles inringad eller kringskansad av dem. Jag blev först nästan rädd, när jag ej visste, vad de menade göra med mig. Men efter en stund blev jag som alltid förr, då jag kommit i någon fara, liksom i dvalatillstånd eller rättare sagt, behärskad av den Helige Ande. Jag började svara på deras frågor och tala med dem. Där funnos nog många också där i hopen eller omkring mig, som trodde Guds verk genom mig, och som tidigare hade hört mig tala, och som många gånger förut hade försvarat mig mot de onda människorna. Även nu tog någon av dem till orda och försvarade mig. Det blev nästan en het strid där i gathörnet. En av mina vänner kom och bad mig enträget att avlägsna mig därifrån, förrän något skulle hända. Men det var så svårt att tränga sig igenom den tillpackade hopen, i vars mitt jag stod, och förresten var jag intresserad att tala med dem, fastän många av deras frågor voro svåra att besvara. En av männen sade: »Skulle man fast få genomborra Er med svärdet, då Ni är i dvala, och Ni skulle icke ändå känna det?" Jag svarade: „Herren skulle aldrig låta eder gå så långt. Jag tror, att då ni skulle lyfta svärdet, skulle det falla från edra händer, ni skulle icke få kraft att göra mig skada eller att genomborra mig med svärdet, om icke Gud skulle giva eder kraft därtill. Och det tror jag icke att han gör, ty hans vilja är, att jag fortfarande skall verka för hans rikes utbredande på jorden." „Ja", avbröt mig en annan, „nog skulle Ni dö, om jag bara skulle sticka svärdet igenom Eder!" Innan han hann sluta att tala, svarade jag: „Haven I icke redan fått erfara Guds kraft? Veten I icke redan, att ingen har makt över mig, om icke Gud giver honom makt därtill. Haven I icke redan försökt er kraft? Varför viljen I åter försöka den? Veten I icke, att jag är Guds redskap? Veten I icke, att jag talar driven av den Helige Ande? Veten I icke, att Gud är rättfärdig och stor, mot honom kan ingen strida." — Jag kan icke omtala allt vad jag och de hetska männen talade, ej heller vad de, vilka försvarade mig, sade. Men mycket talade vi och länge stodo vi där. Till slut lyckades jag tränga mig igenom hopen och följde med den vän, som tidigare redan bad mig komma bort därifrån till det hem, i vilket jag bodde. Många gånger har det hänt under upporstiden alldeles lika, men aldrig efter upprorstiden. Men alltid har Herren räddat mig undan farorna, som hotat mig. Och aldrig har man kunnat göra mig någon skada, Herren har alltid varit med mig. Och såsom han varit med mig, så vill han också vara med alla andra, som förtrösta på honom och gå på hans vägar. Ty ingen kommer på skam, som förtröstar på Gud, och över den, som tror och har sin tillit till Gud, skall icke fienden få fröjda sig. Så säger David: „Min Gud, på dig förtröstar jag; lät mig icke komma på skam, låt icke mina fiender få fröjda sig över mig. Nej, ingen kommer på skam, som förbidar dig; på skam komma de som, utan sak, handla trolöst" (Ps. 25: 2—3). Vilken stor sanning skiner icke i dessa Davids ord: På skam komma de som, utan sak, handla trolöst! Jag instämmer gärna i dessa ord och kanske mången annan, som fått erfara Guds barmhärtighet, kraft och kärlek, gör detsamma. Ty fastän jag är så ringa, ja, fastän jag är den minsta av alla, har alltid ändå den gode herden gått vid min sida, om jag vandrat bland törne och tistel eller bland rosor och liljor. Alltid har han tröstat mig i sorgen, vederkvickt mig, då jag varit betungad, och burit min börda, om den blivit mig för tung. Har jag varit trött, har han låtit mig vila ut vid sitt hjärta, har jag varit i faror, har han räddat mig. Jag instämmer åter i Davids ord: „Men, du, Herre, var icke fjärran; du min starkhet, skyndade till min hjälp. Du räddade min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld. Fräls mig från lejonets gap. Ja, du skall svara mig med hjälp undan vildoxarnas horn. Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig" (Ps. 22: 20—23).

En gång bland många andra hände det, då jag åter gjorde en resa från Helsingfors till hemmet, att jag blev bjuden till en gård i Anteby Lösen, där jag ofta förut hade varit, för att hålla religiösa möten. Alltid när jag reste hem, passade man på och kallade mig än hit än dit, och alltid undrade man, varför jag ständigt verkade i Helsingfors och nästan glömde bort att verka för Herrens sak i min egen hembygd. Mången frågade mig: „ Varför verkar du icke i din egen hembygd?" Då svarade jag oftast: »Herren vet väl bäst, var han ställer mig. Och där han ställt mig, där vill jag stå." — När jag den första kvällen efter bjudningen for dit till Forsby gård (ty så heter stället, dit jag var bjuden), hade jag med mig min moder, lilla syster och en av mina bröder. Resan gick bra och trevlig var den. När vi kommo dit, var där redan överfullt av människor. Den stora salen och rummen bredvid kunde ej ens inrymma folket, så att köket t. o. m. var nästan fullt av människor. Jag hade varit borta så länge, sade man, och därför längtade man så efter att få höra mig tala. Under det jag talade märkte jag, att några av de sanningen och Gud hatande rusade in nästan ända fram till mig, där jag stod och talade. De gjorde dock icke något oväsen, de voro ganska stilla. Men ute på gården hade några stannat, och de skriade och förde stort oväsen.

När mötet var slut och vi skulle fara hem, var det alldeles mörkt. Min moder och jag nästan ryste, då vi hörde huru de bullrade där ute på gården. När min broder icke hade plats i släden, emedan den var så liten, tog han sin plats på medarna, bakom släden. Jag fattade i tömmarna, och „Lisa" var genast färdig att föra oss hem. Under det klockan kläntade och „Lisa" sprang på landsvägen som ledde genom en stor skogsmalm, hörde vi huru man skriade och talade om mig och oss vid vägen, där vi foro fram. När vi voro mitt på malmen, varseblevo vi i mörkret en hop män, varav några ställde sig i vägen för hästen. Jag märkte strax, att de voro av de röda och förstod att de ämnade göra oss någon skada. Min moder blev rädd, även jag blev det, men icke för mig själv, utan mest för min broder. Jag fruktade, att de skulle draga honom bort från släden. Och det skulle varit det värsta för mig, jag skulle ej uthärdat att se det. Men vad jag tror, var min broder icke alls rädd, han såg så lugn ut och bad mig köra fort. Jag drog hårt i tömmarna och styrde hästen rakt på dem, som stodo i vägen och hejdade hästens språng, under det de ropade och skreko ord, som jag icke vill nedskriva, icke heller minnes jag dem alla. Just när hästen sprängde fram så hårt den förmådde förbi dem, slogo de under vilt skri med sina skidor och kanske skidstavar över oss. Hästen for så hårt, att slagen träffade ändå varken hästen eller någon av oss. Skrämd blev hästen och under vilt språng förde den oss ända till hemmet. När vi kommo hem, tackade vi Gud för hans underbara, stora kärlek till oss. Han hade ju räddat oss, ty om icke Herren hade varit med oss, skulle det nog gått oss illa. Min broder, som var med, var mycket nära Gud i den tiden och även han förstod, att Gud hade varit med oss. Och min moder sade: „Det var Gud som räddade oss." Ja, sannerligen, Gud var det, som räddade oss, och Gud är det, som alltid "har räddat mig från faror och nöd. Även alla andra, som blivit hjälpta i nöden, de hava blivit räddade av Gud, den Allsvåldige. Sannerligen, den som skådar upp till Herren, skall aldrig gå miste om hans hjälp. Ej heller skall Gud vända sitt öra bort från en sådan och icke lyssna till hans böner. Herren sänder alltid sina änglar att gå med dem som älska honom, och änglarna äro starkt utrustade med himmelens vapen. Ingen av dem, som hava änglarna med sig och Herren före sig, behöver frukta för satan och värld. Så säger David om dem, som skåda upp till livets Gud: „De som skåda upp till honom stråla fröjd, och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel, här är en betryckt, som ropade, och Herren hörde honom och frälste honom ur all hans nöd. Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom och befriar dem. Smaken och sen, att Herren är god; säll är den man, som tager sin tillflykt till honom. Frukten Herren, I hans heliga; ty de som frukta honom lida ingen brist" (Ps. 34: 6—10). Men låtom oss även höra vad David skriver om de ogudaktiga. Han skriver på följande sätt: Men Herrens ansikte är emot dem, som göra det onda, att han må utrota deras åminnelse från jorden. Den ogudaktige skall dödas av olyckan, och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld"  (Ps. 34: 17, 22). Nog är det det bästa ändå av allt, att hava Herren kär och frukta honom. Förgäves vänta vi uppståndelsens morgons stora fröjd och glädje, om vi hava våra hjärtan fastade vid något annat mer än vid Gud och hans Son, Herren Jesus Kristus, vår Frälsare. O, att alla människor i denna vår sista mörka tid kunde övergiva allt och följa Jesus, Herren!

Trångt var det nog för mig under upprorstiden och svårt hade jag ofta nog på mina resor och färder. Men alltid fick jag erfara Guds stora nåd och kärlek till mig, svaga, ofullkomliga redskap i hans stora allmakts hand. Guds änglar gingo alltid vid min sida och räddade mig från faror och nöd och från de Guds verk genom mig hatande, upproriska människornas hårda händer. När jag under denna svåra tid led förföljelse, tänkte jag på Jesus, vilket gav mig kraft att lida allt med tålamod. Jag tänkte på honom, huru förföljd han var, under sin verksamhet, fastän han var Guds Son, huru listiga de skrymtaktiga människorna traktade efter hans liv ock spejare som följde i hans fotspår, vaktande på hans ord för att finna något att anklaga honom för, huru Juda folkets skarpsinnigaste och de mest lärda män sökte att nederlägga honom med ord. Men de kunde det aldrig, de måste alltid draga sig tillbaka och kommo på skam av den oansenlige Jesus från Nasaret. Och i hans undervisning låg en så underbar kraft, sådan som människorna aldrig förr erfarit, t. o. m. hans fiender måste bekänna, och säga; „Aldrig har någon människa så talat, som denne man talar" (Joh. 7; 46). „Detta var ju Jesus, Guds Son, och det var ju naturligt, att han led" — tänker kanske mången av mina läsare. Men då få vi uppsöka de ställen i Bibeln, där Jesus själv säger: "Kommen ihåg det ord, som jag har sagt eder: En tjänare är icke förmer än hans herre. Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert " (Joh. 15: 20). ,,Och vilken som icke bär sitt kors och följer efter mig, han kan icke vara min lärjunge" (Luk. 14: 27). „Då sade Jesus till sina lärjungar: Om någon vill efterfölja mig, han förneke sig själv och tage sitt kors på sig och följe mig" (Matt. 16: 24). Att försaka sig själv, det är att lida, och att försaka sig själv, det är att bära korset. Men ack, vilken glädjesol strålar icke ändå fram ur lidandet för den, som av hjärtat vill försaka sig själv, taga korset på sin skuldra och följa Jesus. Vi måste lida för att bliva ödmjuka och lydaktiga. En sann kristens lidanden förhärda icke hjärtat, utan de ödmjuka hjärtat. Den aga Gud giver gör hjärtat icke hårt, utan uppmjukar det. Må vi med glädje mottaga Herrens kärleksfulla tuktan! Ty därför att han agar oss, därav veta vi att han älskar oss, som Skriften säger: ,,Den Herren älskar, den agar han, och han gisslar var och en son, som han upptager. Om I nu liden aga, så beter sig Gud mot eder såsom mot söner; ty vilken är den son, som hans fader icke agar? Men om I ären utan aga, av vilken alla hava blivit delaktiga, så ären I oäkta och icke söner" (Hebr. 12: 6—8). „Alla dem, som jag älskar, dem tillrättavisar och agar jag; gör därför din flit och bättra dig" (Joh. upp. 3: 19). Av dessa Herrens ord lära vi, huru gott det är att få vara den Högstes barn och få kalla honom, den Allsvåldige och Evige Guden, till vår rätte Fader, fastän vi här i tiden då vi följa hans Son Jesus, som är Sanningen, på livets stig, få ofta genomkämpa lidanden och erfara Guds, vår Faders, stränga tuktan och aga. O, huru härligt skall det icke bliva, då vi hava kämpat ut, då vi hava nått det efterlängtade målet, vårt rätta hem, vår Faders himmel! O, låtom oss alla, som hålla Jesus kär och tro hans frälsareverk, vakna upp och låta solen lysa över oss och giva oss värme, så att vi förmå strida för Herrens sak och för vår Faders rikes utbredande på jorden! Vi måste strida för att vinna seger, ty utan strid få vi ingen seger. Och när vi hava stridit till slut och vunnit seger i Hans namn, som är världens ljus, få vi ingå i den sköna staden, det nya Jerusalem, där vi få med vår Fader och Frälsare och med himmelens änglar i helgedomen lovsjunga Honom, som förlossade oss från jorden, evinnerligen. Men låtom oss här nere tills vi hinna himlastranden under färden sjunga glatt:

Genom lidande till seger

För den väg som Jesus gått.

Och att gå den samma vägen

Är också hans egnas lott.

Se, då Israel skall tåga

Hän till löftets sköna land,

Vägen, full av nöd och fara,

Går igenom öknens sand.

Genom lidande till seger

Går Guds rikes väg också;

Jesu sändebud de måste

Alltid i hans fotspår gå.

Himmelrikets säde lägges

Obemärkt i tårdränkt jord,

Kornet måste dö i mullen,

Men får liv på Herrens ord.

Genom lidande till seger!

Ja, till seger vägen går,

Om ock stundom tåren bränner,

Om ock striden blir oss svår;

Jesus segrade i döden,

Israel vann löftets land,

Och de frälstas sälla skara

Stått en gång på stormig strand.

Genom lidande till seger!

Sjung, ja, sjung med glättigt mod,

Sjung om seger mitt i kampen,

Blott i kraft av Jesu blod!

Segra skall hans verk på jorden

över mörker, synd och nöd,

Segra i vart enda hjärta,

Som fått liv i Jesu död.